Hela påvens katekes - Dopet 4
Olle Brandt - Vatikanstaten
Vi fortsätter att reflektera över dopet, och idag tänkte jag tala om de centrala riterna vid dopfunten.
Låt oss börja med vattnet. Över vattnet ber man om kraft från den Heliga Anden som skall återföda och förnya (jfr Joh 3:5 och Tit 3:5). Vattnet ger liv och hälsa, medan brist på vatten släcker all fruktbarhet, som i öknen. Men vattnet kan också orsaka död, när dess vågor dränker eller kastar omkull allting. Slutligen kan vattnet också tvätta, rengöra och rena.
Utifrån denna naturliga symbolik, som finns i hela världen, beskriver bibeln Guds ingripanden och löften genom vattnets symbolik. Men kraften att förlåta synder finns inte i vattnet i sig, som kyrkofadern Ambrosius förklarade för de nydöpta: “Du har sett vattnet, men inte allt vatten helar: det vatten helar, som har Kristi nåd. […] Gärningen är vattnets, verkan är den Heliga Andens” (De sacramentis 1,15).
Därför nedkallar kyrkan Andens verkan över vattnet “för att de som i vattnet mottar dopet, skall begravas med Kristus i döden och med honom återuppstå till evigt liv” (Ordning för barndop, nr. 60). Välsignelsebönen säger att Gud har förberett vattnet “till att vara ett tecken för dopet” och påminner om hur detta förebådas i bibeln: över ursprungets vatten svävade Anden för att ge det livets utsäde (jfr 1 Mos 1:1-12); syndaflodens vatten var ett tecken på slutet på synden och början på det nya livet (jfr 1 Mos 7:6-8,22); genom Röda havets vatten befriades Abrahams barn från fångenskapen i Egypten (jfr 2 Mos 14:15-31). Beträffande Jesus berättar bibeln om dopet i Jordan (jfr Matt 3:13-17), blodet och vattnet som sprang fram ur hans sida (jfr Joh 19:31-37), och befallningen till lärjungarna att döpa alla folk i treenighetens namn (jfr Matt 28:19). Utifrån denna åminnelse ber man Gud att fylla dopets vatten med nåd från Kristus som dött och uppstått (jfr Ordning för barndop, nr. 60). Och så förvandlas detta vatten till vatten som bär på den Heliga Andens kraft. Och med detta vatten med den Heliga Anden kraft döper vi människor, vuxna, barn, alla.
Efter att dopfuntens vatten helgats måste man också bereda sitt hjärta för att ta emot dopet. Det gör man genom att ta avstånd från Satan och genom trosbekännelsen, två gärningar som är nära förbundna med varandra. I den mån jag säger “nej” till djävulens lockelser – han som delar – förmår jag säga “ja” till Gud som kallar mig att efterlikna honom i tankar och gärningar. Djävulen delar; Gud förenar alltid gemenskapen och människorna till ett enda folk. Man kan inte bejaka Kristus samtidigt som man ställer villkor. Man måste befria sig från vissa band för att verkligen kunna omfamna andra. Antingen har du det bra med Gud eller så har du det bra med djävulen. Därför tar man avstånd från djävulen och bekänner tron samtidigt. Man måste riva vissa broar, lämna dem bakom sig, för att slå in på den nya väg som är Kristus.
Svaret på frågorna – Tar ni avstånd från djävulen, som är syndens upphovsman och furste?” – är “Ja” (på svenska, men på många språk är det i första person singularis: ”Jag tar avstånd”). Och på samma sätt bekänner man kyrkans tro med att säga: “Jag tror”. Jag tar avstånd och jag tror: detta är grunden för dopet. Trosakten förutsätter ett engagemang som dopet självt hjälper en att upprätthålla ståndaktigt i livets olika situationer och prövningar. Vi minns Israels forna vishet: “Mitt barn, om du närmar dig Herren för att tjäna honom, bered dig då för prövningar” (Syr 2:1), förbered dig på att behöva kämpa. Och den Heliga Andens närvaro ger oss kraft att kämpa väl.
