Hela påvens katekes - Apostlagärningarna 8. “Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv”
Vi fortsätter våra katekeser om Apostlagärningarna. Inför judarnas förbud att undervisa i Kristi namn svarar Petrus och apostlarna modigt att de inte kan lyda dem som vill hejda evangeliets resa i världen.
De tolv visar så att de besitter den “lydnad i tro” som de sedan vill väcka hos alla människor (jfr Rom 1:5). Med början i pingsten är de nämligen inte längre ensamma. De får erfara den särskilda samverkan som gör att de inte längre kretsar kring sig själva och istället säger: “vi och den heliga Anden” (Apg 5:32) eller “den heliga Anden och vi” (Apg 15:28). De känner att de inte bara kan säga ”jag”, de är människor som inte kretsar kring sig själva. I kraft av detta förbund låter apostlarna sig inte skrämmas av någon. Deras mod är imponerande! Vi tror att de var fega: alla flydde, de smet när Jesus greps. Men från att ha varit fegingar blev de modiga. Varför? För den heliga Anden var med dem. Detsamma händer med oss: om vi har den heliga Anden i oss, skall vi ha mod att gå vidare, mod att vinna många kamper, inte för oss utan för den heliga Anden som är med oss. De går inte baklänges i sin marsch som orädda vittnen för den uppståndne Jesus, som martyrerna i alla tider, inklusive vår egen. Martyrer ger sitt liv, de döljer inte att de är kristna. Också idag finns det många, men vi kan tänka på för fyra år sedan, de där koptiska ortodoxa kristna, verkliga arbetare, på en strand i Libyen: de fick alla halsen avskuren. Men det sista ord de uttalade var ”Jesus, Jesus”. De sålde inte sin tro, för den heliga Anden var med dem. Detta är vår tids martyrer! Apostlarna är den heliga Andens ”megafoner”, som sänds ut av den uppståndne för att modigt och tveklöst sprida det Ord som ger räddning.
Denna beslutsamhet får det judiska ”religiösa systemet” att darra, det känner sig hotat och svarar med våld och dödsdomar. Förföljelser mot kristna är alltid samma sak: de som inte vill ha kristendomen känner sig hotade och dödar därför de kristna. Men mitt i rådet höjs en röst från en farisé som väljer att bromsa sina kollegors reaktioner: han heter Gamaliel, en klok man, ”en laglärare som var högt aktad av hela folket”. I hans skola lärde sig Paulus att iakkta “vår fäderneärvda lag” (jfr Apg 22:3). Gamaliel tar ordet och visar sina kollegor hur man utövar urskiljningens konst inför situationer som går utöver de scheman man är van vid.
Han nämner ett antal personer som utgett sig för att vara Messias och visar att varje mänskligt projekt kan först mötas med beröm men sedan gå i kvav, medan allt det som kommer uppifrån och bär på Guds “namnteckning” varar. Mänskliga projekt misslyckas alltid; de har sin tid, precis som vi. Tänk på många politiska projekt och hur de förändras fram och tillbaka i alla länder. Tänk på de stora imperierna, tänk på förra århundradets diktaturer: de kände sig mäktiga och trodde att de skulle ta makt över hela världen. Men de störtade alla samman. Tänk också idag, på dagens imperier: de kommer att rasa, om Gud inte är med dem, för den kraft som människorna har i sig varar inte. Enbart Guds kraft varar. Tänk på de kristnas historia, också på kyrkans historia, med alla dessa synder och allt det onda under dessa två årtusenden. Varför har den inte störtat samman? För Gud är där. Vi är syndare, och ofta väcker vi anstöt. Men Gud är med oss. Och Gud räddar först oss, sedan dem; men Herren räddar alltid. Kraften är i “Gud med oss”. Gamaliel visar, genom att nämna några som utgav sig för att vara Messias, att varje mänskligt projekt först kan mötas med beröm och sedan gå i kvav. Därför drar Gamaliel slutsatsen att om lärjungarna till Jesus från Nasaret har trott på en bedragare, kommer de att försvinna i intet; men om de följer en som kommer från Gud, är det bättre att inte bekämpa dem: och han förmanar: “Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv” (Apg 5:39). Så lär han oss att göra denna urskiljning.
Det är sansade och långsiktiga ord, som gör det möjligt att se det kristna fenomenet i ett nytt ljus och som erbjuder kriterier som “smakar evangelium”, för de uppmanar till att känna trädet från dess frukter (jfr Matt 7:16). De rör vid hjärtan och uppnår avsedd effekt: de andra medlemmarna i rådet följer hans råd och avstår från att döda apostlarna.
Vi ber den heliga Anden att verka i oss för att vi, både personligen och som gemenskap, skall lära oss urskiljning. Vi ber om att alltid förmå se frälsningshistoriens enhet genom tecknen på Guds närvaro i vår tid och i ansiktena hos dem vi har omkring oss, för att vi skall lära oss att tiden och människornas ansikten är budbärare för den levande Guden.
