Hela påvens katekes - Budorden 4. “Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig”
Vi har hört de första av tio Guds bud: “Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3). Det är viktigt att se närmare på avgudadyrkan, som är ett viktigt och aktuellt ämne.
Detta bud förbjuder avgudar eller bilder av allt verkligt: allt kan nämligen användas som en avgud. Vi talar om en mänsklig tendens som inte skonar varken troende eller ateister. Vi kristna kan exempelvis fråga oss: vilken är min verkliga Gud? Är det den ena och treeniga kärleken, eller är det min image, min personliga karriär, kanske också i kyrkan? ” Avgudadyrkan har inte bara att göra med hedendomens felaktiga gudsdyrkan. Den förblir en ständig frestelse för tron. ”Den består av att göra något till Gud som inte är Gud” (Katolska kyrkans katekes 2113).
Vad är en ”gud” rent existentiellt? Det är något som är mittpunkten för mitt liv, något som avgör vad jag gör och tänker. Man kan växa upp i en formellt kristen familj men som i verkligheten är beroende av referenspunkter utanför evangeliet. Människan kan inte leva utan att ha något i sitt livs mitt. Världen erbjuder ett ”snabbköp” av avgudar, som kan vara föremål, bilder, tankar, roller. Till exempel, också bönen. Vi skall be till Gud, vår fader. Jag minns en gång när jag besökte en församling i stiftet Buenos Aires för att fira mässan och sedan skulle jag konfirmera i en annan församling en kilometer längre bort. Jag gick till fots genom en fin park. Men i den parken stod mer än 50 bord, vart och ett med två stolar, och där satt folk mitt emot varandra. Vad gjorde de? De läste framtiden i tarockkort. De gick dit för att “tillbe” sin avgud. I stället för att be till Gud som är framtidens försyn, gick de dit för att läsa framtiden i korten. Detta är vår tids avgudadyrkan. Hur många av er har bett någon läsa er framtid i tarockkort? Hur många har bett någon läsa framtiden i era händer i stället för be till Herren? Detta är skillnaden: Herren lever; de andra är avgudar, meningslös avgudadyrkan.
Hur utvecklas en avgudadyrkan? Budordet beskriver flera olika faser: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild […].Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem” ( 2 Mos 20:4-5).
Det grekiska ordet för avgud, “eidolon”, kommer av ett verb som betyder “att se”. En avgud är något man ser, och som sedan blir en fix idé, en besatthet. Avguden är i själva verket att se sig själv i föremål eller projekt. Denna mekanism använder till exempel reklamen: jag ser ett föremål men uppfattar en bil, en smartphone, ett jobb – eller något annat – som ett sätt att förverkliga mig själv och att tillfredsställa mina grundläggande behov. Och därför söker jag den, talar om den, tänker på den: tanken att äga det föremålet eller att förverkliga mina planer, att få det där jobbet, tycks vara en underbar väg till lyckan, ett torn som når himlen (jfr 1 Mos 11:1-9), och allt annat underordnas detta mål.
Så träder man in i den andra fasen; “Du skall inte tillbe dem”. Avgudar kräver tillbedjan och riter. Man faller ned inför dem och offrar allt för dem. I antiken offrade man människor till avgudarna, men också idag: för karriären offrar man sina barn, genom att försumma dem eller genom att helt enkelt inte skaffa några; skönheten kräver människooffer. Oändliga timmar framför spegeln! Somliga människor, somliga kvinnor, hur lång tid tar de på sig för att sminka sig? Detta är också en avgudadyrkan. Det är inget fel på att sminka sig, men på ett normalt sätt, inte för att bli en gudinna. Skönheten kräver människooffer. Vill man bli berömd måste man offra sig själv, sin oskuld och sin äkthet. Avgudar kräver blod. Pengar stjäl livet, och njutning leder till ensamhet. Ekonomiska strukturer offrar människoliv för att tjäna mer. Varför är så många människor arbetslösa? Därför att ibland beslutar företagsledare att avskeda folk för att tjäna mer pengar. Pengarnas avgud. Man lever så i hyckleri och gör vad andra förväntar sig, för att självhävdelsens gud kräver det. Och så förstör man liv och familjer och man lämnar unga i destruktiva förebilders våld för att tjäna mer. Också droger är en avgud. Många unga förstör sin hälsa, rentav sitt liv, med att tillbe drogernas avgud.
Så kommer vi fram till det tredje, mest tragiska stadiet: “du skall inte tjäna dem”, säger budet. Avgudar förslavar. De utlovar lycka men ger den inte. Så lever man för ett föremål eller för en vision och drivs in i en spiral av självförstörelse i väntan på ett resultat som aldrig kommer.
Kära bröder och systrar, avgudar utlovar liv men stjäl det istället. Den sanne Guden begär inte vårt liv utan ger oss det. Den sanne Guden erbjuder sig inte att beskydda vår framgång, han lär oss att älska. Den sanne Guden begär inte våra barn, han ger ut sin son för oss. Avgudarna målar upp hypoteser om framtiden och gör att vi föraktar nuet. Den sanne Guden lär oss att leva i varje dags verklighet, i det påtagliga, inte i illusioner om framtiden. Idag och i morgon och i övermorgon vandrar vi på vägen till framtiden. Den sanne Gudens påtagliget mot de flytande avgudarna. Jag uppmanar er idag att tänka efter: hur många avgudar har jag, eller vilken är min favoritavgud? Att erkänna sin egen avgudadyrkan är början på nåden, det låter oss slå in på kärlekens väg. Kärleken är nämligen oförenlig med avgudadyrkan. Om något blir absolut och inte får röras, då är det viktigare än en make eller maka, än ett barn, än en vänskap. Binder man sig för hårt till ett föremål eller till en idé blir man blind för kärleken. När vi så följer avgudar, en avgud, kan vi rentav förneka vår far, vår mor, våra barn, vår make eller maka, familjen... våra käraste. Bär med er detta i hjärtat: avgudarna själ vår kärlek, avgudarna gör oss blinda för kärleken, och för att älska på riktigt måste man vara fri från alla avgudar.
Vilken är min avgud? Ta den och kasta ut den från fönstret!
