Påvens vallfärd i bön för ett slut pandemin

Charlotta Smeds - Vatikanstaten

På fastans tredje söndag, denna ovanliga fasta som präglas av coronaviruset spridning i världen, lämnade påven Franciskus Vatikanen, för att vallfärda till två specifika platser i Rom, för att be och visa sin närhet till dem som på olika sätt är drabbade och lider av smittan.

Två vallfärdsmål

Påvens första etapp var till basilikan Santa Maria Maggiore, där han bad vid Salus Populi Romani, en Mariaikon påven Franciskus är särskilt fäst vid sedan han blev påve. Efter det gick han en sträcka på via del Corso till fots, en affärsgata som vanligtvis kryllar av folk. Idag gick påven där som en ensam pilgrim på väg till den lilla kyrkan San Marcello al Corso, för att be vid det mirakulösa krucifixet som 1522 bars i procession genom stadens gator i bot, gottgörelse och bön för att få ett slut på den "Stora pesten" som härjade i Rom.

Påven åberopade gudomligt ingripande för att få ett slut på pandemin som drabbar Italien och hela världen, och han bad för de många sjukas tillfrisknande, för alla de som avlidit och om tröst till deras anhöriga. Hans böner gick också till sjukvårdspersonal, läkare, sjuksköterskor och till alla de som i dessa dagar garanterar att samhällets funktion.

Salus Populi Romani

Påven Franciskus särskilda hängivenhet till Salus populi Romani är välkänd. Han besöker inte bara den antika Mariaikonen på de stora Mariahögtiderna, utan även varje gång han inleder eller avslutar en resa.

Påvens val av vallfärdsmål är även signifikativa med tanke på det ögonblick vi upplever. År 593 lätt påve Gregorius I bära ikonen i procession längst Roms gator för att be om ett slut på pesten, och 1837 åberopade påve Gregorius XVI hennes förbön förr ett slut på koleraepidemin.

Mirakulöst krucifix

Även den andra etappen av söndagens vallfärd har en särskild betydelse. I San Marcello al Corso, vördas ett träkrucifix från 1400-talet. Detta krucifix klarade sig oskatt natten till den 23 maj 1519, då en brand helt förstörde kyrkan tillägnad påven Marcello. Följande morgon låg hela byggnaden i spillror, men bland ruinerna fann man korset på högalter intakt, och vid foten av korset brann fortfarande en liten oljelampa. Den gripande händelsen ledde till att troende samlades där i bön varje fredagskväll, och den 8 oktober 1519 beordrade påven Leo X att bygga upp kyrkan igen.

Krucifixet i procession mot pesten

Tre år efter branden drabbades Rom av det som kom att kallas den "Stora pesten". Folket bar då krucifixet i en botgöringsprocession och lyckas övervinna myndigheternas förbud, som förståeligt nog var oroade över smittspridningen. Krucifixet togs ner och bars genom Roms gator fram till Peterskyrkan.

Processionen pågick i 16 dagar: från den 4 till 20 augusti 1522. Allt eftersom krucifixet passerade genom staden visade pesten tecken på regression, och därför ville varje stadsdel behålla det så länge som möjligt.

”Allraheligaste Korsfäste, förbarma dig”

Alla kategorier troende deltog i processionen 1522 som präglades av botgöring och gottgörelse: kardinaler och prästerskap, ordensfolk, adelsmän, riddare, män, kvinnor, unga, gamla och barn som barfota och täckta med aska, upprepade bönesucken ”Allraheligaste Korsfäste, förbarma dig”.

I slutet av den långa processionen, då krucifixet återvände till kyrkan, hade pesten upphört helt. Från och med 1600-talet blev processionen från kyrkan San Marcello till basilikan San Pietro en tradition under jubelåren. På baksidan av krucifixet finns de olika påvarnas namn ingraverade och vilka jubelår processionen hölls. Det är även det krucifix som påven Johannes Paulus II omfamnade under botgöringsdagen under jubelåret 2000.