Påvens mässa under julnatten "Mänsklighet, Gud älskar dig"

Charlotta Smeds - Vatikanstaten 

Efter att kunngörelsen om Kristi födelse,  Kalendan, hade ekat i Peterskyrkans valv, liksom Lukasevangeliets berättelse om Jesu födelse,  talade påven i sin predikan om innebörden i aposteln Paulus ord "Guds nåd har blivit synlig" (Tit 2,11). 

Hela påvens predikan på julnatten:

"Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus" (Jes 9: 1). Denna profetia i den första läsningen fullbordas i evangeliet: medan herdarna vakade på sina marker på natten, upplevde de hur "Herrens härlighet lyste omkring dem” (Luk 2,9). Under jordens natt uppenbaras ett ljus från himlen. Vad betyder detta ljus som blir synligt i mörkret? Aposteln Paulus berättar det för oss, när han säger: "Guds nåd har blivit synlig". Guds nåd, som "en räddning för alla människor" (Tit 2,11), har ikväll omslutit hela världen.

Men vad är denna nåd? Den är gudomlig kärlek, kärleken som förvandlar livet, förnyar historien, befriar från ondskan, som skapar fred och glädje. Inatt visade Gud sin kärlek för oss: Jesus. I Jesus gjorde den Högste sig själv liten, för att bli älskad av oss. I Jesus blev Gud ett barn för att omfamnas av oss. Men vi kan fortfarande fråga oss: varför kallar aposteln Paulus Guds ankomst till världen för "nåd"? För att säga att den är villkorslös. Medan allt här på jorden verkar följa logiken i att ge för att få, kommer Gud till oss villkorslöst. Hans kärlek är inte förhandlingsbar: vi har inte gjort någonting för att förtjäna den, och vi kommer aldrig att kunna gengälda den.

Guds nåd har blivit synlig. Inatt inser vi att även om vi inte förtjänade det, gjorde han sig liten för vår skull. När vi inte brydde oss längre, kom han bland oss. Julen påminner oss om att Gud fortsätter att älska varje människa, även de värsta. Till mig, till dig, till var och en av oss säger han idag: "Jag älskar dig och kommer alltid att älska dig, du är värdefull i mina ögon". Gud älskar dig inte för att du tänker rätt eller beter dig bra; han bara älskar dig. Hans kärlek är villkorslös, den beror inte på dig. Du kan ha fel åsikter, du kan ha ställt till det på alla sätt, men Herren slutar ändå inte att älska dig. Hur många gånger tänker vi inte att Gud är god om vi är goda, och att han straffar oss om vi är onda. Det är inte så. Han fortsätter att älska oss trots våra synder. Hans kärlek förändras inte, den är inte lättstött; han är trogen, han är tålmodig. Här är julens gåva: vi upptäcker med förvåning att Herren är all tänkbar godhet, all tänkbar ömhet. Hans härlighet bländar oss inte, hans närvaro skrämmer oss inte. Han föddes fattig på allt, för att erövra oss med sin kärleks rikedom.

Guds nåd har blivit synlig. Nåd är synonym till skönhet. I skönheten i Guds kärlek, upptäcker vi inatt även vår skönhet, för vi är Guds älskade. I gott och ont, i hälsa och sjukdom, i glädje och sorg, i hans ögon är vi vackra: inte för det vi gör, utan för det vi är. Det finns en outplånbar, oberörbar skönhet i oss, en oåterkallelig skönhet, som är kärnan i vår varelse. Idag påminner Gud oss om det, när han kärleksfullt gör vår mänsklighet till sin egen, och "viger sig" med den för evigt.

Den "stora glädjen" som förkunnades för herdarna inatt tillhör "alla folk". Herdarna var inte några helgon,. Vi är som dem, med våra svagheter och brister. Liksom Gud kallade dem, kallar han även oss, för att han älskar oss. Och under livets nätter säger han även till oss: "Var inte rädda" (Luk 2:10). Ha mod, tappa inte tilliten, förlora inte hoppet, tro inte att det är bortkastad tid att älska. Inatt vann kärleken över rädslan, ett nytt hopp blev synligt, Guds milda ljus erövrade den mänskliga arrogansens mörker. Mänsklighet, Gud älskar dig och blev människa för din skull, du är inte längre ensam!

Kära bröder och systrar, vad ska man göra inför denna nåd? Jo en sak: ta emot den. Låt honom söka upp oss, istället för att söka efter honom. Låt oss inte utgå från våra förmågor, utan från hans nåd, eftersom han är Jesus, Frälsaren. Låt oss fästa blicken på barnet och låt oss omslutas av hans ömhet. Vi har inte längre någon ursäkt för att inte låta honom älska oss: vad som än går fel i livet, om något inte fungerar i kyrkan, eller om något inte stämmer i världen, så finns det inte längre något berättigande. Allt bleknar inför Jesu vettlösa kärlek till oss, för inför hans ödmjukhet och närhet, finns det ingen förevändning. Frågan vid jul är: ”Låter jag Gud älska mig? Överlämnar jag mig till hans frälsande kärlek?”

En så stor gåva förtjänar stor tacksamhet. Kan man tacka vet man hur man tar emot nåden. Men ofta låter vi tacksamheten utebli från våra liv. Idag är rätt dag att närma sig tabernaklet, krubban och stallet för att säga tack. Vi välkomnar gåvan, som är Jesus, för att sedan bli till en gåva som han. Att vara en gåva ger livet mening. Och det är det bästa sättet att förändra världen på: vi förändras, kyrkan förändras, historien förändras när vi inte längre vill förändra andra, utan oss själva, och göra vårt liv till en gåva.

Jesus visar oss det inatt: Han förändrade inte historien genom tvång, varken i ord eller handling, utan genom att ge sitt liv som gåva. Han väntade inte på att vi skulle bli goda för att älska oss, utan han offrade obetingat sitt liv för oss. Inte heller vi bör vänta på att andra ska bli goda för att göra gott, på att kyrkan ska vara perfekt innan vi älskar den, eller på att andra ska bekräfta oss för att vi ska tjäna dem. Låt oss ta det första steget. Detta är att välkomna nåden. Och helighet är inget annat än att förvalta denna gåva.

Det finns en fin berättelse om herdarna vid Jesu födelse, som flockades runt grottan med olika gåvor. Var och en skänkte det han hade, någon frukten av sitt arbete, en annan något värdefullt. Men medan alla tävlade i att vara mest generösa, fanns det en herde som inte hade någonting alls. Han var väldigt fattig, och hade inget att skänka. Medan alla tampades med att lämna över sina gåvor, stod han skamsen en bit bort. Josef och Maria hade svårt att ta emot alla gåvor, särskilt Maria, som hade barnet i sin famn. När hon såg herden med tomma händer, bad hon honom komma närmare. Och så lade hon Jesus i hans famn. Herden, som tog emot Jesusbarnet insåg att han hade fått mer än han förtjänade, att han hade historiens största gåva i sin famn. Han såg på sina händer, som alltid tycktes vara tomma: de hade blivit Guds vagga. Han kände sig älskad och när han övervann känslan av ovärdighet, började han visa Jesus för de andra, eftersom han inte kunde hålla gåvornas gåva för sig själv.

Käre bror, kära syster, om du tycker att dina händer verkar tomma, om ditt hjärta är fattigt på kärlek, så är det här din natt. Guds nåd har blivit synlig för att skina i ditt liv. Ta emot den – då kommer julens ljus att lysa i dig.