Hela påvens katekes - Budorden 6 Respektera Herrens namn

Olle Brandt - Vatikanstaten

Vi fortsätter våra katekeser om budorden, och idag skall vi se närmare på budordet “Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn” (2 Mos 20:7). Vi tolkar detta ord som en uppmaning att inte skymfa Guds namn och att inte använda det i otid. Denna klara innebörd förbereder oss för att förstå dessa dyrbara ord mer på djupet.

Låt oss lyssna närmare. [påven kommenterar här den italienska bibelöversättningen ”non pronuncerai il nome del Signore invano”, ung. ”du skall inte uttala Herrens namn i onödan]. Orden ”Du skall inte uttala” översätter ett uttryck som bokstavligen betyder, både på hebreiska och grekiska, ”du skall inte ta på dig, du skall inte bära”.
Uttrycket ”i otid” [it. ”invano”] är tydligare och betyder: ”i det tomma, i onödan”. Det syftar på något tomt, något som saknar innehåll. Det är typiskt för hyckleri, formalism och lögn att använda Guds ord och namn i det tomma, utan sanning.
I bibeln syftar namnet på tingens och särskilt personernas innersta sanning. Namnet uttrycker ofta ett uppdrag. Så får Abram i Första Mosebok (jfr 17:5) och Simon Petrus i evangelierna (jfr Joh 1:42) nya namn för att visa att deras liv har fått en ny inriktning. Att verkligen lära känna Guds namn förvandlar livet: när Mose lär känna Guds namn förvandlas historien (jfr 2 Mos 3:13-15).

I de judiska riterna förkunnas Guds namn högtidligt på den stora förlåtelsens dag, och folket förlåts, för genom namnet får man kontakt med Guds eget liv som är barmhärtighet. Att “ta på sig Guds namn” betyder att ta på oss hans verklighet, att träda in i en stark relation, en nära relation till honom. För oss kristna är detta budord en uppmaning att minnas att vi har döpts “i Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn”, som vi säger varje gång vi gör korstecknet, för att leva våra vardagsgärningar i en verklig och djupt känd gemenskap med Gud, i hans kärlek. Och apropå detta, att göra korstecknet, skulle jag vilja insistera än en gång: lär barnen att göra korstecknet! Har ni sett hur barnen gör? Om du säger till barnen: ”Gör korstecknet”, gör de något som de inte vet vad det är. De kan inte göra korstecknet! Lär dem att göra det i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn. Barnets första trosgärning. Det är en uppgift för er: att lära barnen att göra korstecknet. 

Man kan undra: är det möjligt att ta på sig Guds namn på ett hycklande sätt, som en tom formalitet? Tyvärr är svaret ja: ja, det är möjligt. Man kan leva i en falsk relation till Gud. Jesus sade det om de skriftlärda: de gjorde saker och ting, men de gjorde inte vad Gud ville. De talade om Gud, men de gjorde inte Guds vilja. Och det råd som Jesus ger är: ”Gör som de säger, inte som de gör”. Man kan leva i en falsk relation till Gud som de. Och detta budord är just en inbjudan att ha en relation till Gud som inte är falsk, utan hyckleri, en relation där vi anförtror oss åt honom med allt vad vi är. I sista hand är det bara teorier till den dag vi riskerar vår tillvaro med Herren och verkligen får erfara att i honom finns livet.
Detta är kristendom som rör vid hjärtat. Varför förmår helgonen röra vid hjärtat? För helgonen talar inte bara, de rör och berör! Hjärtat rör sig när en helig människa talar till oss. Och det sker för i helgonen ser vi vad vårt hjärta längtar efter på djupet: äkthet, sanna relationer, radikalitet. Och det ser man också i helgon i vår omgivning: till exempel alla de föräldrar som ger sina barn en förebild genom ett konsekvent, enkelt, hederligt och generöst liv.

Om allt fler kristna tar på sig Guds namn utan falskhet – och så praktiserar den första bönen i Fader vår, “”helgat varde ditt namn” [Bibel 1981 “låt ditt namn hållas heligt”] – skall kyrkans förkunnelse vinna fler åhörare och bli mer trovärdig. Om vårt konkreta liv visar Guds namn, då ser man hur viktigt dopet är och vilken stor gåva eukaristin är, vilken sublim förening det finns mellan vår kropp och Kristi kropp: Kristus i oss och vi i honom! Förenade! Detta är inte hyckleri, detta är sanning. Det är inte att tala eller be som en papegoja, detta är att be med hjärtat, att älska Herren.
Efter Kristi kors kan ingen förakta sig själv och se ned på sin egen tillvaro. Ingen, aldrig! Vad han eller hon än har gjort. För alla våra namn vilar på Kristi axlar. Han bär oss! Det är mödan värt att ta på sig Guds namn för han bär vårt namn in i det sista, också det onda som finns i oss: han bär oss för att förlåta oss, för att lägga ned sin kärlek i våra hjärtan. Därför förkunnar Gud i detta budord: ”Ta mig på dig, för jag har tagit på mig dig”.
Vem som helst kan åkalla Herrens heliga namn, han som är trogen och barmhärtig kärlek, vilken belägenhet man än befinner sig i. Gud skall aldrig säga nej till ett hjärta som åkallar honom uppriktigt.