Hela påvens katekes - Fader vår 11. "Vårt dagliga bröd giv oss idag"
Idag går vi över till att se närmare på den andra delen av bönen “Fader vår”, den där vi ber till Gud för våra egna behov. Denna andra del börjar med ett ord som doftar av vardag: bröd.
Jesu bön utgår från en tvingande bön som liknar en tiggares vädjan: ”Ge oss vårt dagliga bröd!” Denna bön springer fram ur något vi ofta glömmer, nämligen att vi inte klarar oss själva, att vi varje dag behöver mat.
Bibeln visar att många människors möten med Jesus har inletts med en vädjan. Jesus kräver inga raffinerade böner, tvärtom kan hela människolivet bli till bön med sina konkreta och påtagliga problem. I evangelierna finner vi en mängd tiggare som ber om befrielse och räddning. Den ene ber om bröd, den andre om bot; några om rening, andra om att få synen tillbaka; eller om att en nära anhörig skall få återvända till livet… Jesus går aldrig likgiltig förbi någon av dessa böner och dessa lidanden.
Jesus lär oss alltså att be fadern om vårt dagliga bröd. Och han lär oss att göra det tillsammans med alla de män och kvinnor för vilka denna bön är ett rop – ofta stumt – som åtföljer varje dags oro. Än idag är det många mödrar och fäder som går till sängs med oron över att nästa dag inte ha tillräckligt med bröd för sina barn! Låt oss föreställa oss att man ber denna bön, inte i tryggheten i en bekväm lägenhet, utan i ett enkelt rum där man tar vad man har, där man saknar det som behövs för att leva. Då får Jesu ord ny kraft. Den kristna bönen börjar på denna nivå. Den är inte någon träning för asketer; den utgår från verkligheten, från hjärtat och köttet hos behövande människor, eller människor som delar tillvaron med dem som inte har nog för att leva. Inte ens de allra högsta kristna mystikerna kan bortse från enkelheten i denna bön. ”Fader, gör så att vi och all andra idag har vårt dagliga bröd”. Och ”bröd” står också för vatten, mediciner, bostad, arbete…. Man ber om det som behövs för att leva.
Det bröd den kristne ber om är inte ”mitt” bröd utan ”vårt”. Så vill Jesus att det skall vara. Han lär oss inte be om det bara för oss själva utan för hela världens broderskap. Om man inte ber på det sättet upphör ”Fader vår” att vara en kristen bön. Om Gud är vår fader, hur kan vi träda fram inför honom utan att hålla varandra i handen? Allihop. Och om vi stjäl från varandra det bröd som han ger oss, hur kan vi då säga att vi är hans barn? Denna bön rymmer medkänsla och solidaritet. I min hunger känner jag de mångas hunger, och då ber jag till Gud tills deras bön uppfylls. Så fostrar Jesus sin gemenskap, sin kyrka, till att bära fram allas behov till Gud: ”Alla är vi dina barn, Fader, förbarma dig över oss!” Låt oss nu tänka på hungrande barn. Låt oss tänka på barnen i länder som är i krig: hungriga barn i Yemen, hungriga barn i Syrien, i alla de länder där brödet saknas, i Sydsudan. Låt oss tänka på dessa barn och tillsammans säga med hög röst denna bön: ”Fader, ge oss idag vårt dagliga bröd”.
Det bröd vi ber Herren om i bönen är samma bröd som en dag skall anklaga oss. Det skall förebrå oss att vi är så ovana vid att dela det med dem som är oss nära. Det var ett bröd som skänktes för mänskligheten, och i stället åts det upp bara av någon: det kan kärleken inte uthärda. Vår kärlek kan inte uthärda det; och inte heller Guds kärlek kan uthärda denna egoism att inte dela med sig av brödet.
En gång stod en stor folkskara framför Jesus, hungriga människor. Jesus frågade om någon hade något att äta, och de fann bara ett barn som var redo att dela med sig av sin matsäck: fem bröd och två fiskar. Jesus mångfaldigade denna generösa gest (jfr Joh 6:9). Det barnet hade lärt sig vad ”Fader vår” lär ut: att maten inte är privat egendom – låt oss aldrig glömma detta – den är försyn som man skall dela med sig av, med Guds nåd.
Det riktiga undret som Jesus utförde den gången var inte att mångfaldiga brödet – det är förvisso sant-, utan att man delade det med andra: ge vad ni har, så utför jag undret. När han mångfaldigade detta bröd som bars fram, föregrep han sitt eget offer i det eukaristiska brödet. Bara eukaristin förmår mätta den hunger efter oändlighet och den längtan efter Gud som lever i varje människa, också när hon söker efter sitt dagliga bröd.
