Erik Varden vald till biskop av Trondheim

Det var Oslos katolska biskop Bernt Eidsvig som kungjorde nyheten i St. Olav domkyrka, i Trondheim, på tisdagen. Titeln är biskops-prelat då Trondheims stift är en prelatur och inte ett biskopsdöme.

I sitt brev till Trondheims troende skriver Erik Varden:

”I en värld, i en tid, som präglas av likgiltighet och cynism, hopplöshet och splittring, är det mer än någonsin, vår uppgift att stå för något annat: att peka mot ljuset som inget mörker kan övervinna, att vårda den goda viljan, att låta oss försonas, att möjliggöra en kommunion grundad på förtroende, i fred, för att vittna om att döden har förlorat, att livet är meningsfullt och vackert, och vittna om okränkbar värdighet. Detta är ett stort ansvar, men också ett privilegium - en källa till förvandlande glädje.”

Erik Varden föddes i maj 1974. Han lämnade Norge 1992 för studier i Storbritannien där han konverterade till den katolska kyrkan 1993. År 2002 trädde han in i trappistklostret Mount Saint Bernard Abbey, och år 2015 blev han, 41 år gammal, klostrets abbot. Under sin tid som abbot har han låtit bygga ett ölbryggeri i klostret där munkarna tillverkar trappistölet Tynt Meadow.

År 2018 kom hans bok «The Shattering of Loneliness», som håller på att översättas till svenska av bokförlaget Silentium.

I sin presentation av stadens nya biskop sa biskop Eidsvig att:  ”Jag har känt Erik Varden i 25 år, och att jag vet att jag har god grund till att gratulera kyrkan i Norge, med hans utnämnelse till biskop av Trondheim… Han er omsorgsfull, lärd och rättfärdig.”

Erik Vardens brev

Till de troende i Trondheim,

På sankt Theodore av Tarsus dag, den 19 september, fick jag höra att påven hade valt mig till biskop av Trondheim. Nuntien i London meddelade mig nyheten. Han kunde inte ha varit snällare. Han påminde mig om att Theodore, som jag, hade varit en munk; och att han också i lydnadens hade blivit ombedd att lämna klosterlivet och sina bröder som han älskade dyrt. En landsman till sankt Paul, utnämndes han till biskop av Canterbury 669. Och där, sa nuntien, blev han till en välsignelse – ett tecken på kyrkans enhet, som överskrider nationella och kulturella gränser. ”Theodore gav kyrkan en fast grund”, läser man i dagens kollektbön – ”må även vi förbli ståndaktigt på berget som är Kristus och vara lydiga den kallelse vi har fått”.

Här och nu darrar jag naturligtvis något. Men jag har levt tillräckligt länge för att verifiera det Paulus säger i ett brev: 'Han som kallar är trogen; Han kommer att göra detta.” Jag litar på honom. Jag inbjuder er att göra detsamma.

Jag ser även fram emot denna stora uppgift med glädje! Minnet av den gästfrihet, generositet, och trosiver jag mötte i Trondheim förra sommaren, när jag fick äran att föreläsa på Olsok, är en stor tröst för mig när jag inser vad det kommer att innebära att lämna det som har varit mitt hem, min familj. Ni har uppnått stora saker under de senaste åren, till bygget av en vacker katedral. Må denna byggnad, med sitt tydliga fokus på de heliga mysterierna, i ett utrymme definierat av tydliga linjer som koncentrerar våra tankar och lyfter våra hjärtan, i ett brett och välkomnande utrymme, vara en bild på den gemenskap som vi kallas att bygga tillsammans.

För några år sedan besökte jag ett av våra ordenshus i Irlands. Rekryteringen av nya munkar hade länge saknats. Framtiden verkade osäker. I en konversation med en gammal munk, en god, klartänkt man som jag värderade starkt (och som låg på sin dödsbädd), frågade jag om det smärtade honom att se sitt livsverk så utsatt? Utan att tänka efter, svarade han: 'Jag är inte orolig för klostret; vad som oroar mig är att Kristus försvinner från Irland. Dessa ord chockade mig först, men har sedan hjälpt och inspirerat mig. Det är så viktigt att veta vad som verkligen är av vikt!

Situationen som min broder hänvisade till är densamma i stora delar av Europa. I en värld, i en tid, som präglas av likgiltighet och cynism, hopplöshet och splittring, är det mer än någonsin, vår uppgift att stå för något annat: att peka mot ljuset som inget mörker kan övervinna, att vårda den goda viljan, att låta oss försonas, att möjliggöra en kommunion grundad på förtroende, i fred, för att vittna om att döden har förlorat, att livet är meningsfullt och vackert, vittna om okränkbar värdighet. Detta är ett stort ansvar, men också ett privilegium - en källa till förvandlande glädje.

Må Maria, Havets Stjärna, håller sin vägledande hand över resan vi nu påbörjar tillsammans berikade av ett värdigt arv. I sekvensen för Sankt Olavs fest står det: "Genom stridigheter och svårigheter blev sankt Olav kvick av sin längtan efter ljus och evigt liv." Vilket exempel att följa! Jag ber för er alla. Be för mig och för mina bröder på Mount Saint Bernard, som befinner sig i en övergångstid. Vi ska mötas igen under det nya året. I Kristi namn!

+ fr Erik Varden OCSO

1.X.2019, heliga Thérèse av Lisieux

Stiftet Trondheim

Stiftet Trondheim som består av fem församlingar i Mittnorge. Det första organiserade katolska troslivet i Trondheim efter reformationen föddes 1844. 1872 upprättades den första församlingen vigd till Jesu Hjärta. 1931 delades Norge i tre katolska jurisdiktioner, och Mittnorge blev ett eget missionsdistrikt. 1935, blev det en apostolisk prefektur. 1953 uppgraderades det till ett apostoliskt vikariat, och 1979 till en prelatur.