Hela påvens katekes: Fader vår 4. Bulta, så skall dörren öppnas
Dagens katekes utgår från Lukasevangeliet. Det är nämligen framför allt detta evangelium som redan från bardomsberättelserna beskriver Kristusgestalten i en förtätad atmosfär av bön. Evangeliet innehåller de tre hymner som varje dag ger rytmen åt kyrkans dagliga bön: Benedictus, Magnificat och Nunc dimittis.
Och i denna katekes om Fader vår fortsätter vi med att se på den bedjande Jesus. Jesus ber. När Lukas berättar om förvandlingen börjar den med en stund av bön: ”Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande” (9:29). Men varje steg i Jesu liv drivs framåt av Anden leder honom i allt han gör. Jesus ber när han döps i floden Jordan, han samtalar med Fadern innan han fattar viktiga beslut, han drar sig ofta tillbaka i ensamhet för att be, han ber till Gud för Petrus som snart skall förråda honom: ”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut” (Luk 22:31-32). Det är trösterikt att veta att Jesus ber för oss, för mig, för var och en av oss för att vår tro inte skall ta slut. Och det är sant. “Men fader, gör han det fortfarande?” Det gör han fortfarande, inför Fadern. Jesus ber för mig. Var och en av oss kan säga det. Och vi kan också säga modigt till Jesus: “Du ber för mig, fortsätt att be för det behöver jag”.
Rentav Messias död är försänkt i en atmosfär av bön. Lidandets timmar tycks präglade av ett överraskande lugn. Jesus tröstar kvinnorna, ber för dem som korsfäster honom, lovar den gode rövaren paradiset, och ger upp andan och säger: “Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46). Jesu bön tycks tona ned de mest våldsamma känslorna och begäret efter hämnd. Han försonar människan med hennes ärkefiende, han försonar människan med denna fiende som är döden.
Och det är i Lukasevangeliet som en av lärjungarna ber Jesus lära dem att be: “Herre, lär oss att be” (Luk 11:1). De såg hur han bad. Också vi kan säga till Herren: ”Lär oss. Herre, jag vet att du ber för mig, men lär mig att be, för att också jag skall kunna be”.
Denna bön – “Herre, lär oss att be” – besvaras med en omfattande undervisning där Jesus förklarar för sina lärjungar med vilka ord och känslor man skall tala till Gud.
Första delen av denna undervisning är just “Fader vår”. Be så här: “Fader, som är i himmelen.” ”Fader”. Det är fint att få säga det. Vi kan vara i bön hela tiden och bara säga: “Fader”. Och känna att vi har en fader: inte en herre eller en styvfar. Den kristne som talar till Gud kallar honom först och främst “Fader”.
I denna undervisning som Jesus ger sina lärjungar är det intressant att stanna upp inför några anvisningar som inleder bönens text. För att inge oss förtröstan förklarar Jesus olika saker. De handlar om inställningen hos den troende som ber. Där finns till exempel liknelsen om den påträngande vännen som stör en hel familj som sover, för han har fått oväntat besök och har inget bröd att ge sin gäst. Vad säger Jesus till denne som bultar på porten och väcker sin vän? ”Jag säger er”, förklarar Jesus: ”även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver” (Luk 11:9). Med detta vill han lära oss att be och att vara påträngande i bönen. Omedelbart efteråt berättar han om en fader som har en hungrig son. Alla ni, fäder och farfäder som är här, när ert barn eller barnbarn ber om något, är hungrigt, och ber och ber, och sedan gråter, och är hungrigt: ”Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg?” (vers 11). Och ni har alla varit med om att när barnet eller barnbarnet ber om något, då ger ni barnet att äta det som det ber om, för dess bästa.
Med dessa ord låter Jesus oss förstå att Gud alltid svarar, att ingen bön förblir ohörd, och varför? För Han är Fader, och han glömmer inte sina barn som lider.
Ja, detta kan göra oss förvirrade, för det verkar som om många av våra böner inte leder till något resultat. Vi har ofta bett och inte fått vad vi bad om – det har vi alla varit med om – hur ofta har vi inte bultat och funnit en stängd dörr? Jesus säger att då skall vi insistera och inte ge upp. Bönen förändrar verkligheten, alltid. Om ingenting förändras omkring oss så förändras i alla fall vi själva, vårt hjärta förändras. Jesus har utlovat helig ande åt varje man och kvinna som ber.
Vi kan vara säkra på att Gud svarar. Det enda vi inte vet är när, men vi skall inte tvivla på att han svarar. Kanske får vi insistera hela livet, men han svarar. Det har han lovat oss: han är inte som en fader som ger en orm i stället för en fisk. Ingenting är vissare än detta: den längtan efter lycka som vi alla bär i vårt hjärta skall en dag gå i uppfyllelse. Jesus säger: “ Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?” (Luk 18:7). Ja, han skall låta oss få vår rätt, han skall lyssna till oss. Det blir en dag av härlighet och uppståndelse! Att be är redan nu en seger över ensamhet och förtvivlan. Att be. Bönen förändrar verkligheten, det får vi inte glömma. Antingen förändrar den verkligheten omkring oss, eller så förändrar den vårt hjärta, men den förändrar alltid något. Att be är redan nu en seger över ensamhet och förtvivlan. Det är som att se varje fragment av skapelsen i en historia som vi inte alltid förstår. Men den är i rörelse, på vandring, och vid varje vägs slut, vad finner vi där? I slutet av bönen, i slutet av en tid där vi ber, i slutet av vårt liv: vad finner vi? Där finner vi en Fader som väntar på allt och alla med vidöppen famn. Låt oss rikta vår blick mot denne Fader.
