Nordiska Biskopskonferensens herdabrev om den mänskliga sexualiteten

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

På lördagen publicerades den Nordiska Biskopskonferensens herdabrev, med fokus på den mänskliga sexualiteten. De nordiska biskoparna understryker och förklarar i brevet kyrkans syn på människan, kropp och själ, som Guds avbild, och att svaret på den mänskliga längtan efter kärlek och sexuell helhet, finns i förbundet med Gud. Brevet finns att läsa på åtta olika språk på Katolska kyrkans hemsida.

Biskoparna svarar regnbågsrörelsen

Behovet att göra detta förtydligande beskriver biskoparna en bit in i brevet, som ett svar på Regnbågsrörelsens alltmer kulturellt och politiskt spridda tankar som de beskriver som en ”syn på människans natur som tar bort personens förkroppsligade integritet, som om fysiskt kön vore oväsentligt”.

Biskoparna skriver att de ”erkänner allt som är ädelt i denna rörelses aspirationer. I den mån dessa talar om alla människors lika värde och om deras längtan att bli sedda, delar vi dem. Kyrkan fördömer orättfärdig diskriminering av alla slag, även i fråga om kön och läggning.”

Men biskoparna opponerar sig mot att barn får lära sig att det fysiska könet är oväsentligt:

”Vi protesterar när en sådan uppfattning tvingas på barn, som om den inte vore en djärv hypotes utan en bevisad sanning, som tvingas på minderåriga som en tung börda att bestämma själv, något som de inte är förberedda för.”

Vi konstruerar vår egen avbild

Biskoparna belyser det motsägelsefulla i denna syn på kroppen:

”Det är märkligt: vårt samhälle som är så intensivt kroppsmedvetet tar i själva verket lätt på kroppen och vägrar uppfatta den som viktig för identiteten och antar att det enda jag som har betydelse är det som produceras av en subjektiv självuppfattning, som vi själva konstruerar till vår egen avbild.”

Regnbågen – Guds förbund med sitt folk

Regnbågen är för kyrkan ett tecken på Guds förbund med sitt folk. ”Vi kallas att förverkliga hans avbild genom de val som vi gör.” skriver biskoparna. Guds avbild hänvisar inte bara till själen, förklarar de, ”den är dessutom på ett hemlighetsfullt sätt placerad i kroppen. För oss kristna hör kroppen till sitt väsen till personen.”

Biskoparna varnar för att söka självacceptans bortom verkligheten:

”Vi är medvetna om allt det vi inte är; vi fokuserar på gåvor som vi inte mottagit, på känslor eller bekräftelser som saknas i våra liv. Det gör oss nedstämda. Vi vill kompensera för dem. Ibland är detta förnuftigt. Ofta är det fåfängt. Vägen till självacceptans går genom engagemang i det som är verkligt.”

Guds avbild i man och kvinna

Vidare betonar herdabrevet att ”Guds avbild i den mänskliga naturen visar sig i komplementariteten mellan manligt och kvinnligt. Man och kvinna är skapade för varandra: budet att vara fruktsamma beror på denna ömsesidighet, helgad i äktenskapets förening.”

Att denna förening vare sig är lätt eller smärtfri är biskoparna medvetna om, och de påminner om kyrkans och biskoparnas kallelse att vara lyhörd och trösta alla som erfar svårigheter, ”vi finns här för var och en, för att göra alla sällskap”.

Från promiskuitet till trohet

Herdabrevet understryker att det krävs tålamod på vägen till ”sexuell helhet” - stegen sker gradvis men ”ett påtagligt språng görs, i framsteget från promiskuitet till trohet”

Varje sökande efter integritet är värd respekt, och förtjänar uppmuntran”, skriver biskoparna och betonar sitt ”uppdrag och uppgift som biskopar att peka på den fridfulla och livgivande väg som är Kristi budord. Den är smal i början men blir bredare ju mer vi fortskrider.” Budorden hjälper människan att ”växa ur alltför trånga föreställningar om oss själva”, och ge ordning till de inslag av kaos som finns i alla.

Sakramental kommunion

”Det kan hända att omständigheterna gör det omöjligt för en katolik att – för en tid – ta emot sakramenten”, läser vi. ”Sakramentala kommunionen förutsätter ett liv som är ”koherent de förbundsvillkor som beseglas i Kristi blod”.

Men biskoparna påminner om att man fördenskull inte upphör att vara en medlem av kyrkan. ”Erfarenheten av en intern exil som tas emot i tro kan leda till en djupare känsla av tillhörighet. Var och en av oss måste göra en exodus-resa, men vi vandrar inte ensamma.”

Guds avbild i prövotider

Biskoparna påminner om att i prövningstider söker vi meningen med vår existens, men inte i ljuset av regnbågens fragment, utan i den gudomliga källans fulla, storartade spektrum, som är av Gud och kallar oss att bli lika Gud.

”Gud har givit oss ”stora och dyrbara löften, för att vi tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur”.” Biskoparna menar att allt som sätter ribban lägre för den mänskliga naturens längtan, är otillräckligt, och de varnar för en omvandling av föreställningen av vad det är att vara en mänsklig sexuell varelse.  

Kyrkans svar på flyktiga teorier 

”Det som idag tas för givet kan avvisas imorgon. Den som satsar mycket på flyktiga teorier riskerar att ta allvarlig skada. Vi behöver djupa rötter. Låt oss därför försöka tillägna oss de grundläggande principerna i den kristna antropologin och samtidigt sträcka ut handen i vänskap, med respekt, till dem som känner sig främmande för dem.”

Biskoparna skriver att det är deras skyldighet att redovisa ”vad vi tror på och varför vi tror att det är sant.”

Medvetna om att ”många är förvirrade över den traditionella kristna läran om sexualiteten”, vill biskoparna erinra om ”sexualitetens sakramentala natur i Guds plan, den kristna kyskhetens skönhet, vänskapens glädje, som låter oss se att det kan finnas en stor, befriande intimitet även i ickesexuella relationer”.

Herdabrevet slutar med en påminnelse om att ”poängen med kyrkans lära är inte att inskränka kärleken, utan att möjliggöra den”…. ”Må vår katolska gemenskap, så mångfacetterad och färgrik, bära vittnesbörd om denna kärlek i sanningen.”