Hela påvens katekes - Ett par som tjänar evangeliet
Apostlagärningarna berättar att efter att ha stannat en tid i Aten fortsätter den oförtröttlige evangelisten Paulus att föra ut evangeliet i världen. Nästa etapp på missionsresan är Korint, huvudstad i den romerska provinsen Achaia, en kosmopolitisk handelsstad tack vare sina två viktiga hamnar.
Vi läser i Apostlagärningarnas artonde kapitel att Paulus får bo hemma hos ett gift par, Aquila och Priscilla (eller Prisca), som var tvungna att flytta från Rom till Korint när kejsar Claudius utvisasde alla judar (jfr Apg 18:2). Här vill jag göra en parentes. Det judiska folket har fått lida så mycket i historien. Det har fördrivits och förföljts. Och under det förra århundradet har vi sett all den brutalitet som begicks mot det judiska folket. Vi var alla övertygade om att allt detta var över. Men idag börjar vanan att förfölja judarna dyka upp igen här och var. Bröder och systrar, detta är varken mänskligt eller kristet. Judarna är våra bröder! Man får inte förfölja dem. Är det klart? Dessa makar visar att de har hjärtat fullt av tro på Gud och samtidigt generöst mot andra, ett hjärta som förmår ge plats åt dem som, liksom de själva, var utlänningar. Det gör att deras liv inte kretsar kring dem själva, och de utövar den kristna gästfrihetens konst (jfr Rom 12:13; Heb 13:2) och öppnar dörren till sitt hem för att ta emot aposteln Paulus. Så tar de inte bara emot evangelisten utan också den förkunnelse som han kommer med: Kristi evangelium som är ”Guds kraft som räddar var och en som tror” (Rom 1:16). Och från den stunden impregneras deras hem av doften av det “levande” Ordet (Heb 4:12) som ger hjärtat liv.
Aquila och Priscilla arbetar också tillsammans med Paulus som tältmakare. Paulus hade stor respekt för manuellt arbete och menade att det var ett viktigt sätt att föra fram det kristna vittnesbördet (jfr 1 Kor 4:12), förutom att det var rätt sätt att försörja sig utan att vara en börda för andra (jfr 1 Tess 2:9; 2 Tess 3:8) eller för gemenskapen.
Aquilas och Priscillas hem i Korint öppnar dörren inte bara för apostlen Paulus utan också för alla bröder och systrar i Kristus. Paulus talar nämligen om “församlingen som möts i deras hus” (1 Kor 16:19), som blir ett “kyrkans hus”, en “domus ecclesiae”, en plats där man lyssnar till Guds ord och firar eukaristin. Också idag i vissa länder där det inte finns religionsfrihet och där de kristna inte är fria, samlas de kristna i hemmen, litet fördolda, för att be och fira eukaristin. Också idag finns dessa hem, dessa familjer som blir ett tempel för eukaristin.
Efter ett och ett halvt år i Korint lämnar Paulus staden tillsammans med Aquila och Priscilla, som stannar i Efesos. Också där blir deras hem en plats för trosundervisning (jfr Apg 18:26). Till sist återvänder makarna till Rom där de blir föremål för en strålande lovprisning som aposteln fogar in i Romarbrevet. Med tacksamt hjärta skrev Paulus så här om detta gifta par: “Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De har vågat livet för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem” (16:4). Under förföljelser är det många familjer som riskerar livet för att gömma de förföljda! Här är de en förebild som en mottagande familj också i svåra stunder.
Bland Paulus många medarbetare framstår Aquila och Priscilla som “förebilder för ett äktenskap som präglas av ansvar och engagemang för hela den kristna gemenskapen” och påminner oss om att det är tack vare tron och engagemanget hos lekmän som dem som kristendomen har nått oss. ”För att den skulle slå rot i folket och utvecklas livfullt behövdes engagemanget hos dessa familjer, dessa makar, dessa kristna gemenskaper av troende lekfolk som har utgjort den ”humus”-jord där tron har kunnat växa” (Benedictus XVI, katekes 7 februari 2007). Det är fint formulerat av påven Benedictus XVI: “troende lekfolk har utgjort den ”humus”-jord där tron har kunnat växa”.
Låt oss be Fadern, som har valt att göra makarna till sin “verkliga levande skulptur” (Amoris laetitia 11) att utgjuta sin ande över alla kristna par för att de, som Aquila och Priscilla, skall öppna dörren till sitt hjärta för Kristus och för sina trossyskon och förvandla sina hem till huskyrkor. Det är ett fint ord: ett hem är en huskyrka, där man kan leva i gemenskap och bära fram ett liv i tro, hopp och kärlek som en gudstjänst. Låt oss be dessa bägge helgon Aquila och Prisca att lära våra familjer att vara som dem: huskyrkor där det finns humus-jord för att tron skall kunna växa
