Påvens hela katekes - Apostlagärningarna 7 “när Petrus gick förbi …”
Den kyrkliga gemenskap som beskrivs i Apostlagärningarna lever av all den rikedom som Herren ställer till dess förfogande – Herren är generös! -, och får erfara att de blir allt fler och växer trots angrepp utifrån. För att visa denna livaktighet nämner Lukas i Apostlagärningarna också några viktiga platser, som Salomos pelarhall (jfr Apg 5:12), där de troende brukade mötas. Pelarhallen (stoà) är en öppen portik där man kan ta skydd, men som också är en plats för möten och vittnesbörd. Lukas nämner de tecken och under som åtföljde apostlarnas ord och om deras särskilda omsorg om de sjuka.
I Apostlagärningarnas femte kapitel framstår den tidigaste kyrkan som ett ”fältsjukhus”, som tar emot de svagaste, nämligen de sjuka. Deras lidande drar till sig apostlarna, som inte har “silver och guld” (Apg 3:6) – så säger Petrus till den lame – men de har kraften i Jesu namn. I deras ögon, liksom för kristna i alla tider, vänder sig förkunnelsen om riket på ett särskilt sätt till de sjuka, de är syskon där Kristus är närvarande på ett särskilt sätt, där han låter oss söka och finna honom (jfr Matt 25:36,40). De sjuka är priviligierade för kyrkan, för ett prästerligt hjärta, för alla troende. De är inte något man skall göra sig av med, tvärtom skall man bota dem och ta hand om dem: de är föremål för den kristna omsorgen.
Bland apostlarna framträder Petrus, som har en ledarställning i apostlarnas grupp på grund av primatet (jfr Matt 16:18) och uppdraget som han fått av den uppståndne (jfr Joh 21:15-17). Det är han som inleder förkunnelsen av kerygma på pingstdagen (jfr Apg 2:14-41) och som utövar en ledarfunktion på konciliet i Jerusalem (jfr Apg 15 och Gal 2:1-10).
Petrus går fram till bårarna och bland de sjuka, så som Jesus gjort, som tog på sig svagheter och sjukdomar (jfr Matt 8:17; Jes 53:4). Och Petrus, fiskaren från Galileen, går förbi, men låter en annan visa sig: han låter Kristus vara levande och verksam! Ett vittne är en som visar Kristus, både med ord och med sin kroppsliga närvaro, och låter honom inleda relationer och förlänga det människoblivna ordet i historien.
Petrus är den som utför mästarens gärningar (jfr Joh 14:12): när man betraktar honom med tro, ser man Kristus själv. Petrus går förbi, full av helig ande, och utan att han gör någonting blir hans skugga till en ”smekning”, den helar, förmedlar hälsa, sprider den uppståndnes ömhet som böjer sig ned över de sjuka och låter dem få tillbaka liv, räddning, värdighet. På så sätt visar Gud sin närhet och gör sina barns sår till “sin ömhets teologiska plats” (Morgonmeditation, Santa Marta 14 december 2017). I de sjukas sår, i de sjukdomar som hindrar dem att gå framåt i livet, finns alltid Jesu närvaro, Jesu sår. Där är Jesus som kallar var och en av oss till att ta hand om dem, att stötta dem, att bota dem.
Petrus helande gärning väcker hat och avund hos saddukeerna, som fängslar apostlarna, blir omskakade av deras mystiska befrielse och förbjuder dem att undervisa. Dessa människor såg de under som apostlarna utförde, inte genom magi utan i Jesu namn; men de ville inte acceptera det och kastade dem i fängelse och pryglade dem. Sedan befriades de på ett mirakulöst sätt, men saddukeernas hjärta var så hårt att de inte ville tro på vad de såg. Då svarar Petrus och ger nyckeln till det kristna livet: att “lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29), för de – saddukeerna – säger: ”Ni får inte fortsätta med detta, ni får inte hela” – “Jag lyder Gud före människor”: det är det stora kristna svaret. Detta är att lyssna till Gud utan inskränkning, utan dröjsmål, utan beräkningar; att bejaka honom för att förmå upprätta ett förbund med honom och med dem vi möter på vår vandring.
Också vi ber den heliga Anden att ge oss kraft att inte bli rädda inför dem som befaller oss att tiga, som förtalar oss och rentav hotar oss till livet. Vi ber den heliga Anden att stärka oss i vårt inre för att vi skall vara säkra på Herrens kärleksfulla och tröstande närvaro vid vår sida.
