Hela påvens katekes - Budorden - 1. Inledning: Längtan efter ett fullödigt liv
Övers Olle Brandt
Idag inleder vi en ny rad katekeser som handlar om budorden. Guds lags budord. Vi inleder den med den text vi just lyssnat till: mötet mellan Jesus och en man – en ung man – som faller på knä och frågar honom hur han kunde vinna evigt liv (jfr Mark 10:17-21). I denna fråga finns utmaningen i varje tillvaro, också i vår: längtan efter ett fullödigt och gränslöst liv. Men hur gör man för att komma dit? Vilken väg skall man gå? Att leva på riktigt, att leva en ädel tillvaro… Många unga människor försöker “leva” och sedan förstör de sig själva genom att ägna sig åt förgängliga ting.
Somliga menar att det är bättre att släcka denna impuls – impulsen att leva – för den är farlig. Jag skulle vilja säga, särskilt till de unga: vår värsta fiende är inte de konkreta problemen, hur allvarliga och dramatiska de än kan vara. Den största faran i livet är en ond anda av anpassning som inte är mildhet eller ödmjukhet, utan medelmåtta, feghet. Är en medelmåttig ung människa en ung människa med en framtid? Nej! Den stannar där den är, växer inte, gör inga framsteg. Medelmåtta och feghet. Dessa unga som är rädda för allt: ”Nej, jag är inte sådan…” Dessa ungdomar kommer ingen vart. Mildhet, styrka och ingen feghet, ingen medelmåtta. Den salige Pier Giorgio Frassati – som var en ung man – sade att man måste leva, inte bara leva litet grann. Det gör medelmåttorna. Man måste leva med livets styrka. Man måste be Fadern i himlen att ge dagens ungdomar en sund rastlöshet. Hemma, i era hem, i varje familj, när man ser en ung människa som bara sitter där hela dagen, tänker ibland mamma och pappa: “Han eller hon är sjuk, har något problem”, och går till doktorn. Den unga människans liv är att gå framåt, att vara rastlös, en sund rastlöshet, förmågan att inte nöja sig med ett liv utan skönhet, utan färg. Om de unga inte hungrar efter ett autentiskt liv, då undrar jag vart mänskligheten är på väg. Vart kan mänskligheten vara på väg med unga ungdomar som inte är rastlösa?
Frågan som den där mannen ställde i evangeliet finns i var och en av oss: hur finner man livet, liv i överflöd, lyckan? Jesus svarar: “Du kan budorden” (vers 19) och citerar ett stycke av Guds tio bud. Det är en pedagogisk process där Jesus vill leda till en bestämd plats. Det är redan tydligt av hans fråga att den där mannen inte har det fullödiga livet, han söker mer och är rastlös.Vad behöver han då förstå? Han säger: “Mästare, allt detta har jag hållit sedan jag var ung” (vers 20).
Hur går man från ungdom till mognad? När man börjar acceptera sina begränsningar. Man blir vuxen när man relativiserar sig själv och blir medveten om ”det som fattas” (jfr vers 21). Denne man är tvungen att erkänna att allt det han kan ”göra” ändå inte överstiger en viss gräns.
Det är fantastiskt att vara män och kvinnor! Vår tillvaro är dyrbar! Ändå finns det en sanning som människan ofta har förnekat under de senaste århundradena, med tragiska konsekvenser: sanningen om de egna begränsningarna.
I evangeliet säger Jesus något som kan hjälpa: “Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla” (Matt 5:17). Herren Jesus ger uppfyllelsen, det är därför han har kommit. Den där mannen behövde komma fram till en tröskel där han kunde hoppa, där det öppnar sig en möjlighet att sluta leva för sig själv, för sina egna gärningar, för sina egna tillgångar och – just för att det fullödiga livet saknas – lämna allt för att följa Herren. Ser man noga efter, i Jesu avslutande inbjudan – storslagen, förunderlig – erbjuder han inte fattigdom utan rikedom, den sanna rikedomen: ” Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig” (vers 21).
Skulle en som kan välja mellan ett original och en kopia välja kopian? Detta är utmaningen: att finna livets original, inte dess kopia. Jesus erbjuder inte surrogat utan det verkliga livet, verklig kärlek, verklig rikedom! Hur kan de unga följa oss i tron om de inte ser oss välja originalet, om de ser att vi vänjer oss vid halvmesyrer? Det är dystert att se kristna som är halvmesyrer, kristna som jag tar mig friheten att kalla ”dvärgar”; de växer litet men sedan stannar de i växten: kristna med ett förkrympt och förslutet hjärta. Det är dystert. Det behövs en förebild som inbjuder mig att gå “vidare”, att “göra mer”, att växa. Den helige Ignatius kallade det “magis” (på latin), “elden, handlandets glöd, som skakar om dem som sover”.
Vägen till det som fattas går genom det som finns. Jesus har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna utan för att uppfylla. Vi måste utgå från verkligheten för att hoppa in i “det som saknas”. Vi måste undersöka det ordinära för att öppna oss för det extraordinära.
I dessa katekeser skall vi läsa Moses lagtavlor som kristna. Vi skall hålla Jesus i handen och låta honom leda oss från ungdomens illusioner till skatten i himlen. I var och en av dessa lagar, som är urgamla och visa, skall vi upptäcka den port som öppnats av Fadern som är i himlen för att herren Jesus, som har gått igenom den, skall leda oss till det sanna livet. Hans liv. Guds barns liv.
