Hela påvens katekes - Apostlagärningarna 6: “de hade allt gemensamt”
Den kristna gemenskapen föds av det överflödande utgjutandet av den Heliga Anden och växer tack vare surdegen som utgörs av att bröder och systrar i Kristus delar med sig. Det finns en solidaritetens dynamik som bygger upp kyrkan som Guds familj, där erfarenheten av koinonia är central. Vad betyder detta egendomliga ord? Det är ett grekiskt ord som betyder ”ha något gemensamt”, att vara som en gemenskap, inte isolerade. Detta är den första kristna gemenskapens erfarenhet, att ha allt gemensamt, att dela med sig, att delta, att inte isolera sig. I den första kyrkan syftade denna koinonia, denna gemenskap, främst på att man tog del av Kristi kropp och blod. Därför kallar vi det att ta emot ”kommunionen”, som betyder gemenskap, för vi träder in i en gemenskap med Jesus, och denna gemenskap med Jesus leder oss till gemenskap med våra bröder och systrar. Denna kommunion med Kristi kropp och blod som man tar emot i mässan förvandlas till broderlig förening, och därmed också det som är allra svårast för oss: att dela våra egendomar och samla in pengar till moderkyrkan i Jerusalem (jfr Rom 12:13; 2 Kor 8-9) och till de andra kyrkorna. Om ni vill veta om ni är goda kristna måste ni be, ta emot kommunionen och biktens sakrament. Men tecknet på att ditt hjärta har omvänt sig är när omvändelsen når fram till plånboken, när den rör egennyttan. Det är där man ser om någon är generös mot andra, hjälper svaga och fattiga. När omvändelsen når fram dit, då kan du vara säker på att det är en äkta omvändelse. Om den stannar i orden är det ingen god omvändelse.
Det eukaristiska livet, bönerna, apostlarnas förkunnelse och erfarenheten av gemenskap (jfr Apg 2:42) gör de troende till en mångfald av människor som – för att använda Apostlagärningarnas ord – blir “ ett hjärta och en själ” och som inte ser sina egendomar som deras, utan har allt gemensamt (jfr Apg 4:32). Det är en stark förebild som hjälper oss att vara generösa och inte snåla. Därför, berättar Apostlagärningarna, “led ingen av dem någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov” (jfr Apg 4:34-35). I kyrkan har alltid denna gest funnits med kristna som avstår från sitt överskott, från det som de inte behövde för att ge till de behövande. Och inte bara pengar: också tid. Många kristna – ni till exempel, här i Italien – många kristna ägnar sig åt frivilligarbete! Och det är viktigt! Det är gemenskap, att dela min tid med andra, för att hjälpa behövande. Så är det med frivilligarbete, hjälparbete, sjukbesök; man måste alltid dela med andra, och inte bara söka sin egen nytta.
Gemenskapen eller koinonia, blir på så sätt ett ny relation mellan Herrens lärjungar. De kristna får erfara ett nytt sätt att vara tillsammans, att uppföra sig. Det är det kristna sättet, så till den grad att hedningarna såg de kristna och sade: ”Se hur de älskar varandra!” Kärleken var deras sätt att vara. Men inte kärlek i ord, ingen låtsaskärlek: kärlek i gärningar, där man hjälper varandra, påtaglig kärlek, kärlekens påtaglighet. Bandet till Kristus skapar ett band mellan bröder som tar sig uttryck också i materiell gemenskap. Ja, detta sätt att vara tillsammans, att älska varandra, når fram till plånboken, det når fram till att man befriar sig från pengarnas bojor för att ge dem till andra, mot ens eget intresse. Att vara del av Kristi kropp gör de troende ansvariga för varandra. Att tro på Jesus gör oss alla ansvariga för varandra. ”Men se på den där, på hans problem: det bryr jag mig inte om, det är hans problem”. Nej, vi kristna kan inte säga: ”stackars människa som har ett problem hemma i familjen”. Nej, jag måste be, vara nära denna människa, inte vara likgiltig. Detta är att vara kristen. Därför stöder de starka de svaga (jfr Rom 15:1) och ingen får erfara utblottningen som förnedrar och vanställer människans värdighet, för de lever i denna gemenskap, där man har ett enda hjärta: att ha hjärtat gemensamt. De älskar. Detta är signalen: påtaglig kärlek.
Jakob, Petrus och Johannes, de tre apostlar som är “pelarna” i kyrkan i Jerusalem, beslutar gemensamt att Paulus och Barnabas skall evangelisera hedningarna medan de evangeliserar judarna, och förmanar bara Paulus och Barnabas att det enda villkoret är att inte glömma de fattiga, att minnas de fattiga (jfr Gal 2:9-10). Inte bara materiellt fattiga, utan också andligen fattiga, människor med problem som behöver vår närhet. En kristen utgår alltid från sitt eget hjärta och närmar sig andra så som Jesus har närmat sig oss. Detta är den första kristna gemenskapen.
Vi finner ett påtagligt exempel på delande av egendom i vittnesbördet från Barnabas. Han har en åker och säljer den för att ge köpesumman till apostlarna (jfr Apg 4:36-37). Men vid sidan av denna positiva förebild ser vi också en sorgligt negativ i Ananias och hans hustru Sapfeira. De säljer en åker och beslutar att bara ge en del till apostlarna och att behålla resten för sig själva (jfr Apg 5:1-2). Detta bedrägeri avbryter kedjan av osjälviskt och fridfullt delande. Följderna är tragiska, fatala (Apg 5:5,10). Aposteln Petrus avslöjar Ananias och hans hustrus bedrägeri och säger:”Ananias, hur har Satan kunnat fylla ditt hjärta, så att du försöker lura den heliga anden och tar undan en del av pengarna du har fått för din jord? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud.” (Apg 5:3-4). Vi skulle kunna säga att Ananias har ljugit för Gud genom ett isolerat och hycklande samvete, för att han bara delvis hörde till kyrkan, på ett opportunistiskt sätt. Hyckleriet är den värsta fienden till denna kristna gemenskap, till denna kristna kärlek: att låtsas älska varandra men bara söka sin egen nytta.
Att svika uppriktigheten i delandet eller i kärleken är att odla hyckleri, att avlägsna sig från sanningen, att bli egoister, att släcka gemenskapens eld och att bege sig mot den inre dödens köld. Den som beter sig så uppför sig som en turist i kyrkan. Det finns många turister i kyrkan, som bara passerar, men som aldrig träder in i kyrkan: det är en andlig turism som gör att de tror sig vara kristna, medan de bara är turister i katakomberna. Nej, vi skall inte vara turister i kyrkan, vi skall vara varandras syskon. Ett liv som bara riktas in på förtjänst och fördelar på andras bekostnad leder oundvikligen till inre död. Många människor säger sig stå nära kyrkan och vara prästernas vänner men söker bara sitt eget intresse. Detta är hyckleri som förstör kyrkan!
Jag ber för oss alla att Herren skall utgjuta över oss sin ömhets ande, som övervinner hyckleri och låter den sanning kretsa som när den kristna solidariteten, som inte är social hjälpverksamhet utan ett oundgängligt uttryck för kyrkans natur, för kyrkan är en ömsint moder för alla, särskilt för de fattigaste.
