PÅVEN

Påven vid synodens avslutande mässa: Lyssna på de fattigas rop

På söndagsförmiddagen firades den påvliga mässan i Peterskyrkan som avslutade den Särkilda biskopssynoden om den Panamazoniska regionen. I sin predikan fokuserade påven Franciskus på tre av bibelns personligheter: farisén, tullindrivaren och den fattige.

Katarina Agorelius – Vatikanstaten

Påven utgick i sin predikan från dagens läsningar och inledde med att tala om fariséns bön: farisén i Jesus liknelse i Lukasevangeliet (18:11) som tackar Gud för att inte vara som andra människor.

Fariséns bön

I sin bön skryter farisén med hur han följer föreskrifterna men han glömmer bort det största, sa påven, nämligen att älska Gud och sin nästa (jfr Matt 22:36-40). Han anser sig vara bättre än andra sa påven: ”Hur många gånger ser vi inte denna dynamik i livet och historien!” Påven talade om överlägsenheten hos dem som skadar sina bröder och ockuperar territorier, som vi ser exempel på i Amazonas. Han kallade detta en jag-religion där man i sina riter glömmer bort Gud och kärleken till nästan. Påven inbjöd till bön om nåden att inte se oss som överlägsna eller bli cyniska och hånfulla.

Tullindrivarens bön

Sedan talade påven om tullindrivarens bön och sa att denna däremot hjälper oss att förstå vad som behagar Gud. Tullindrivaren börjar inte med att upplyfta sig själv, utan talar med nedsänkt blick om sin brist på ett heligt liv (jfr Luk 18:13). ”Hans bön föds i hjärtat och är genomskinligt. Han ger hjärtat till Gud” sa påven och vände sig till synodsfäderna med ord om tacksamhet för att under dessa veckor inför Gud och från hjärtat ha fört en ärlig dialog.

“Det gör oss gott att umgås med fattiga, för att påminna oss om att vara fattiga och att Guds frälsning endast verkar i en atmosfär av inre fattigdom”

Påven sa att vi alla är både högmodiga som farisén och syndare som tullindrivaren och att vi alltid kan rättfärdiga oss själva som farisén för andra, men att detta aldrig fungerar inför Gud. Han inbjöd till bönen om nåden att känna oss behövande på barmhärtighet och att inom oss vara fattiga. ”Det gör oss gott att umgås med fattiga, för att påminna oss om att vara fattiga och att Guds frälsning endast verkar i en atmosfär av inre fattigdom”.

Den fattiges bön

Sedan talade påven om den fattiges bön, som genom molnen stiger rakt upp till Gud (jfr Syr 35:21). De fattiga som i sina liv har Gud som enda rikedom är den kristna profetians levande ikoner, sa påven.

Påven Franciskus avslutade så sin predikan med att berätta att de under denna synod har haft nåden att lyssna på de fattigas röster och reflektera över deras liv och utsatthet. Trots svårigheterna har Amazonas urbefolkning vittnat om att det är möjligt att se verkligheten på ett annat sätt och leva i skapelsen som något att vårda och att lita på Gud, berättade påven. Herren «lyssnar till den förorättades bön» (Syr 16) sa påven och inbjöd till bön om nåden att kunna lyssna till de fattigas bön; för att kyrkans hopp är att göra deras rop till vårt, så att även vår bön stiger upp genom molnen.