Hela påvens katekes: Bönen 3. -Skapelsens mysterium
Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten
Vi fortsätter våra katekeser om bönen med att meditera över skapelsens mysterium. Livet, själva det faktum att vi finns till, öppnar människans hjärta för bönen.
Bibelns första sida liknar en stor tacksägelsehymn. Skapelseberättelsen får sin rytm av refränger, som hela tiden slår fast att allt det som finns är gott och vackert. Gud kallar till livet med sitt ord, och och varje ting får tillträde till existensen. Med sitt ord skiljer man ljus och mörker, låter dag och natt avlösa varandra, så också årstiderna, han öppanr en palett av färger genom växternas och djurens mångfald. I denna överväldigande skog som snabbt undflyr kaos träder människan fram allra sist. Och hennes framträdande framkallar ett särskilt jubel som mångfaldigar tillfredsställelsen och glädjen: ” Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott” (1 Mos 1:31). Gott, men ocksåå vackert: man ser hela skapelsens skönhet!
Skönheten och skapelsens mysterium rör vid något hos människan som leder henne till bön (jfr Katolska kyrkans katekes 2566). Så säger psaltarpsalm 8: “När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?” (vers 4-5). Den bedjande betraktar mysteriet i tillvaron som omger honom, ser stjärnhimlen över honom – och som astrofysiken idag visar oss i all dess väldighet – och frågar sig vilken kärleksplan som måste finnas bakom ett så väldigt verk!... Och i denna gränslösa vidsträckthet, vad är människan? Nästan ingenting, säger en annan psaltarpsalm (jfr Ps 89:48): en varelse som föds, en varelse som dör, en mycket bräcklig skapelse. Och ändå är människan den enda skapelsen som är medveten om denna överflödande skönhet. Ett litet väsen som föds, dör, som finns idag men inte i morgon, är den ende som är medveten om denna skönhet. Vi är medvetna om denna skönhet!
Människans bön är nära förbunden med känslan av förundran. Människans storhet är försvinnande liten om den jämförs med världsalltets mått. Hennes allra största erövringar förefaller små... Men människan är inte ingenting. I bönen framträder en övermäktig känsla av barmhärtighet. Inget finns till av en slump: världsalltets hemlighet ryms i en välvillig blick som någon möter i våra ögon. Psaltarpsalmen säger att vi nästan har gjorts till en gud, med ära och härlighet har vi krönts (jfr 8:6). Relationen till Gud är människans storhet: hennes tronbestigning. Till vår natur är vi nästan ingenting, vi är små, men till vårt kall är vi söner till den store kungen!
Det är en erfarenhet som många av oss har gjort. Livets händelser och bitterhet riskerar ibland att kväva bönens gåva i oss, men det räcker att betrakta stjärnhimlen, en solnedgång, en blomma…, för att tacksägelsens gnista skall fatta eld igen. Denna erfarenhet ligger kanske till grund för bibelns första sida.
När bibelns stora berättelse om skapelsen skrivs ned är det inga lyckliga dagar för Israels folk. En fientlig makt har ockuperat landet. Många har deporterats och är nu slavar i Mesopotamien. Det fanns inte längre något fosterland, något tempel, något socialt eller religiöst liv, ingenting.
Ändå är det någon som finner skäl för tacksägelse, för att lovprisa Gud för tillvaron, utifrån den stora berättelsen om skapelsen. Bönen är hoppets främsta kraft. Du ber och hoppet växer, går framåt. Jag skulle säga att bönen öppnar dörren för hoppet. Hoppet finns, men med min bön öppnar jag dörren. För bönens människor bevarar de grundläggande sanningarna: det är de som upprepar, för sig själva och sedan för andra, att detta liv, trots sina mödor och prövningar, överflödar av en nåd som man måste förundra sig över. Och som sådan alltid skall försvaras och skyddas.
De män och kvinnor som ber vet att hoppet är starkare än modlösheten. De tror att kärleken är mäktigare än döden, och den säkert en dag skall segra, även om vi inte vet när och hur. Bönens män och kvinnor bär i sina ansikten reflexer av ljusglimtar: för även de mörkaste dagarna upphör inte solen att lysa upp dem. Bönen lyser upp dig: den lyser upp din själ, den lyser upp ditt hjärta och den lyser upp ditt ansikte. Också i de mörkaste av tider, också i tider av stor smärta.
Vi bär alla på glädje. Har ni tänkt på det? Att du bär på glädje? Eller föredrar du att bära på dåliga nyheter, sådant som gör andra ledsna? Vi kan alla bära på glädje. Detta liv är en gåva som Gud har gett oss: och det är för kort för att vi skall förbruka det i dysterhet och bitterhet. Låt oss lovprisa Gud helt enkelt för att vi är glada över att finnas till. Låt oss se ut över världsalltet, låt oss se ut över allt vackert, och låt oss också se ut över våra kors och säga: ”Men du finns, du har gjort oss sådana, för dig”. Man måste känna den hjärtats oro som gör att man tackar och lovprisar Gud. Vi är söner till den store kungen, skaparen, och därför kan vi läsa hans namnteckning i hela skapelsen; den skapelse som vi idag inte tar hand om, men i den skapelsen finns Guds namnteckning för han har skapat den av kärlek. Må Herren låta oss förstå detta allt djupare så att vi säger “tack”, och detta ”tack” är en vacker bön.
