Hela påvens katekes - Apostlagärningarna 20. Paulus fångenskap i Rom och förkunnelsens fruktbarhet
Vi avslutar idag katekeserna om Apostlagärningarna med den sista etappen på Paulus resa: Rom (jfr Apg 28:14).
Paulus resa har varit ett med evangeliets resa, och visar att om människorna lever sina resor med tro, kan de bli en plats där Guds räddning passerar genom trons ord, som är en aktiv surdeg i historien, som förmår förvandla situationer och öppna ständigt nya vägar.
Med Paulus ankomst till imperiets hjärta avslutas berättelsen i Apostlagärningarna, som inte slutar med Paulus martyrdöd utan med att han sår Ordets överflödande utsäde. Lukas berättelse kretsar kring evangeliets resa genom världen, och dess slut innehåller och sammanfattar hela dynamiken i Guds ord, det ohejdbara ord som vill löpa världen runt för att förmedla räddning till alla.
I Rom möter Paulus främst sina bröder i Kristus, som tar emot honom och uppmuntrar honom (jfr Apg 28:15). Deras varma gästfrihet får oss att tro att hans ankomst var väntad och efterlängtad. Sedan får han tillstånd att ha egen bostad tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom. Trots att han satt i husarrest får han möta judarnas ledare för att förklara varför han vädjat till kejsaren och för att tala till dem om Guds rike. Han försöker övertyga dem om Jesus genom att utgå från skriften och genom att visa kontinuiteten mellan det nya i Kristus och ”Israels hopp” (Apg 28:20). Paulus erkänner sig djupt kristen och ser i det evangelium som han förkunnar, alltså i förkunnelsen att Kristus har dött och återuppstått, uppfyllelsen av de löften som getts åt det utvalda folket.
Efter detta första informella möte, där judarna är positivt inställda, följer ett mer officiellt där Paulus under en hel dag förkunnar Guds rike och försöker öppna sina åhörare för tron på Jesus, med utgångspunkt ”från Moses lag och profeterna” (Apg 28:23). Eftersom alla inte låter sig övertygas, säger han att Guds folks hjärta har förstockats och att det därför skall dömas (jfr Jes 6:9-10), och talar istället om att hednafolken skall räddas som lyssnar till Gud och till livets evangeliums ord (jfr Apg 28:28).
När Lukas kommit så här långt i sin berättelse sätter han punkt, inte med Paulus död utan med kraftfullheten i hans förkunnelse, i ett Ord som “inte har fängslats” (2 Tim 2:9) – Paulus är inte fri att röra sig, men han är fri att tala för Ordet är inte fängslat – ett ord som är redo att låta aposteln fylla sina händer med dess utsäde och sprida det. Paulus gör detta “med stor frimodighet och utan att bli hindrad” (Apg 28:31), i ett hem där han tar emot alla dem som vill ta emot förkunnelsen om Guds rike och lära känna Kristus. Detta hem är öppet för alla sökande hjärtan och är en bild av kyrkan, som även när den är förföljd, missförstådd och fängslad, aldrig tröttnar på att i sitt modershjärta ta emot alla män och kvinnor för att förkunna för dem Faderns kärlek som har gjort sig synlig i Jesus.
Kära bröder och systrar, vid slutet av denna resa, som vi genomfört tillsammans genom att följa evangeliets lopp genom världen, må Anden ge nytt liv i var och en av oss åt kallet att vara modiga och glada evangelister. Må den hjälpa också oss att liksom Paulus impregnera våra hem med evangeliet och göra dem till platser av broderskap, där man tar emot den levande Kristus, som ”kommer till oss i varje människa och i varje tid” (jfr Prefation II för advent).
