Hela påvens katekes - Budorden 13: “Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa”
I dagens katekes skall vi oss åt det åttonde Ordet i Tio Guds bud: ”Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa”.
Katekesen säger att detta budord “uttalar ett förbud mot att förvränga sanningen i förhållande till andra” (nr. 2464). Det är skadligt att leva med oäkta kommunikation, för det förhindrar relationer och därmed kärleken. Där det finns lögn finns inte kärlek, det kan inte finnas kärlek. Och när vi talar om kommunikation mellan människor menar vi inte bara ord utan också gester, inställningar, ja också tystnad och frånvaro. En människa talar genom allt vad hon är och gör. Allt i oss är i kommunikation, alltid. Vi kommunierar så länge vi lever och vi balanserar hela tiden mellan sanning och lögn.
Men vad innebär det att tala sanning? Är det att vara uppriktig? Eller att vara exakt? Det räcker inte, för man kan vara uppriktig och ha fel, och man man vara exakt i detaljer och ändå inte förstå helhetens innebörd. Ibland försvarar vi oss och säger: ”Men jag sade bara vad jag kände!” Det kan hända, men du avslöjade personliga och privata uppgifter. Ofta förstör skvaller gemenskapen genom att vara olämpligt eller okänsligt. Skvaller kan döda, och det sade också aposteln Jakob i sitt brev. Den som skvallrar dödar, för tungan dödar som en kniv. Se upp! Den som skvallrar är en terrorist, för med sin tunga kastar han eller hon en bomb och går sin väg i lugn och ro, men det som sägs i den bomben omintetgör andras värdighet. Glöm inte detta: att skvallra är att döda.
Men vad är då sanningen? Denna fråga, som Pilatus ställde medan Jesus stod framför honom, förverkligade det åttonde budet (jfr Joh 18:38). Orden ”Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa” är ett språk som används i en rättegång. Evangelierna kulminerar i berättelsen om Jesu lidande, död och uppståndelse. Detta är berättelsen om en rättegång, om hur domen verkställs och om en oväntad följd.
När Jesus förhörs av Pilatus svarar han: “Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen” (Joh 18:37).Detta ”vittnesbörd” ger Jesus med sitt lidande, med sin död. Evangelisten Markus berättar att “När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: ”Den mannen måste ha varit Guds son.” (Mark 15:39). Ja, för han var konsekvent: med sitt sätt att dö visade Jesus Fadern, hans barmhärtiga och trogna kärlek.
Sanningen finner sitt fulla förverkligande i Jesu egen person (jfr Joh 14:6), i hans sätt att leva och död, som är frukten av hans relation till Fadern. Denna tillvaro som Guds son, den sänder han, den uppståndne, också till oss genom att sända den Heliga Anden som är sanningens Ande, som vittnar för vårt hjärta att Gud är vår Fader (jfr Rom 8:16).
I allt människor gör bejakar eller förnekar de denna sanning. Från små vardagssituationer till mer ödesmättade val. Men logiken är alltid densamma: den som föräldrar, far- och morföräldrar lär oss när de säger att man inte skall ljuga.
Och vilken sanning vittnar våra gärningar om, våra ord, våra val, vi som är kristna? Var och en kan fråga sig: vittnar jag om sanningen, eller är jag mer eller mindre en lögnare som är utklädd till sann människa? De kristna är inte olika andra människor. Men vi är barn till den himmelske Fadern, som är god och inte sviker oss, och som lägger ner kärleken till medmänniskor i deras hjärtan. Denna sanning uttalar man mindre med ord och mer genom ett sätt att vara och leva som man ser i varje enskild gärning (jfr Jak 2:18). Man ser om en man eller kvinna är en sann man eller kvinna. Men hur ser man det, om de inte talar? För att de uppför sig som sanna människor. De säger sanningen och handlar med sanning. Det är det bästa sättet att leva för oss.
Sanningen är Guds underbara uppenbarelse av hans fadersansikte, hans gränslösa kärlek. Denna sanning motsvarar det mänskliga förnuftet men överskrider det oändligt, för den är en gåva som stigit ned på jorden och blivit människa i den korsfäste och uppståndne Kristus. Den synliggörs av den som hör till honom och uppför sig som han.
Att ”inte bära falskt vittnesbörd” betyder att leva som Guds barn, som aldrig någonsin förnekar sig själv och aldrig ljuger; att leva som Guds barn och låta denna stora sanning träda fram i allt man gör: sanningen att Gud är Fader och att man kan lita på honom. Jag litar på Gud: detta är den stora sanningen. Vårt förtroende för Gud, som är Fader och älskar mig, gör mig sann.
