Hela påvens katekes - Budorden 8; vilodagen, en profetia om befrielse

I dagens katekes återvänder vi till det tredje budet, det som handlar om vilodagen. Tio Guds bud förkunnas i Andra Mosebok och upprepas i Femte Mosebok med nästan samma ord, med undantag för detta tredje Ord, där det finns en viktig skillnad. I Andra Mosebok är skälet till vilan att välsigna skapelsen, men i Femte Mosebok är det i stället att minnas slutet på slaveriet. Denna dag skall slaven vila som sin herre för att fira minnet av befrielsens påsk.

En slav är en som inte får vila. Men det finns olika slags slaveri, både yttre och inre. Det finns yttre tvång och förtryck, liv som kidnappas av våld och andra typer av orättvisor. Sedan finns det också inre fängelser, som till exempel psykologiska blockeringar, komplex, personlighetsbegränsningar och annat. Finns det vila i sådana betingelser? Kan en instängd eller förtryckt människa ändå vara fri? Kan en människa som plågas av inre svårigheter vara fri?
Det finns faktiskt människor som till och med i fängelse förmår leva i en stor själslig frihet. Tänk på den helige Maximilian Kolbe eller kardinal Van Thuan, som förvandlade dunkelt förtryck till platser av ljus. Det finns också människor som präglas av stor inre bräcklighet men som ändå känner barmhärtighetens vila och förmår förmedla den till andra. Guds barmhärtighet befriar oss. Och när du möter Guds barmhärtighet har du en stor inre frihet och förmår också förmedla den. Därför är det så viktigt att öppna sig för Guds barmhärtighet för att inte vara slavar under oss själva.
Vad är då sann frihet? Är det kanske valfrihet? Säkert är detta en del av friheten, och vi gör vad vi kan för att varje man och kvinna skall åtjnuta den (jfr Andra Vatikankonciliets pastorala konstitution Gaudium et spes 73). Men vi vet mycket väl att det inte räcker att kunna göra som man vill för att vara fria på riktigt och inte heller för att vara lyckliga. Sann frihet är mycket mer.

Det finns nämligen ett slaveri vars kedjor är värre än ett fängelse, värre än en ångestattack, värre än varje slags tvång: det är slaveriet under ens eget jag. Dessa människor som speglar sig hela dagen för att se sitt jag. Och det egna jaget är större än ens egen kropp. De är slavar under sitt jag. Jaget kan bli en plågoande som torterar människan var hon än är och tillfoga henne det djupaste betryck, det som kallas “synd”, som inte bara handlar om att bryta mot en regel utan om tillvarons misslyckande och om att leva som slavar (jfr Joh 8:34). Synden är i sista hand att säga och göra jaget. ”Jag vill göra detta och jag bryr mig inte om ifall det finns en gräns, om det finns ett bud, jag bryr mig inte ens om ifall det finns kärlek”.
Jaget tänker vi till exempel i människans lidelser: frossaren, den otuktige, den girige, den vredslige, den avundsjuke, den lättjefulle, den högmodige - - och så vidare – är alla slavar under sina laster, som behärskar och plågar dem. Det finns ingen frid för frossaren, för frosseriet är magens hyckleri, som är full men som låtsas vara tom. En hycklande mage gör oss till frossare. Vi är slavar under en hycklande mage. Det finns ingen frid för frossaren och den otuktige som måste leva av njutningar. Habegäret förstör den girige, de samlar alltid på pengar och skadar andra. Vredens eld och avundens mal förstör relationer. Någon har skrivit att avund gör kroppen och själen gul, som när en människa drabbas av hepatit och blir gul. De avundsjuka har en gul själ, för de kan aldrig åtnjuta friskheten i själens hälsa. Avundsjukan förstör. Lättjan som undviker varje möda gör oss oförmögna att leva; den högmodiga egocentrismen – det jag som jag talade om – gräver en vallgrav mellan sig själv och andra.

Kära bröder och systrar, vem är det då som verkligen är slav? Vem är den som aldrig finner vila? Den som inte förmår älska! Och alla dessa laster, dessa synder, denna egoism avlägsnar oss från kärleken och gör oss oförmögna att älska. Vi blir slavar under oss själva och förmår inte älska, för kärlek är alltid kärlek till andra.

Det tredje budet, som uppmanar oss att fira befrielsen genom att vila, är för oss kristna en profetia om Herren Jesus, som bryter syndens inre slaveri och gör människan förmögen att älska. Sann kärlek är sann frihet: den gör att vi inte är beroende av ägandet, återuppbygger relationer, förmår ta emot och sätta värde på nästan, förvandlar varje möda till en glädjefull gåva och gör att vi förmår leva i gemenskap. Kärleken gör oss fria också i fängelse, också om vi är svaga och begränsade.
Detta är den frihet vi får av vår återlösare, vår Herre Jesus Kristus.