Hela påvens katekes - Apostlagärningarna 18: Paulus är fånge
I vår läsning av Apostlagärningarna fortsätter evangeliets resa genom världen, och Paulus vittnesbörd präglas alltmer av lidandets insegel. Men detta är något som med tiden växer i Paulus liv. Paulus är inte bara en brinnande evangelist, en orädd missionär bland hedningarna, som ger liv åt nya kristna gemenskaper, han är också ett lidande vittne för den uppståndne (jfr Apg 9:15-16).
Apostelns ankomst till Jerusalem, som beskrivs i Apostlagärningarnas 21:e kapitel, leder till ett utbrott av vilt hat mot honom, och de förebrår honom: ”Han var en förföljare! Lita inte på honom!” Som det var för Jesus är staden Jerusalem fientlig också mot Paulus. När han går till templet blir han igenkänd och grips, förs ut för att lynchas och räddas i sista sekunden av romerska soldater. Han anklagas för att undervisa mot lagen och templet, och därför grips han, och så börjar hans pilgrimsfärd som fånge, först inför rådet, sedan inför den romerske ståthållaren i Caesarea, och till sist inför kung Agrippa. Lukas betonar likheten mellan Paulus och Jesus. Bägge hatas av sina fiender, anklagas offentligt och erkänns oskyldiga av den kejserliga makten; så förenas Paulus med sin mästares lidande, och hans lidande blir ett levande evangelium.
Jag kom just från Peterskyrkan där jag hade en första audiens i morse med pilgrimer från ett stift i Ukraina. Detta folk har verkligen förföljts. De har verkligen fått lida för evangeliet! Men de har inte prutat på tron. De är en förebild. Idag i världen, i Europa, är många kristna förföljda och ger sitt liv för sin tro, eller så förföljs de med silkesvantar, de åsidosätts, marginaliseras... Martyriet är livsluft för en kristen och för en kristen gemenskap. Det kommer alltid att finnas martyrer mitt ibland oss. Det är tecknet på att vi går Jesu väg. Det är en välsignelse från Herren att det finns någon i Guds folk som ger detta vittnesbörd genom martyriet.
Paulus kallas att försvara sig från anklagelserna, och till slut, inför kung Agrippa II, blir hans försvarstal till ett verksamt vittnesbörd om tron (jfr Apg 26:1-23).
Sedan berättar Paulus om sin omvändelse: den uppståndne Kristus gjorde honom till kristen och anförtrodde honom missionen bland hednafolken, “för att du skall öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig skall de vinna syndernas förlåtelse och få en plats bland dem som helgats” (vers 18). Paulus lydde detta uppdrag och gjorde inte annat än att visa att profeterna och Mose har förutspått det som han nu förkunnar: att “Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna” (vers 23). Paulus lidelsefulla vittnesbörd rör vid kung Agrippas hjärta, som bara saknar det avgörande steget. Och så säger kungen: “Det går fort för dig att få mig till kristen” (vers 28). Paulus förklaras oskyldig, men kan inte släppas fri för han har överklagat till kejsaren. Så fortsätter Guds ords ohejdbara resa till Rom. Paulus kommer hit till Rom i kedjor.
Från denna stund är porträttet av Paulus porträttet av en fånge, vars kedjor var ett tecken på hans trohet mot evangeliet och på hans vittnesbörd om den uppståndne.
Kedjorna är förvisso en förödmjukande prövning för aposteln, som för världens ögon framstår som en “förbrytare” (2 Tim 2:9). Men hans kärlek till Kristus är så stark att han tolkar också dessa kedjor med trons ögon; en tro som för Paulus inte är “någon teori eller åsikt om Gud och världen”, utan “Guds kärleks nedslag i hans hjärta, […] den är kärlek till Jesus Kristus” (Benedictus XVI, predikan med anledning av året vigt åt Paulus, 28 juni 2008).
Kära bröder och systrar, Paulus lär oss uthållighet i prövningen och förmågan att läsa allt med trons ögon. Låt oss idag be Herren på apostelns förbön att ge nytt liv åt vår tro och att hjälpa oss att vara trogna ända till slutet mot vår kallelse som kristna, som Herrens lärjungar, som missionärer.
