Hela påvens katekes - Paulus på Areopagen
Vi fortsätter vår “resa” med Apostlagärningarna. Efter prövningarna i Filippi, Thessalonike och Beroia, kommer Paulus till Aten, mitt i Grekland (jfr Apg 17:15). Trots det politiska förfallet levde staden i skuggan av sin forna härlighet och bevarade ännu första platsen i kulturen. Här ”blev (Paulus) upprörd i sitt innersta när han såg alla de avgudabilder som fyllde staden” (Apg 17:16). Denna ”kollision” med hedendomen gör inte att han flyr, tvärtom driver den honom till att skapa en bro för att föra en dialog med denna kultur.
Paulus väljer att lära känna staden och börjar så besöka dess viktigaste platser och personer. Han går till synagogan, som var en symbol för trons liv; han går till torget, som var en symbol för stadens liv; och han går till Areopagen, som var en symbol för det politiska och kulturella livet. Han möter judar, epikureiska och stoiska filosofer och många andra. Han möter alla människor, han stänger sig inte inne, han talar med alla. På så sätt iakttar Paulus Atens kultur och miljö ”utifrån en kontemplativ blick” som upptäcker ”den Gud som bor i dess hus, dess gator och torg” (Evangelii gaudium, 71). Paulus betraktar inte Aten och den hedniska världen med fientlighet utan med trons ögon. Och detta får oss att fundera över hur vi betraktar våra städer? Med likgiltighet? Med förakt? Eller med den tro som känner igen Guds barn mitt i en anonym folkmassa?
Paulus väljer den blick som låter honom öppna en passage mellan evangeliet och den hedniska världen. Mitt i en av den antika världens mest berömda institutioner, Areopagen, visar han upp ett storslaget exempel på hur man inkulturerar tron: han förkunnar Jesus Kristus för den som tillbad avgudar, och det gör han inte genom att angripa dem utan genom att vara en ”brobyggare” (Predikan i Santa Marta, 8 maj 2013).
Paulus utgår från ett altare i staden som var vigt “Åt en okänd gud” (Apg 17:23) – ingen bild, ingenting, bara denna inskrift. Paulus utgick från denna kult av en okänd gud för att leva sig in i sina åhörare och förkunna att Gud ”lever bland stadens invånare” (Evangelii gaudium, 71) och ”inte gömmer sig för dem som söker honom med uppriktigt hjärta, även om de gör det i mörkret” (ibid.). Det är just denna närvaro som Paulus försöker visa på: “Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er” (Apg 17:23).
För att visa vem den gud är som atenarna dyrkar, utgår Paulus från skapelsen, från bibelns tro på uppenbarelsens Gud, för att sedan nå fram till återlösningen och domen, alltså till det verkligt kristna budskapet. Han visar att det inte går att jämföra Skaparens storhet och de tempel som byggts av människan, och förklarar att Skaparen alltid låter vem som helst finna honom. På så sätt, som Benedictus XVI sade, “förkunnar Paulus honom som människorna inte känner, fast de känner honom: den samtidigt okände och kände” (Benedictus XVI, Möte med kulturens värld på Collège des Bernardins, 12 september 2008). Sedan uppmanar han alla att överskrida “okunnighetens tid” och bestämma sig för att omvända sig inför den annalkande domen. Så når Paulus fram till den kristna förkunnelsens kärna, kerygma, och anspelar på Kristus utan att nämna honom vid namn, som ”en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda” (Apg 17:31).
Och här är problemet. Hittills hade åhörarna lyssnat till Paulus med stort intresse, för det var en intressant upptäckt, men här stöter de sig på Kristi död och uppståndelse, som förefaller vara ”dårskap” (1 Kor 1:23), och många gör sig lustiga över honom. Paulus går sin väg: hans försök tycks ha misslyckats, men somliga tror på hans ord och öppnar sig för tron. Bland dem finns en man, Dionysios, medlem av areopagen, och en kvinna vid namn Damaris. Också i Aten fäster evangeliet och kan gå vidare med två röster: en man och en kvinna!
Låt oss oss idag be den heliga Anden att lära oss att bygga broar till kulturen, till dem som inte tror eller som har en annan tro än vår. Man skall alltid bygga broar, alltid sträcka ut en hand, aldrig angripa. Låt oss be Anden göra oss duktiga på att inkulturera trons budskap med känslighet och att betrakta dem som inte känner Kristus med en kontemplativ blick, som drivs av en kärlek som värmer också de mest förhärdade hjärtan.
