Hela påvens katekes: Bönen - 1. Bönens mysterium

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten 

Idag inleder vi en ny rad katekeser om bönen. Bönen är trons andning, den är dess främsta uttryck. Som ett rop som stiger up pur hjärtat hos den som tror och som anförtror sig åt Gud.

Berättelsen om Bartimaios

Vi kan tänka på berättelsen om Bartimaios, en person i evangelierna (jfr Mark 10:46-52 och parallellställen) som jag gärna bekänner är en av dem jag tycker bäst om. Han var blind och satt och tiggde vid vägkanten i utkanten av sin stad Jeriko. Han är inte någon anonym gestalt, han har ett ansikte och ett namn: Bartimaios, det vill säga ”Timaios’ son”. En dag får han höra att Jesus skulle komma förbi. Jeriko var en korsväg som ständigt genomfors av pilgrimer och handelsmän. Då tar Bartimaios plats: han vill göra vad han kan för att få möta Jesus. Många gjorde detsamma: vi kan tänka på Sackaios, som klättrade upp i ett träd. Många ville se Jesus, och han med.

Så träder denne man in i evangelierna som en röst som ropar högt. Han kan inte se: han ve tinte om Jesus är nära eller långt borta, men han kan höra honom, han förstår av folkmassan, som växer och kommer allt närmare… Men han är helt ensam, och ingen bryr sig om honom. Och vad gör då Bartimaios? Han ropar. Och ropar, och fortsätter ropa. Han använder de tenda vapen han äger: rösten. Han börjar ropa: “Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” (vers 47). Och så fortsätter han att ropa.

Bönen som trosbekännelse

Hans upprepade rop stör, de verkar ouppfostrade, och många förebrår honom och säger till honom att hålla tyst: “Men var väluppfostrad och gör inte så!” Men Bartimaios håller inte tyst, tvärtom ropar han ännu högre: “Davids son, förbarma dig över mig!” (vers 47). Envisheten är fantastisk hos dem som söker nåd och knackar på dörren till Guds hjärta. Han ropar, han knackar på. Uttrycket “Davids son” är viktigt; det betyder “Messias” – han bekänner att Jesus är Messias -, det är en trosbekännelse som kommer ur munnen på denne man som föraktades av alla.

Och Jesus lyssnar till hans rop. Bartimaios bön rör vid hans hjärta, vid Guds hjärta, och räddningens portar öppnas för honom. Jesus ber att han skall kallas dit. Han stiger upp och de som tidigare sade till honom att hålla tyst leder honom nu till Mästaren. Jesus talar med honom och ber honom ge uttryck åt sin önskan  - det är viktigt – och då blir ropet till en bön: “gör så att jag kan se igen!” (jfr vers 51).

Tro är ett rop

Jesus säger till honom: “Gå, din tro har hjälpt dig” (vers 52). Hos denne fattige, obeväpnade och föraktade man erkänner han hela hans tros kraft, som drar till sig Guds barmhärtighet och kraft. Tro är att ha två upplyfta händer, en röst som ropar för att be om räddningens gåva. Katekesen säger att “ödmjukheten är bönens grundval” (Katolska kyrkans katekes 2559). Bönen växer fram ur jorden, ur humus – av detta latinska ord kommer ordet för ödmjukhet på många språk -; den växer fram ur vår osäkra tillvaro och vår ständiga törst efter Gud (jfr ibid., 2560-2561).

Hos Bartimaios ser vi att tro är ett rop; icketro är att kväva detta rop. Det var inställningen hos dem som ville att han skulle hålla tyst. Det var inte människor med tro, men det var han. Att kväva det ropet är ett slags kriminell tystnad. Tro är en protest mot en eländig tillvaro vars orsak vi inte förstår; icketro är ett nöja sig med att stå ut med en tillvaro som vi har anpassat oss till. Tro är hopp att räddas; icketro är att vänja sig vid det onda som förtrycker oss och att fortsätta på den vägen.

Bönen - den spontana rösten inom oss

Kära bröder och systrar, vi inleder denna rad katekeser med Bartimaios rop, för i en gestalt som han kanske allt redan är skrivet. Bartimaios är en enveten man. Omkring honom fanns människor som förklarade att det var meningslöst, att hans rop inte skulle få något svar, att det bara var störande oväsen, och kunde han ha vänligheten att sluta: men han höll inte tyst. Och till sist uppnådde han det han ville.

I människans hjärta finns en röst som ropar starkare än alla motargument. Vi har alla denna röst inom oss. Det är en röst som kommer spontant, utan att någon befaller fram den, en röst om ställer frågor om meningen i vår vandring här på jorden, framför allt när vi befinner oss i mörker: ”Jesus, förbarma dig över mig! Jesus, förbarma dig över mig!” Det är en vacker bön.

Människan - “en tiggare inför Gud”

Men står dessa ord kanske inte inhuggna i hela skapelsen? Allt ropar och ber att barmhärtighetens mysterium skall nå sin slutliga fulländning. Inte bara de kristna ber: de delar bönens rop med alla män och kvinnor. Men horisonten kan vidgas ännu mer: Paulus säger att hela skapelsen “ännu ropar som i födslovåndor” (Rom 8:22). Många konstnärer har tolkat detta skapelsens tysta rop, som finns i varje skapat väsen och som framför allt stiger upp i människans hjärta, för människan är “en tiggare inför Gud” (jfr Katolska kyrkans katekes 2559). Det är en bra definition av människan: “en tiggare inför Gud”.