Querida Amazonia, påvens uppmaning om en kyrka med Amazonas ansikte
Alessandro Gisotti – Vatikanstaten
"Det älskade Amazonas står inför världen med all sin prakt, sitt drama, sitt mysterium". Så börjar den post-synodala apostoliska uppmaningen, Querida Amazonia. I de första punkterna, (2-4) förklarar påven "uppmaningens innebörd" – en uppmaning som är rik på referenser till dokument från biskopskonferenserna i länderna som omfattar Amazonas, men även till dikter av poeter som är knutna till regionen.
Påven betonar att han vill ”uttrycka synodens resonanser” i honom. Han specificerar att han inte har för avsikt att ersätta eller upprepa slutdokumentet som han inbjuder alla till att läsa "i sin helhet", i hoppet om att hela kyrkan ska "berikas” av det och att kyrkan i Amazonas ska "tillämpa" det. Han delar med sig av sina ”drömmar om Amazonas” (5-7), vars öde måste oroa alla eftersom detta land även är "vårt". Han formulerar därför "fyra stora drömmar": att man i Amazonas ska "kämpa för de fattigaste rättigheter", "försvara den kulturella rikedomen", "beskydda den oemotståndliga naturliga skönheten", och slutligen att de kristna församlingarna ska vara förmögna att "engagera sig för och inkarneras i Amazonas”.
Den sociala drömmen: en kyrka vid de förtrycktas sida
Det första kapitlet i Querida Amazonia fokuserar på den "sociala drömmen" (8). Påven betonar att "en sann ekologisk inställning" även är en "social inställning" och att samtidigt som man uppskattar urbefolkningarnas "goda livsstil", varnar han mot ett "bevarandeskap" som endast syftar på miljön. Påven talar i starka ord om "orättvisa och brottslighet" (9-14), och påminner om att Benedictus XVI fördömde "miljöförstörelsen i Amazonas". Urfolken, varnar han, utsätts för "slaveri" av både lokala och yttre makter. För påven förtjänar ekonomiska operationer som förorsakar förödelse, mord, korruption, att kallas "orättvisa och brottsliga". Och med Johannes Paul II:s ord, upprepar han att globaliseringen inte får vara en ny kolonialism.
Lyssna på de fattiga om Amazonas framtid
Inför stora orättvisor uppmanar påven Franciskus till att "vara förargade och att be om förlåtelse". (15-19) För honom behövs "solidaritets- och utvecklingsnätverk" och han uppmanar alla till att engagera sig, inklusive politiska ledare. Här talar påven om "känslan av gemenskap" (20-22). Han erinrar om att de mänskliga relationerna för Amazons folk "är genomsyrade av den omgivande naturen". Därför upplever de som en sann "utrotning" när de "tvingas att emigrera till städer", skriver han. Den sista delen av det första kapitlet ägnas åt "försämrade institutioner" (23-25) och "social dialog" (26-27). Påven fördömer korruptionens ondska som förgiftar staten och dess institutioner. Och han hoppas att Amazonas ska vara "en plats för social dialog" först och främst med det minsta. ”De fattigas röst är den mest kraftfulla rösten i Amazonas”, betonar han.
Den kulturella drömmen: värna om Amazonas polyeder
Det andra kapitlet ägnas åt den "kulturella drömmen". Franciskus konstaterar att, att "främja Amazonas" inte betyder "kulturell kolonisation" (28). Därför använder han en bild han tycker om: "Amazonas polyeder" (29-32). Den "postmoderna kolonisering" måste bekämpas. För påven är det brådskande att "bevara rötterna" (33-35). Han citerar Laudato si' och Christus Vivit och understryker att en "konsumistisk vision på människan" tenderar att "göra kulturer homogena" och detta påverkar framför allt ungdomarna. Påven ber den unga att ”ta ansvar över sina rötter” och att "återerövra det skadade minnet".
Nej till en sluten urfolkssyn, interkulturella möten behövs
Uppmaningen fokuserar vidare på det "interkulturella mötet" (36-38). Även de "tydligt mer utvecklade kulturerna", konstaterar påven, kan lära av folk som har "utvecklat en kulturskatt genom sina band till naturen". Mångfald är därför inte "en begränsning" utan "en bro" och påven säger nej till "en helt sluten syn på urfolken". Den sista delen av kapitel II ägnas åt temat "hotade kulturer, folk i riskzonen" (39-40). I alla Amazonas projekt är det påvens rekommendation, att "agera ur perspektivet på folkens rättigheter". De "kan knappast bevaras oskadade" om miljön, i vilken de föddes och utvecklades, "försämras".
Den ekologiska drömmen: kombinera vården av miljön och personerna
Det tredje kapitlet, "En ekologisk dröm", är det som är mest uppenbart kopplat till encyklikan Laudato Si'. I inledningen (41-42) betonas den nära relationen mellan människan och naturen i Amazonas. At ta hand om våra bröder och systrar som Herren tar hand om oss, upprepar påven, "är den första ekologin vi är i behov av". Miljövård och omsorg för de fattiga är "oskiljbara". Franciskus vänder sig sedan till "drömmen om vattnet" (43-46). Han citerar Pablo Neruda och andra lokala poeter som skriver om styrkan och skönheten i Amazonfloden. Med sina dikter, skriver han, "hjälper de oss att befria oss från det teknokratiska och konsumistiska synsättet som kväver naturen".
Lyssna på Amazonas rop, en hållbar utveckling
För påven är det brådskande att lyssna på "Amazonas rop" (47-52). Han påminner om att planetens balans beror på dess hälsa. Det finns, skriver han, starka intressen, inte bara lokala utan även internationella. Lösningen är därför inte en "internationalisering" av Amazonas; istället måste "de nationella regeringarnas ansvar" öka. Hållbar utveckling kräver att invånarna alltid informeras om de projekt som berör dem, menar han och hoppas på skapandet av "ett regleringssystem" med "okränkbara gränser". Därav inbjudan till "kontemplationens profetia" (53-57). Genom att lyssna på ursprungsfolken kan vi älska Amazonas "och inte bara utnyttja det", konstaterar påven och beskriver Amazonas som "en teologisk plats, ett område där Gud visar sig och kallar sina barn". Den sista delen av kapitel III fokuserar på "utbildning och goda ekologiska vanor" (58-60). Påven betonar att ekologi inte är en teknisk fråga utan alltid innehåller "en pedagogisk aspekt".
Den kyrkliga drömmen: forma en kyrka med Amazonas ansikte
Det sista kapitlet, och det mest väsentliga, ägnas "mer direkt" till frågor som berör katolska präster och troende. Påven uppmanar till att "forma en kyrka med Amazonas ansikte" genom en "stort missionsförkunnelse" (61), en "förkunnelse som är oumbärlig i Amazonas" (62-65). Det räcker inte för påven att bidra med ett "socialt budskap". Människorna där har "rätt till förkunnelsen av evangeliet", annars kommer "varje kyrklig struktur att bli" en icke-statlig organisation. En väsentlig del ägnas sedan åt inkulturation. Med hänvisning till Gaudium et Spes talar påven om "inkulturation" (66-69) som en process där "fullheten i evangeliets ljus" visar på vad som är gott i Amazonas kulturer.
En förnyad inkulturation av evangeliet i Amazonas
Påven begrundar "inkulturationens vägar i Amazonas". (70-74). Värdena i ursprungsfolkens samhällen, måste beaktas "i evangeliseringen", förklarar påven. I de följande två styckena fokuserar han på "social och andlig inkulturation" (75-76). Påven framhåller att med tanke på den fattigdom många av Amazonas invånare lever i, måste inkulturationen ha "en starkt social stämpel". Samtidigt måste den sociala dimensionen integreras med den "andliga".
Sakramenten tillgängliga alla, särskilt de fattiga
Uppmaningen ger utgångspunkter för ”Amazonas helighet" (77-80) och menar att det inte handlar om att kopiera "modeller från andra platser". Påven betonar att "det är möjligt att använda inhemska symboler utan att nödvändigtvis kalla det avgudadyrkan". Man kan värdesätta myter som är "laddade med en andlig känsla" utan att nödvändigtvis betrakta det som "en hednisk felaktighet". Detsamma gäller vissa religiösa helgdagar som, även om de kräver en "reningsprocess", "har en helig innebörd".
Ett annat betydelsefullt avsnitt av Querida Amazonia är det om liturgins inkulturation (81-84). Påven konstaterar att redan det Andra Vatikankonciliet hade uppmärksammat behovet av en "liturgisk inkulturation i ursprungsfolken". Han påminner också i en fotnot till texten att det under synoden kom "förslag på att utarbeta en rit för Amazonas". Sakramenten "måste vara tillgängliga, särskilt för de fattiga", skriver påven. Och kyrkan kan inte förvandlas till en "tull", skriver påven med tillbakablick på Amoris Laetitia.
Latinamerikas biskopar ska skicka missionärer till Amazonas
Till detta tema hör även "inkultureringen av ministeriet" (85-90) där kyrkan måste ge ett "modigt" svar. Påven ser det som en nödvändighet att "firandet av eukaristin" garanteras och blir mer frekvent. Han upprepar att det är viktigt "att bekräfta det mest specifika i att vara präst". Svaret, läser vi, ligger i prästvigningens sakrament som endast tillåter präster att fira Eukaristin. Hur ska man då "säkerställa det prästministeriet" i de avlägsna områdena? Påven Franciskus uppmanar alla biskopar, särskilt de latinamerikanska, "att vara mer generösa" och instruerar de som "visar på en kallelse att missionera" att välja Amazonas, och han uppmanar dem att granska prästutbildningen.
Gynna lekmännen i församlingarna
Efter sakramenten fokuserar Querida Amazonia på "församlingar fulla av liv” (91-98) där lekmännen måste ta "stort ansvar". För påven är det faktiskt inte frågan om "att främja en större närvaro av ordinerade präster". Det är ett "begränsat" mål, om ”församlingen inte får nytt liv”. Till detta behövs lekmän. Endast genom "ett stor lekmannaengagemang”, upprepar påven, kommer kyrkan att kunna svara på "Amazonas utmaningar". För påven har även gudsvigda en särskild plats, samtidigt som han påminner om lokalbefolkningens roll, i försvaret av de sociala rättigheter, och andra, särskilt REPAM, liksom "kringresande missionärsgrupper".
Ge kvinnor utrymme, men utan klerikalisering
Påven ger en särskild plats till kvinnorna i uppmaningen, och belyser deras styrka och gåva (99-103). Han medger att vissa församlingar i Amazonas endast har överlevt "tack vare närvaron av starka och generösa kvinnor". Men han varnar för att "reducera kyrkan till funktionella strukturer". Om detta var fallet skulle kvinnorna endast ha ett uppdrag om de vore prästvigda. Påven nekar klerikaliseringen av kvinnor, för att istället värdera det kvinnliga bidraget, som förlänger "Marias styrka och ömhet". Han uppmuntrar nya roller för kvinnorna, med biskoparnas erkännande, och rätten att påverka beslut i församlingarna.
Kristna som tillsammans försvarar Amazonas fattiga
För påven måste "horisonten bortom konflikter vidgas" (104-105) och anta Amazonas utmaning att "övervinna begränsade perspektiv" som "förblir slutna i sina partiella aspekter". Kapitel IV avslutas med temat "ekumenisk och interreligiös samexistens" (106-110). Påven uppmanar de troende att "finna utrymmen för dialog och agera tillsammans för det allmänna bästa". ”Varför inte kämpa tillsammans? - frågar sig Franciskus – Varför ber vi inte tillsammans och arbetar sida vid sida för att försvara de fattiga i Amazonas?”
Vi anförtror Amazonas och dess folk till Maria
Francis avslutar Querida Amazonia med en bön till Amazonas Moder (111). "Moder, se de fattiga i Amazonas – lyder ett avsnitt av bönen – så att deras hem inte förstörs av futtiga egenintressen (...) berör de mäktigas känslighet, för, trots att vi känner att det redan är sent, kallar du oss att rädda det som fortfarande lever”.
