Hela påvens katekes - Bekräftelsen 3. För att kyrkan skall växa
Översatt av Olle Brandt - Vatikanstaten
”Konfirmationen binder oss till världskyrkan men också till en lokalkyrka som leds av en biskop, som är en av apostlarnas efterträdare. Därför är det biskopen som förvaltar bekräftelsens sakrament”. Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 6 juni, då han fortsatte reflektera över bekräftelsens sakrament eller konfirmationen. Katekesen presenteras av Olle Brandt.
..........
Vi fortsätter våra katekeser om bekräftelsens eller konfirmationens sakrament med att tala om de frukter som den Heliga Andens gåva låter mogna i de konfirmerade som gör att de i sin tur blir en gåva till andra människor. När biskopen smörjer oss med olja säger han: “Tag emot den Heliga Anden som ges dig som gåva”. Denna den Heliga Andens gåva kommer in i oss och bär frukt för att vi sedan skall ge den till andra. Man skall alltid ta emot för att ge: aldrig ta emot och behålla, som om själen var ett förråd. Nej, man skall alltid ta emot för att ge. Guds nådegåvor tar man emot för att ge dem till andra. Detta är den kristnes liv. Det är typiskt för den Heliga Anden att den flyttar vår mittpunkt och öppnar oss för gemenskapens ”vi”: ta emot för ge. Det är inte vi som står i mittpunkten: vi är ett redskap för denna gåva till andra.
Bekräftelsen gör de döpta mer lika Kristus och förenar dem starkare som levande kroppsdelar med kyrkans mystiska kropp (jfr Ordning för bekräftelsens sakrament, 25). Kyrkans uppdrag i världen utförs genom bidrag från alla dem som är del av den. Någon kanske tror att i kyrkan finns det de som bestämmer, påven, biskoparna, prästerna, och sedan kommer de andra. Nej: kyrkan är vi alla! Och vi har alla ansvaret att helga varandra, att ta hand om varandra. Kyrkan är vi alla. Var och en har sin uppgift i kyrkan, men kyrkan är vi alla. Vi måste tänka på kyrkan som en levande organism som består av människor som vi känner och som vi vandrar med, inte som något abstrakt och avlägset. Kyrkan är vi som vandrar, kyrkan är vi här på Petersplatsen idag. Vi: detta är kyrkan. Konfirmationen binder oss till världskyrkan men låter de konfirmerade engagera sig aktivt i den lokalkyrka de tillhör, som leds av en biskop, som är en av apostlarnas efterträdare.
Därför är det biskopen som förvaltar bekräftelsens sakrament (jfr Lumen gentium 26), för han fogar in den konfirmerade i kyrkan. Det faktum att detta sakrament i den latinska riten normalt förvaltas av biskopen ”gör det mycket klart att det åstadkommer att de som tar emot det blir innerligare förenade med kyrkan, dess apostoliska ursprung och dess uppdrag att vittna om Kristus” (Katolska kyrkans katekes 1313).
Detta infogande i kyrkan uttrycks av den fridshälsning som avslutar konfirmationsriten. Biskopen säger till varje konfirmerad: “Frid vare med dig”. Dessa ord påminner om hur Kristus riktade sin hälsning full av Helig Ande till sina lärjungar på påskdagens kväll (jfr Joh 20:19-23). Dessa ord ” betecknar och visar på den kyrkliga gemenskapen med biskopen och med alla troende” (jfr KKK 1301). I bekräftelsens sakrament mottar vi den Heliga Anden och friden: den frid som vi skall ge andra. Var och en kan tänka på sin egen församling. Där firas konfirmatonen, och sedan ger vi varandra fridshälsningen. Biskopen ger den till de konfirmerade, och i mässan ger vi den sedan till varandra. Detta betyder harmoni, det betyder ömsesidig kärlek, det betyder frid. Men vad händer sedan? Vi går ut ur kyrkan och så börjar vi tala illa om varandra. Sådant förtal är krig. Och det går inte för sig! Om vi har mottagit fridshälsningen med den Heliga Andens kraft, då måste vi vara fridens män och kvinnor, och inte använda vår tunga för att förstöra den frid som Anden har skapat. Stackars Heliga Ande med allt vi ställer till med genom skvaller! Skvaller och förtal är inte den Heliga Andens verk, det är inte ett verk för kyrkans enhet. Det förstör det som Gud gör. Låt oss sluta skvallra och förtala!
Man tar emot konfirmationen en enda gång, men den andliga dynamik som inleds av den andliga smörjelsen fortsätter i tiden. Vi blir aldrig färdiga med uppdraget att överallt sprida väldoften från ett heligt liv som inspireras av evangeliets fascinerande enkelhet.
Ingen tar emot bekräftelsens sakrament för sig själv. Man tar emot det för att medverka till andras andliga växt. Det är bara så som vi kan växa på riktigt och inte bara inbilla oss att vi gör det, genom att öppna oss och träda ut ur oss själva för att möta våra syskon. Det vi får som gåva av Gud måste ges vidare – gåvan skall ges – för att den skall bära frukt och inte grävas ned av egoistisk fruktan, som i liknelsen om talenterna (jfr Matt 25:14-30). När vi har utsäde i handen är det inte för att lägga den i skåpet utan för att så den. Den Heliga Andens gåvor skall vi ge till gemenskapen. Jag uppmanar de konfirmerade att inte låsa in den Heliga Anden i en bur, att inte göra motstånd mot den vind som blåser för att låta dem vandra i frihet; att inte kväva kärlekens brinnande eld som låter oss ägna vårt liv åt Gud och nästan. Må den Heliga Anden ge oss alla det apostoliska modet att ge vidare evangeliet genom gärningar och ord till dem vi möter på vår väg. Med gärningar och ord, men goda ord: ord som bygger upp. Inte med skvaller och förtal som förstör. När ni går ut ur kyrkan, tänk på att ni fått friden för att ni skall ge den vidare till andra. Inte för att förstöra den med skvaller och förtal. Glöm inte detta.
