Hela påvens katekes - Fader vår 1: Lär oss att be

Idag inleder vi en rad katekeser om “Fader vår”.

Evangelierna tecknar livliga porträtt av Jesus som en bönens man. Jesus bad. Trots hur viktigt hans uppdrag var och trots att många människor ville möta honom, känner Jesus behovet att avlägsna sig i ensamhet för att be. Markusevangeliet berättar om denna detalj redan från början av berättelsen om Jesu offentliga verksamhet (jfr 1:35). Jesu första dag i Kafarnaum avslutades i triumf. När solen går ned samlas mängder av sjuka framför dörren till huset där Jesus bor. Messias förkunnar och botar. Urgamla profetior och många lidande människors förhoppningar går i uppfyllelse: Jesus är Gud som är nära, Gud som befriar oss. Men denna folkmängd är liten om man jämför den med andra folkmassor som skall samlas kring profeten från Nasaret. I somliga stunder rör det sig om ett hav av människor, och Jesus är mittpunkten för allt detta, han är den som folken väntade på, han är förverkligandet av Israels hopp.

Ändå går han avsides. Han låter sig inte fångas av förväntningarna hos dem som valt honom till leader. Det är en fara för en ledare, att fästa sig för mycket vid folket, att inte ha avstånd. Jesus märker det och låter sig inte fångas av folket. Redan denna första natt i Kafarnaum visar han sig vara en originell Messias. I nattens sista del, då gryningen nalkas, söker lärjungarna honom fortfarande men lyckas inte finna honom. Var är han? Tills Petrus till sist finner honom på en enslig plats, försjunken i bön. Och han säger: “Alla söker efter dig!” (Mark 1:37). Utropet tycks bekräfta en stor succé, att uppdraget har lyckats.

Men Jesus säger till de sina att han måste gå någon annan stans. Det är inte folket som söker honom, det är han som söker andra. Därför kan han inte slå rot utan måste ständigt vallfärda längs Galileens vägar (vers 38-39). Han är också pilgrim på väg till Fadern när han ber. På bönens väg. Jesus ber.

Och allt sker en natt i bön.

I vissa stycken av bibeln får man intrycket att det främst är Jesu bön, hans nära relation till Fadern, som styr allt. Så är det till exempel den natten i Getsemane. Sista delen av Jesu vandring (den allra svåraste bland dem han gått dittills) tycks finna sin mening i Jesu ständiga hörsamhet gentemot Fadern. Det är ingen lätt bön, den är i sig en verklig “dödskamp”, ja en verklig atletisk kamp, och ändå är det också en bön som förmår bära upp korsvandringen.

Poängen är att där bad Jesus.

Jesus bad intensivt i offentliga stunder då han tog del i sitt folks gudstjänst, men han sökte också upp ensliga platser, skilda från världens brus, där han kunde stiga ned i sin själs hemlighet. Han är profeten som känner öknens stenar och som stiger upp högt på bergen. Jesu sista ord, innan han ger upp andan på korset, är ord från psaltarpsalmerna, ord från böner, från judarnas böner. Han bad med de böner som hans mamma hade lärt honom.

Jesus bad så som varje människa i världen ber. Ändå döljer hans sätt att be också en hemlighet, något som inte undgick hans lärjungars blick, för i evangelierna finner vi denna enkla och omedelbara bön: ”Herre, lär oss att be” (Luk 11:1). De såg Jesus be och ville lära sig att be: ”Herre, lär oss att be”. Och Jesus säger inte nej, han vakar inte svartsjukt över sin nära relation till Fadern, utan har kommit just för att leda oss in i denna relation till Fadern. Och så blir han en läromästare i bön för sina lärjungar, så som han säkert vill vara för oss alla. Också vi borde säga: ”Herre, lär mig att be.”

Även om vi kanske har bett i många år, måste vi ständigt lära oss! Människans bön, denna andning som på ett helt naturligt sätt stiger upp ur hennes själ, är kanske ett av världsalltets tätaste mysterier. Och vi vet inte ens om de böner som vi riktar till Gud verkligen är de som han vill höra. Bibeln vittnar också om olämpliga böner, som Gud förskjuter. Det räcker att tänka på liknelsen om fariseen och tullindrivaren. Det är bara han, tullindrivaren, som återvänder hem från templet rättfärdig, för fariseen var stolt och ville att folk skulle se honom be eller låtsas be. Hns hjärta var kallt. Och Jesus säger: han blir inte rättfärdig “Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk 18:14). Det första steget för att be är att vara ödmjuk, att gå till Fadern och säga: “Se på mig, jag är en syndare, jag är svag, jag är ond”, var och en vet vad han eller hon skall säga. Men man börjar alltid med ödmjukhet, och Herren lyssnar. Gud lyssnar till en ödmjuk bön.

När vi inleder denna rad katekeser om Jesu bön, är därför det bästa vi alla kan göra att upprepa lärjungarnas bön: “Mästare, lär oss att be! Det är bra att upprepa denna bön under adventstiden: ”Herre, lär mig att be”. Vi kan alla ta ett steg till och be bättre, men låt oss be Herren om det: ”Herre, lär mig att be”. Låt oss göra så nu under adventstiden och han skall säkert inte låta vår bön falla till marken.