Hela påvens katekes - Apostlagärningarna 11. Saul, från förföljare till evangelisatör
Från stenandet av Stefanos och framåt möter man en person som, tillsammans med Petrus, är den mest framträdande i Apostlagärningarna: “ung man som hette Saul” (Apg 7:58). Han beskrivs till en början som en som godkänner Stefanos död och som vill förstöra kyrkan (jfr Apg 8:3); men sedan blir han det redskap som Gud valt för att förkunna evangeliet för alla folk (jfr Apg 9:15; 22:21; 26:17).
Med översteprästens godkännade jagar och fångar Saul kristna. Ni som kommer från olika folk som har förföljts av diktaturer, ni förstår mycket väl vad det innebär att jaga och fånga människor. Det var vad Saul gjorde. Och när han gjorde det, trodde han att han tjänade Herrens lag. Lukas säger att Saul ”rasade av mordlust mot Herrens lärjungar” (Apg 9:1): i honom finns en anda som doftar död, inte liv.
Den unge Saul beskrivs som oförsonlig, en som är intolerant mot oliktänkande, som ser sin politiska eller religiösa identitet som något absolut och som reducerar den andre till en möjlig fiende att bekämpa. En ideolog. I Saul hade religionen blivit ideologi: religiös ideologi, social ideologi, politisk ideologi. Det är först efter att ha förvandlats av Kristus som han skall lära att ”det inte är mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot […] herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter” (Ef 6:12). Han skall lära att det inte är personer man skall bekämpa, utan det onda som inspirerar deras gärningar.
Sauls mordlust och konfliktlust inbjuder var och en av oss att fråga sig: hur lever jag mitt trosliv? Går jag andra till mötes, eller går jag mot andra? Hör jag till världskyrkan (som omfattar goda och onda, alla) eller har jag en selektiv ideologi? Tillber jag Gud eller tillber jag dogmatiska formuleringar? Hur är mitt religiösa liv? Gör min tro på Gud mig vänligt eller fientligt inställd till dem som är olika mig?
Lukas berättar att medan Saul bemödar sig om att utrota den kristna gemenskapen, följer Herren honom i spåren för att röra vid hans hjärta och omvända honom till sig. Detta är Herrens metod: han rör vid hjärtat. Den uppståndne tar initiativet och visar sig för Saul på vägen till Damaskus, en händelse som berättas hela tre gånger i Apostlagärningarna (jfr. Apg 9:3-19; 22:3-21; 26:4-23). Genom paret “ljus” och “röst”, som är typiska för teofanier, när en gud visar sig, framträder den uppståndne för Saul och ställer honom till svars för hans mordlust: “Saul, Saul, varför förföljer du mig?” (Apg 9:4). Här visar den uppståndne att han är ett med dem som tror på honom: att slå mot en medlem av kyrkan är att slå mot Kristus själv! Också de som är ideologer för att de vill att kyrkan skall vara ”ren” – inom citationstecken - slår mot Kristus.
Jesu röst säger till Saul: “Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra” (Apg 9:6). Men när han stigit upp ser Saul inte längre någonting, han har blivit blind, och från att ha varit en stark, mäktig och självständig man har han blivit svag, behövande och beroende av andra, för han kan inte se. Kristi ljus har bländat honom och förbindat honom: “Så syns på utsidan vad som var hans inre verklighet, hans blindhet inför sanningen, inför det ljus som Kristus är” (Benedictus XVI, allmän audiens 3 september 2008).
Denna “brottning” mellan Saul och den uppståndne leder till en förvandling som visar Sauls “personliga påsk”, hans övergång från död till liv: det som förut var ära blir något att kasta på sophögen för att förvärva den sanna skatt som är Kristus och livet i honom (jfr Fil 3:7-8).
Paulus tar emot dopet. Dopet blir så för Saul, som för var och en av oss, början på ett nytt liv, och åtföljs av en ny syn på Gud, på honom själv och på andra, som från att ha varit fiender nu blir syskon i Kristus.
Låt oss be Fadern att låta också oss, som Saul, få erfara mötet med hans kärlek, det enda som kan förvandla ett hjärta av sten till ett hjärta av kött (jfr Hes 11:15), som förmår ta emot i sitt inre “det sinnelag som också fanns hos Kristus Jesus” (Fil 2:5).
