Biskop Erik Varden: ”Sekulariseringen har nått vägs ände”.
På julafton publicerade en italiensk dagstidning, Il Foglio, ett samtal mellan journalisten Matteo Matzuzzi och biskop Erik Varden av Trondheim, som är trappistmunk sedan 2002, och biskop av Trondheim sedan 2019, samt apostolisk administratör i Tromsö. Innan han blev biskop var han trappistabbot i Mount Saint Bernard i England. Han undervisade i teologi vid Cambridge. Nyligen kom biskop Vardens senaste bok om kyskhet ut på italienska, "Chastity-Reconciliation of the Senses" där han ifrågasätter den djupare innebörden av kyskhet. Snart kommer boken även på svenska.
Nedan hela intevjun översatt:
Det är jul och vi talar mycket om hopp. Vi använder ofta detta ord på ett ytligt sätt, som om det vore en önskan om att må bra eller att ”allt kommer att gå bra”. När vi i stället tänker på de ukrainska skyttegravarna, Gaza, Libanon och Syrien, är verkligheten den att världen är i spillror och att det nästan är en förolämpning att säga att allt kommer att bli bra. Det kristna hoppet kommer till vår hjälp: vad är dess verkliga innebörd i förhållande till en värld i krig?
”Att hoppas är att lita på att allt, även orättvisor, fortfarande kan ha en mening och ett syfte. Ljuset 'lyser i mörkret'. Det tar inte bort mörkret; detta kommer att ske i de nya himlarna och den nya jorden där 'det inte längre skall vara natt'. Här och nu manifesterar sig hoppet som en glimt. Därmed inte sagt att det är irrelevant. Hoppet har en välsignad smitta som gör att det kan spridas från hjärta till hjärta. Totalitära krafter arbetar alltid för att utplåna hoppet och framkalla förtvivlan. Att forma sig i hopp innebär att träna sig i frihet. I en dikt beskriver Péguy hoppet som lågan i lampan vid heliga sakramentet. Denna låga, säger han, ”har korsat nattens djup”. Den gör det möjligt för oss att se vad som är nu, men också att förutse vad som kan bli. Att hoppas är att satsa sin existens på möjligheten att bli. Det är en konst som måste utövas flitigt i den fatalistiska och deterministiska atmosfär som vi lever i”.
Matuzzi: Julen har något mystiskt över sig som fängslar även icke-troende. Man tänker på Paul Claudel, som blev omvänd efter att ha lyssnat på en vesper i Notre-Dame julen 1886. Och på Jean Paul Sartre, ateisten par excellence, som i en av sina noveller skrev: ”Jungfrun är blek och ser på barnet. Det som borde finnas i hennes ansikte är en ängslig förundran som bara funnits en gång på ett mänskligt ansikte”. Vad är det för mysterium med julen som lockar alla?
Biskop Erik Varden: ”Finns inte den förvåning som Sartre talar om i vissa framställningar av jungfrun i den bysantinska ikonografin? Julens dragningskraft finns inbyggd i de mest emblematiska framställningarna i evangeliet: det nyfödda barnet, fredsförkunnelsen, bekräftelsen att människan trots allt är kapabel till 'god vilja', den fridfulla tystnaden under en natt då hela skapelsen - människor, djur och stjärnor - harmoniskt och förväntansfullt är ordnade kring ett centrum som är självklart. Claudel skriver i Bebådelsen, som jag läser om varje jul: ”Många saker förtärs i elden av ett brinnande hjärta”. Julen ger oss en känsla av vårt hjärtas önskan. Den ger oss en känsla av vad som förgår och vad som återstår. Utmaningen är att låta denna intuition bli konkret i de beslut som definierar våra liv, och inte begränsas till en övergående, trög känsla”.
Du är biskop i en av de periferier som påven Franciskus så ofta har nämnt. En europeisk periferi, dessutom. I söder är det uppenbart hur tron på den gamla kontinenten håller på att gå förlorad, under trycket av en allt starkare sekularism. Vad är ditt perspektiv just från periferin?
”En periferi definieras i förhållande till ett centrum. Ur ett kristet perspektiv är centrum inte en punkt på kartan. Centrum är där Kristi mysterium är närvarande i sin fullhet. Periferin är kallad att vara centrum. Vi ser denna dynamik verka i kyrkans missionshistoria. Trons låga lyser alltid på nytt på oväntade platser. Hur förvånade var inte de självsäkra européer som kom till Indien på 1500-talet och trodde att de hade kommit till civilisationens utkanter, bara för att upptäcka att de hade nått något som hade varit centrum sedan apostolisk tid, medan deras egna förfäder dyrkade träbitar och stenar? Periferins terminologi används ofta av institutioner eller människor som är säkra på att befinna sig i centrum i kraft av ärftliga privilegier. Tron utmanar detta antagande. På så sätt blir terminologin en användbar självunderkuvare. Den utmanar oss att fråga: ”Var är egentligen centrum? I bibliska termer handlar det om att följa Lammet vart det än går och överge den bekväma tron att det nödvändigtvis stannar där jag är”.
Kyrkorna befolkas mer och mer av äldre människor, och vi kämpar för att fånga upp de nya generationernas behov av mening. Men de har det: vi säger ofta att de bara tänker på underhållning eller smartphones. Men precis som i alla åldrar och generationer känner de en ”stor” längtan. Vad kan kyrkan göra för att fånga upp detta behov?
”Min erfarenhet är en helt annan. Jag träffar många unga som hungrar efter mening, som är uppriktiga i sitt sökande och klarsynta i sin analys. Jag ler lite när jag ställs inför diagnoser, både sekulära och kyrkliga, där äldre kommenterar och lägger fram teser om ”ungdomar” som om de vore en art som hålls vid liv artificiellt i ett laboratoriekylskåp och som är begränsad till de senaste decenniernas antaganden och kulturella livsmiljö. Hur kan kyrkan engagera sig i dagens unga människor? Genom att ta dem på allvar. Genom att inte tala nedlåtande till dem. Genom att våga presentera höga och vackra ideal. Genom att respektera deras önskan att omfamna traditionens fullhet. Inte genom att ge dem stenar eller sötsaker som bröd”.
I din bok ”Allt som är värt att minnas” skriver du att ”för att leva måste man lära sig att se döden i ögonen. Innan jag visste vad ordet betydde var jag trött på ytlighet”. Vi talade om ungdomar och krig, och jag frågade dig: är det inte så att en anledning till detta klimat av kollektiv dåsighet kan vara att Europa inte har upplevt krig och död är på hemmaplan sen generationer? Har vi blivit så vana vid fred på hemmaplan att vi inte ens längre vet hur vi ska se döden i vitögat?
”Risken är att man tar freden för given och tror att den på något sätt är normen. Så är det inte. Historien påminner oss om detta på ett enträget sätt. Allt eftersom åren går blir jag alltmer berörd av att det första dödsfallet som omnämns i Bibeln är ett brodermord. Det är ett paradigm som vi ser upprepas med fruktansvärd konsekvens än i dag. I prologen till den helige Benedictus regel citeras en psalm som ger ett användbart perspektiv. S:t Benedictus uppmanar oss att ”söka fred och följa den”. Vi påminns om att freden är dynamisk, en levande verklighet som måste främjas. Ett europeiskt halvsekel utan större krig är något av ett mirakel. Nu mörknar horisonten. Ett orättfärdigt krig rasar i Ukraina, den ena regeringens kollaps efter den andra, med explosionen av bräckliga koalitioner, skapar oro, aggressionsretoriken sprider sig som en illavarslande rök. Jag har dock intrycket att vår kontinent, och inte minst dess unga, håller på att vakna. Covid var en väckarklocka. Det förde dödsspöket närmare. Illusionen om att rikedom eller vetenskaplig expertis skyddar oss, att döden bara är något som händer andra, är krossad. Har vi tänkt tillräckligt på dessa lärdomar från den senaste historien? Jag tror inte det. Jag ser det som en missad möjlighet, politiskt och kateketiskt”.
Vi såg i världssändning, skådespelet med invigningen av den återuppbyggda Notre-Dame-katedralen efter branden. Enorma folkmassor, mäktiga människor som köade för att komma in, vanliga människor som bidrog till finansieringen av arbetet på samma sätt som de gjorde på medeltiden. Så trots allt, är vi fortfarande fästa vid dessa symboler som talar om vår identitet?
”Det faktum att vi fortfarande är fästa vid vissa symboler verkar uppenbart. Den sorg som följde Notre-Dame branden var rörande. Heder åt alla dem som bidrog till dess återuppbyggnad! Men vid vad är vi fästa? Till en stor kristen helgedom? Eller till ett kulturellt simulacrum? Under adventstiden låter kyrkan oss läsa profeten Jesaja. Det är en chockerande läsning. Jesaja ger oss underbara bilder av tröst och mystiska profetior om inkarnationen. Samtidigt säger han att frälsningen kommer att födas ur fördärvet. Han klargör att det är Herren som förutser Jerusalems förstörelse och sitt folks exil, och han vill just lära dem att inte sätta sin tillit till styrkans monument utan att i stället leva enligt nåden, uppburna dag för dag i människans existentiella bräcklighet. Det är kyrkans uppgift att se till att vårt arkitektoniska och konstnärliga arv förblir ett kraftfullt tecken på Guds godhet och låter vår jordiska varelse möta den oskapade, gudomliga prakten. Har vi tillräckligt förtroende för vår tradition för att hjälpa våra samtida att se vad de platser och föremål som utgör vår kulturella identitet på ytan betyder och underförstått lovar? Här finns ett brett perspektiv för en samvetsgranskning. Det verkar faktiskt ofta som om vi ger upp oss själva inför den sekulära moderniteten. Här finns ett brett perspektiv för en samvetsgranskning. Jag tycker ofta att det verkar som om vi ger upp oss själva inför den sekulära moderniteten. Vi strävar efter att göra vårt arv ”relevant” på dess egna villkor, medan vår tid kräver något annat av oss”.
Fråga till biskopen som är verksam i Norge: Har vi européer i det tredje årtusendet ett identitetsproblem? Vet vi fortfarande vilka vi är och var vi kommer ifrån?
”Aldrig på länge har samförståndet varit så spänt i grundläggande frågor: vad det innebär att vara man eller kvinna, vad en människa är, hur ett samhälle ska vara. Under lång tid tycktes de offentliga debatterna surra olycksbådande som getingbon. Den som deltog i dem riskerade att bli stucken. Jag har intrycket att trenden nu gradvis håller på att vända: fler människor ställer frågor, letar efter sunda resonemang och tillförlitliga parametrar. Den katolska intellektuella traditionen har ett enormt bidrag att ge i detta avseende. Utan att på något sätt vilja förminska betydelsen av välgörenhetsarbete eller frågor som rör rättvisa och fred, tror jag att det intellektuella apostolatet är grundläggande för de kommande decennierna. Ordet blev kött för att fylla vår natur, som skapats till Ordets avbild, med logos. Att ta till sig denna aspekt av vår varelse och uttrycka den är att börja minnas vår värdighet”.
Det är inte ovanligt att man i den så kallade ”allmänna opinionen” hör att kyrkan föreslår något otidsenligt, särskilt när det gäller moral och till och med bioetik: varför skulle man trots allt säga nej till eutanasi om en person lider, säger de? Det enklaste sättet är det som man gillar bäst. Problemet är att det ofta också finns många män i kyrkan som i medierna kräver ”förändring” och ”reform” eftersom budskapet inte längre når fram till Guds folk. Vad är din åsikt om detta? Hur användbart eller riskabelt är det att lyssna till tidsandan?
”Tidsandan”, säger msgr. Varden, ”är föränderlig! Naturligtvis måste vi lyssna till den: den förmedlar budskap som vi måste ta hänsyn till. Men att försöka följa den är en handling av trots mot sig själv. När vi har nått den punkt där tidsandan befann sig för en stund sedan, har den redan kommit längre. Det ligger i kyrkans natur att den rör sig långsamt. Det finns en risk att vi engagerar oss i vad vi tror är samtida trender när det inte finns något annat än döende glöd kvar. På så sätt rör vi oss, lite absurt, utan framgång, från den ena släckta brasan till den andra. Visst är det mer lovande, intressant och glädjefyllt att hålla fast vid det som består. Det är detta som kommer att tala till människors hjärtan och sinnen i vår tid liksom i alla andra tider. Andra Vatikankonciliet kännetecknades av uppmaningen att dricka rikligt ur källorna. Den största vitaliteten i det katolska livet under 1900-talet härrörde från entusiasmen att upptäcka bortglömda brunnar och hitta klart, friskt vatten i dem. Vart har den entusiasmen tagit vägen? Varför känner vi nu att vi måste överge brunnarna och i stället sätta upp vikbara stånd bredvid automatiska varudistributörer?”.
En sista fråga: Det sägs ofta att vår värld, västvärlden, nu är postkristen. Håller ni med om denna definition? Finns det inte en risk att man generaliserar för mycket? Och hur kan då dagens människa som kallar sig kristen göra sin närvaro levande i denna verklighet?
”Om detta är jag inte överens. Teologiskt sett är termen 'postkristen' meningslös. Kristus är Alfa och Omega, och alla bokstäver däremellan. Han bär konstitutionellt på morgondaggens friskhet: det är inte för intet som vi under advent frestar himlen genom att sjunga 'Rorate! Kristendomen är av gryningen. Om vi ibland känner oss höljda i skymning vid vissa tidpunkter, är det för att en ny dag gryr. Om vi vill tala om ”före” och ”efter” verkar det lämpligare att påstå att vi står på tröskeln till en era som jag skulle vilja kalla ”post-sekulär”. Sekulariseringen har gått sin gilla gång. Den är utmattad och saknar positivt syfte. Människan däremot lever vidare med djupa strävanden. Tänk på det faktum att Marilynne Robinson och Jon Fosse läses över hela världen, att människor flockas på bio för att se Terence Malicks filmer, att tusentals söker utbildning i tro.
Detta är tidens tecken. De borde fylla oss med mod. De bör göra oss fast beslutna att inte sätta vår lampa under skäppan. Kyrkan har de ord och tecken som behövs för att förmedla det eviga som verklighet. Den engelska författaren Helen Waddell sa: ”Att ha ens den minsta föreställning om det oändliga är som att ta bort en sten från en brunns mynning. Är inte detta den grundläggande kristna uppgiften i vår tid? Sursum corda!
