Sök

Påven Franciskus Påven Franciskus  

Påvens brev till Guds folk - tid för fasta, bot och bön!

Påven Franciskus har besvarat de nya rapporterna om sexuella övergrepp i kyrkan. I ett lidelsefullt brev som riktar sig till hela Guds folk uppmanar han kyrkan att vara nära offren i medlidande, och att enas i bön och fasta som bot för sådana avskyvärda brott.

Brev till Guds folk

"Om en medlem lider, så lider också alla de andra." (1 Kor 12:26) Paulus ord ekar med kraft i mitt hjärta, då jag återigen hör om det lidande som så många minderåriga upplevt på grund av sexuella övergrepp, liksom makt- och samvetsövergrepp som begåtts av ett stort antal präster och gudsvigda personer. Brott som genererar djupa sår av smärta och maktlöshet, framför allt i offren, men också i deras familjer och hela samhället, hos både troende och icke-troende. När man ser tillbaka, kommer försöken att be om förlåtelse aldrig vara tillräckliga, inte heller försöken att reparera skadan. Ser man framåt är ingen ansträngning för stor för att skapa en kultur som förhindrar inte bara att sådana händelser upprepas i framtiden, utan också att de kan döljas och täckas över. Smärtan hos offren och deras familjer är också vår smärta, därför är det angeläget att återigen upprepa vårt åtagande att garantera skydd för minderåriga och sårbara vuxna.

1. Om en medlem lider

Under de senaste dagarna har en rapport publicerats i vilken det finns beskrivningar av minst tusen personers upplevelser, som har utsatts för prästers sexuella övergrepp, liksom makt- och samvetsövergrepp under en period av cirka sjuttio år. Även om man kan säga att de flesta fall berör det förflutna, inser vi att de många offrens smärta aldrig försvinner. Detta tvingar oss att kraftfullt fördöma dessa grymheter, liksom att samla våra ansträngningar för att utrota denna dödens kultur; såren "kan aldrig preskriberas". Offrens hjärtskärande smärta som stiger till himlen ignorerades, gömdes och tystades ned länge. Men ropen var starkare än alla försöken att tysta ner dem, eller andra åtgärder som istället förvärrade det inträffade genom att man gjorde sig till medbrottsling. Herren hörde ropen och visade ännu en gång på vems sida han står. Marias lovsång besannas och fortsätter att eka genom historien. För Herren minns sina löften till våra fäder: "Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort" (Luk 1,51-53), och vi skäms när vi inser att vår livsstil har förnekat, och fortsätter att förneka orden vi upprepar med vår mun.

Med skam och ånger erkänner vi som kyrklig gemenskap, att vi inte var där vi borde ha varit, att vi inte agerade i tid, att vi inte insåg vidden och allvaret av skadan som orsakades på så många liv. Vi försummade och övergav de minsta.

Jag gör kardinal Ratzingers ord till mina då han i Korsvägsandakten på Långfredagen 2005 förenade sig med de många offrens smärtorop och med eftertryck sa: "Hur mycket smuts finns det inte i kyrkan, och även bland dem som i prästämbetet bör tillhöra honom helt! Hur mycket stolthet, hur mycket självtillräcklighet! [...] Lärjungarnas förräderi och deras ovärdiga mottagande av hans kropp och blod är verkligen Återlösarens största lidande. Det genomborrar hans hjärta. Vi kan bara ropa till honom från djupet av våra hjärtan: Kyrie eleison - Herre, rädda oss! (jfr Mt 8:25)"  (korsvägens nionde station).

2. Så lider också alla de andra

Storleken och omfattningen av händelserna kräver att vi tar ansvar för detta på ett globalt och gemensamt sätt. Även om det är viktigt och nödvändigt i varje omvändelseprocess att veta vad som hände, räcker det inte. Idag uppmanas vi som Guds folk att bära våra bröders och systrars smärta, sårade i kött och ande. Om svaret i det förflutna var underlåtelse, vill vi idag att solidariteten i dess djupaste och mest krävande form, blir vårt sätt att skriva historia, idag och i framtiden. Och detta i en miljö där konflikter, spänningar, och särskilt de som är offer för varje form av övergrepp kan hitta en hjälpande hand som skyddar dem och läker dem från deras smärta (Evangelii Gaudium, 228).

En sådan solidaritet kräver att vi fördömer allt som kan äventyra en persons integritet. Den kräver en kamp mot alla former av korruption, särskilt den andliga "eftersom det är en bekväm och självtillräcklig blindhet där allt verkar tillåtet: svek, förtal, själviskhet och många subtila former av självcentrering, eftersom till och med 'Satan uppträder som en ljusets ängel' (2 Kor 11:14)." (Gaudete et Exsultate, 165)

Paulus uppmaning att lida med dem som lider är det bästa motgiftet mot vår vilja att fortsätta upprepa Kains ord: "Skall jag ta hand om min bror?” (1 Mos 4: 9). Jag är medveten om det arbete som utförs i olika delar av världen för att säkra och genomföra de nödvändiga åtgärderna för att garantera barn och sårbara vuxna trygghet och skydd. Jag är medveten om "nolltoleransen", och att man anmäler de som begår eller döljer dessa brott. Vi har varit långsamma med att genomföra dessa åtgärder och nödvändiga sanktioner, men jag är övertygad om att de kommer att bidra till en mer skyddande kultur i nuet och i framtiden.

Samtidigt med dessa insatser måste varje döpt kristen känna sig delaktig i den kyrkliga och sociala omvandlingen vi är i så stort behov av – en förändring som kräver en omvändelse på såväl personlig som på samhällelig nivå och som leder oss till att se i samma riktning som Herren. Som Johannes Paulus II sa: "Om vi verkligen har betraktat Kristus, måste vi lära oss att se honom särskilt i ansiktet på dem som han själv ville bli identifierad med" (Novo Millennio Ineunte, 49). Att lära oss att se det Herren ser, att vara där Herren vill att vi ska vara, att omvända hjärtat inför honom. För att kunna göra detta är det nödvändigt med bön och botgöring. Jag inbjuder Guds heliga folk, trogna honom, till en botgöring av bön och fasta, som Herren befaller. Må det väcka vårt samvete, vår solidaritet och vårt engagemang för en kultur som beskyddar och som säger "aldrig mer" till varje form av övergrepp.

Det är omöjligt att föreställa sig en kyrklig omvändelse utan ett aktivt deltagande av alla medlemmar i Guds folk. För varje gång vi har försökt ersätta, tysta ner, ignorera eller minska Guds folk till en liten elit, har vi byggt församlingar, program, teologi, andlighet och strukturer utan rötter, utan minne, utan ansikte, utan kropp - ja utan liv.

Detta framgår tydligt i en avart av att se på kyrkans auktoritet som är vanligt i många församlingar där sexuella övergrepp, makt- och samvetsövergrepp har inträffat, nämligen klerikalismen. Den förintar inte bara de kristnas personlighet utan har även en tendens att förringa och underskatta dopets nåd som den Helige Ande lagt i vårt folks hjärta. Klerikalismen, gynnad av både prästerna själva och av lekmännen, skapar en splittring i Kyrkans kropp, som uppmuntrar och hjälper att vidmakthålla mycket av det onda som vi fördömer idag. Att säga nej till övergrepp innebär att med kraft säga nej till varje form av klerikalism.

Det hjälper att minnas att Herren "i sin frälsningshistoria har räddat ett folk. Vi har ingen fullständig identitet utan att tillhöra ett folk. Därför räddas ingen som en isolerad individ, utan när Gud drar oss till sig tar han hänsyn till det komplexa nät av relationer som finns i det mänskliga samhället. Gud ville träda in i en social dynamik, i ett folks dynamik"(Gaudete et exsultate, 6). Därför är det enda sättet vi kan ge ett svar på detta onda som tagit så många liv, att erfara det som en uppgift som involverar och angår oss alla som Guds folk. Att vara medveten om att tillhöra ett folk med en gemensam historia möjliggör för oss att se våra synder och tidigare misstag med en botens öppenhet, som förmår förnya oss inombords. Allt som görs för att utrota övergreppskulturen från våra församlingar utan ett aktivt deltagande av alla Kyrkans medlemmar, kommer inte att generera den dynamik som krävs för en sund och verklig förändring. Fastan och bönen i botgöringens tecken kommer att hjälpa oss som ett Guds folk, att ställa oss inför Herren och våra sårade bröder och systrar som syndare som ber om förlåtelse och om skammens och omvändelsens nåd. På så sätt kan vi utveckla åtgärder som står i samklang med evangeliet. För "varje gång vi försöker återvända till källan och ta till oss evangeliets ursprungliga friskhet, upptäcker vi nya vägar, kreativa metoder, andra uttrycksformer, mer talande tecken och ord med en ny mening för vår värld idag." (Evangelii Gaudium 11)

Det är oundgängligt att vi som kyrka med smärta och skam erkänner och fördömer de grymheter som begåtts av gudsvigda personer, präster och även av alla dem som hade uppdraget att övervaka och skydda de mest utsatta. Vi ber om förlåtelse för våra egna synder och andras synder. Medvetenheten om synden hjälper oss att erkänna misstagen, brotten och skadorna som orsakades i det förflutna och tillåter oss idag att vara öppna och engagera oss mer, i en förnyad omvändelsevandring.

Samtidigt hjälper botgöring och bön oss att göra våra ögon och vårt hjärta mer känsliga för andras lidande och att övervinna viljan att dominera och att äga, vilka ofta är grunden till detta onda. Må fastan och bönen öppna våra öron för den tysta smärtan hos barnen, de unga och de funktionshindrade. Må fastan låta oss hungra och törsta efter rättvisa, och mana oss att välja sanningen genom att stödja alla de rättsliga förlikningar som är nödvändiga. Må fastan skaka oss och få oss att engagera oss i sanningen och i kärleken, tillsammans med alla människor av god vilja och med samhället som helhet, för att bekämpa alla typer av sexuella övergrepp, makt- och samvetsövergrepp.

På detta sätt kan vi visa vår kallelse att vara "ett tecken och redskap för förening med Gud och enhet bland alla människor" (Lumen Gentium, 1).

"Om en medlem lider, så lider också alla de andra" sa Paulus till oss. Genom en hållning av bön och botgöring kan vi som individer och som gemenskap uppnå en samklang med denna uppmaning. Då kan gåvor som medkänsla och rättvisa, förebyggande och gottgörelse växa ibland oss. Maria valde att stanna vid foten av sin Sons kors. Hon drog sig inte för att stå kvar, och vara nära. Där visade hon hur hon levde hela sitt liv. När vi upplever den övergivenhet som kyrkans sår åsamkar oss, gör vi rätt i att som Maria "hålla ut mer i bönen" (Ignatius av Loyola, Andliga övningar, 319), för att växa i kärlek och trohet till kyrkan. Hon, den första lärjungen, lär oss hur vi ska bete oss inför de oskyldigas lidande, utan undanflykter eller feghet. Att se på Maria är att lära sig upptäcka, var och hur en Kristi lärjunge ska vara.

Må den Helige Ande ge oss omvändelsens nåd och inre styrka att inför dessa övergreppsbrott uttrycka vår ånger och vår beslutsamhet att med mod bekämpa dem.

(översättning: Helge Lockner)

20 augusti 2018, 14:35