Kardinal Tagle om påvens besök i Asien och Oceanien

Vatican News

Fyra länder i två världsdelar, totalt nästan 40 000 kilometer att tillryggalägga. Påvens plan lyfter från Fiumicino flygplats den 2 september och Franciskus inleder sin längsta och mest krävande apostoliska resa i Asien och Oceanien.

Biskopen av Rom lämnar dock inte sitt stift för att slå rekord, enligt kardinal Luis Antonio Gokim Tagle, utan snarare som ”en akt av ödmjukhet inför Herren som kallar oss” och i ”lydnad till ämbetet”.

Kardinal Tagle berättar i en intervju varför påvens resa till kyrkorna med ”mindre flockar” är viktig för den universella kyrkan och menade att den kan påverka alla dem som bryr sig om freden i världen.

Fråga: Vid nästan 88 års ålder står påven Franciskus inför den längsta och mest ansträngande resan under sitt pontifikat. Vad är det som får honom att ta sig an denna kraftansträngning?

Kardinal Tagle: Jag minns att detta besök i Asien och Oceanien planerades så tidigt som 2020. Jag hade precis anlänt till Rom, till kongregationen för folkens evangelisering, och jag minns att resans projekt redan fanns. Sedan satte covid-19-pandemin stopp för allt. Och jag blev mycket förvånad över att påven återigen tog upp projektet. Det är ett tecken på hans faderliga närhet till vad han kallar ”existentiella periferier”.

Jag är yngre än påven, och dessa långa resor är tunga även för mig. För honom är det ödmjukt att ta sig an denna insats. Det är inte en show för att visa vad man fortfarande är kapabel till. Som vittne kallar jag det en ödmjuk handling inför Herren som kallar oss: ödmjukhet och lydnad inför uppdraget.

F: Vissa har sagt att denna resa är ytterligare en bekräftelse på att påven föredrar öst och försummar väst.

Denna idé att betrakta apostoliska besök som ett tecken på att påven ”föredrar” en kontinent eller en del av världen, eller föraktar andra delar, är en falsk tolkning av påvliga resor. Efter detta besök, i slutet av september, planerar påven att besöka Luxemburg och Belgien. Han har också besökt många länder i många regioner i Europa.

Jag tycker att det verkar som om han med dessa resor vill uppmuntra katoliker i alla de sammanhang där de befinner sig. Vi bör också komma ihåg att större delen av mänskligheten lever i dessa delar av världen. I Asien bor två tredjedelar av världens befolkning. Majoriteten av dessa människor är fattiga. Det sker många dop bland de fattiga.

F: Andra har påpekat att de kristna i många av de länder som påven besöker är få i förhållande till befolkningen.

Innan påven gjorde sina besök fick han inbjudningar inte bara från de lokala kyrkorna utan också från civila myndigheter och politiska ledare som formellt bjöd biskopen av Rom att besöka deras land.

De vill ha påvens närvaro inte bara av trosskäl, utan också av skäl som rör civilsamhället. För dem förblir påven en kraftfull symbol för mänsklig samexistens i en anda av broderskap och i omsorgen om skapelsen.

Fråga: Det första stoppet på påvens resa är Indonesien, det land som har den största muslimska befolkningen i världen.

Indonesien är en arkipelag och det finns en enorm kulturell, språklig, ekonomisk och social mångfald. Det är också det land i världen som har det största antalet muslimska invånare.

Den helige Andes stora gåva till den indonesiska katolska gemenskapen är en samexistens som inte förnekar mångfalden. Påvens besök kommer förhoppningsvis att ge nytt liv åt broderskapet mellan troende från olika religioner.

Fråga: Hur blir det med den andra etappen, i Papua Nya Guinea?

Kyrkan i Papua Nya Guinea är en nyare kyrka, men den har redan gett den universella kyrkan en martyr, Peter To Rot, som också var kateket.

Papua Nya Guinea är också ett mångkulturellt land, med olika stammar som ibland hamnar i konflikt med varandra. Men det är ett land där mångfalden kan vara en resurs. Om vi bortser från våra förutfattade meningar kan vi även i stamkulturer finna mänskliga värden som ligger nära de kristna idealen.

I Papua Nya Guinea finns det platser där naturen är oförstörd. För två år sedan var jag där för att inviga en ny katedral. Jag bad biskopen om vatten, och han sa till mig: ”Vi kan dricka flodvattnet, det är drickbart.”

Tack vare sin stamvisdom har de lyckats bevara harmonin med naturen och kan dricka direkt från floden. Något som vi i de så kallade utvecklade länderna inte längre har.

Fråga: Och den tredje etappen, i Östtimor?

Det är betydelsefullt att påven kommer att nå Indonesien och därefter Östtimor. Dessa två länder har en historia av kamp och lever nu i fred. Det är en bräcklig fred, men tack vare båda länderna verkar den vara varaktig.

Förhållandet mellan den lokala kyrkan och regeringen är mycket god där. Regeringen stöder också kyrkans utbildningsinstitutioner. Kyrkan var en av ledstjärnorna för befolkningen under självständighetskriget. Folket i Östtimor förklarar att deras tro på Kristus stödde dem under åren av kamp för självständighet.

Fråga: Slutligen, det fjärde landet, Singapore?

Det är ett av världens rikaste länder, och det är underbart att se ett folk som på några få år och med begränsade resurser har nått en sådan nivå av professionalism och tekniskt försprång, också i kraft av en känsla av disciplin.

Regeringen i Singapore garanterar friheter för alla samfund av troende och skyddar dem från attacker och respektlösa handlingar. Brott mot religionen bestraffas hårt.

Människor lever tryggt, och det gör även turister. Men det behövs en balans. Historien lär oss att vara försiktiga så att brottsbekämpningen inte hamnar i strid med de värderingar som lagarna är tänkta att skydda.

F: Även i dessa länder, särskilt i Papua Nya Guinea, finns berättelser om hur missionärer led martyrdöden. Ibland fortsätter vi att presentera missionärernas arbete endast som ett uttryck för kulturell kolonialism och politisk övertygelse.

F: Det finns för närvarande en trend och en frestelse att tolka historien, särskilt missionshistorien, med dagens kulturella synsätt och att påtvinga våra visioner på missionärer som levde för århundraden sedan.

Istället måste vi tolka historien med försiktighet. Missionärerna är en gåva till kyrkan. De lyder Kristus, som sa åt sitt folk att gå till världens ände för att förkunna evangeliet och lovade att han alltid skulle vara med dem.

Ibland har nationernas ledare fört missionärerna till olika platser under koloniseringsprocesserna. Men dessa missionärer reste för att evangelisera, inte för att bli manipulerade och utnyttjade av kolonisatörerna. Många präster, missionärer och icke-ordinerade personer har handlat i strid med sina egna regeringars strategier och har blivit martyrer.

Fråga: Vilket är det mystiska band som alltid kopplar samman martyrskap och mission?

För två år sedan publicerades en studie om religionsfrihet. I den blir det uppenbart att i de länder där hot och förföljelse förekom ökade antalet dop.

Där det finns en verklig möjlighet att dö martyrdöden sprider sig tron. Även de som inte är troende frågar sig: ”Varifrån kommer all denna styrka - som får dem att offra sina liv?” Det är evangeliet i handling.

Och vårt syfte, även för Dikasteriet för Evangelisation, är att hjälpa de lokala kyrkorna, inte att påtvinga dem ett tankesätt eller en kultur som skiljer sig från deras.