Hela påvens katekes - Fader Vår 14: Inled oss icke i frestelse
översättning: Olle Brandt - Vatikanstaten
I våra katekeser om Fader vår har vi nu kommit fram till den näst sista bönen: “Utsätt oss inte för prövning” (Matt 6:13). En annan version säger: ”Låt oss inte falla i frestelse”. ”Fader vår” börjar fridfullt: den låter oss längta efter att Guds stora projekt skall kunna fullbordas mitt ibland oss. Sedan kastar den en blick över livet och låter oss be om det vi behöver varje dag: det ”dagliga brödet”. Sedan vänder sig bönen till våra personliga relationer, som ofta förorenas av egoism: vi ber om förlåtelse och lovar förlåta. Men med denna den nästa sista bönen träder vår dialog med den himmelske fadern mitt in i dramat, i slagfältet mellan vår frihet och den ondes försåt.
Det är svårt att översätta den grekiska grundtexten exakt, och alla moderna översättningar haltar litet. Men en sak kan alla vara överens om: hur man än vill tolka texten, kan vi utesluta att det är Gud som står bakom prövningar eller frestelser längs människans väg. Som om Gud stod i bakhåll och gillrade fällor för sina barn. En sådan tolkning strider mot texten själv, och är långt från den bild av Gud som Jesus har uppenbarat för oss. Vi får inte glömma att “Fader vår” börjar med ordet “Fader”. Och en fader gillrar inga fällor för sina barn. De kristna har inte en avundsjuk Gud som tävlar med människan eller roar sig med att sätta henne på prov. Så skildras många hednigska gudar. Vi läser följande i aposteln Jakobs brev: ” Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen” (1:13). Snarare är det tvärtom: Fadern står inte bakom det onda, och han ger inte en orm till sitt barn som ber om en fisk (jfr Luk 1:13) – som Jesus lär oss – och när det onda träder fram i människans liv, bekämpar Fadern det vid människans sida för att hon skall kunna befrias. En Gud som alltid strider för oss, inte mot oss. Han är Fadern! Det är innebbörden när vi ber bönen ”Fader vår”.
Dessa bägge stunder -. Prövningen och frestelsen – var närvarande på ett mystiskt sätt i Jesu eget liv. I denna erfarenhet blev Guds son helt och hållet vår broder på ett nästan upprörande sätt. Det är just dessa evangelietexter som visar att de svåraste bönerna i ”Fader vår”, de som avslutar texten, redan har uppfyllts: Gud har inte lämnat oss ensamma, i Jesus visar han sig som ”Gud-med-oss” ända till de yttersta följderna. Han är med oss när han ger oss livet, han är med oss under livets gång, han är med oss i glädjen, han är med oss i prövningarna, han är med oss i sorgen, han är med oss i våra misslyckanden och när vi syndar, men han är alltid med oss, för han är Fader och kan inte överge oss.
Om vi frestas att göra det onda, att förneka broderskapet med andra och önskar oss en oinskränkt makt över allt och alla, så har Jesus redan bekämpat denna frestelse för oss: det visar evangeliernas första sidor. Omedelbart efter att ha döpts av Johannes, mitt bland syndarna, drar sig Jesus tillbaka till öknen och frestas av Satan. Så börjar Jesu offentliga liv, med att han frestas av Satan. Satan var närvarande. Många människor säger: ”Men varför skall man tala om djävulen som är något gammaldags? Djävulen finns inte”. Men evangelierna lär oss att Jesus har stridit mot djävulen, att han har frestats av Satan: Men Jesus avvisar varje frestelse och går segerrik ur striden. Mattuesevangeliet avslutar berättelsen om duellen mellan Jesus och Fienden med en intressant anmärkning: ”Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom” (4:11).
Men också när den yttersta prövningen kommer lämnar Gud oss inte ensamma. När Jesus drar sig tillbaka för att be i Getesemane fylls hans hjärta av en outsäglig ångest – så säger han själv till lärjungarna – och erfar ensamhet och övergivenhet. Ensam, med ansvaret för alla världens synder på sina axlar: ensam, med en outsäglig ångest. Prövningen är så svår att något oväntat händer. Jesus tigger aldrig om kärlek för sig själv, och ändå är den natten hans själ bedrövad ända till döds, och då ber han sina vänner om närhet: ”Stanna här och vaka med mig” (Matt 26:38). Vi vet att lärjungarna tyngdes av en dvala som orsakades av rädslan och somnade. I ångestens stund ber Gud människan att inte överge honom, och människan sover i stället. Men när människan får genomgå sin prövning, då vakar Gud. I vårt livs värsta stunder, i de svåraste lidanden, i de mest ångestfyllda stunder, då vakar Gud med oss, Gud kämpar med oss, han är oss alltid nära. Varför? För han är Fader. Så inledde vi bönen: “Fader vår”. Och en fader överger inte sina barn. Denna Jesu natta v lidande och kamp är människoblivandets sista sigill. Gud stiger ned för att söka upp oss i våra avgrunder och i de mödor som kantar historien.
Detta är vår tröst i prövningens stund: att veta att sedan Jesus vandrat genom den dalen är den inte längre dyster utan tvärtom välsignad av Guds sons närvaro. Han skall aldrig överge oss!
Gud, avlägsna från oss prövningens och frestelsens stund. Men när den stunden kommer för oss, vår Fader, visa oss då att vi inte är ensamma. Tu är Fadern. Visa oss att Kristus har tagit på sig också tyngden av det korset. Visa oss att Jesus kallar oss att bära det med honom, och vi överlämnar oss förtröstansfullt åt din faderskärlek.
