Hela påvens katekes: Saligprisningarna 9 - “Saliga de som förföljs"
Med dagens audiens avslutar vi denna serie om evangeliets saligprisningar. Den sista av dem förkunnar den eskatologiska glädjen hos dem som förföljs för rättfärdighetens skull.
Denna saligprisning förkunnar samma salighet som den första: himmelriket tillhör de förföljda liksom de tillhör dem som är fattiga i anden; så förstår vi att vi nått slutet av en sammanhållen vandring som utveckats i de föregående förkunnelserna.
Andlig fattigdom, gråt, ödmjukhet, törst efter helighet, barmhärtighet, hjärtats renhet och fredsskipande kan leda till att man förföljs för Kristi skull, men i sista hand leder denna förföljelse till glädje och till en stor belöning i himlen. Saligprisningarnas väg är en påskens vandring som leder från ett liv enligt denna världen till ett liv enligt Gud, från en tillvaro som styrs av köttet – det vill säga av egoismen – till en som styrs av Anden.
Världen, med sina avgudar, sina kompromisser och sina prioriteringar, kan inte godkänna denna typ av tillvaro. ”Syndens strukturer”, som ofta skapas av människans mentalitet, står främmande får den sanningens Ande som världen inte kan ta emot (jfr Joh 14:17), och kan inte annat än att ta avstånd från fattigdom eller ödmjukhet eller renhet och förklarar att ett liv enligt evangeliet är ett misstag och ett problem, som något man måste marginalisera. Världen tänker så här: “De är idealister elller fanatiker...” så tänker de.
Om världen låter sig styras av pengar, och man stör girighetens system om man visar att livet kan uppfyllas av självutgivande och av att avstå. Att “störa” är nyckelordet, för själva det kristna vittnesbördet, som hjälper många människor som följer det, stör dem som har en världslig mentalitet. De uppfattar det som en förebråelse. När heligheten blir synlig och Guds barns liv träder fram, då finns det i denna skönhet något obekvämt som tvingar en att ta ställning: att låta sig ifrågasättas och öppna sig för det goda, eller att vägra ta emot det ljuset och förhärda sitt hjärta, kanske också att motarbeta eller angripa (jfr Vish 2:14-15). Det är märkligt, i förföljelserna mot martyrerna kan se hur fientligheten växer och blir till ett angrepp. Det räcker att se på förföljelserna under det förra århundradet i de europeiska diktaturerna: hur man når fram till att angripa de kristna, mot det kristna vittnesbördet och mot de kristnas hjältemod.
Men detta visar att förföljelsernas dramatik är också där man befrias från underkastesle under framgång, fåfänga och kompromissande med världen. Vad gläder den sig över som förkastas av världen för Kristi skull? Över att ha funnit något som är mer värt än hela världen. För “vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv (Mark 8:36). Vad är fördelsen med det?
Det gör ont att minnas att det just nu finns många kristna som lider under förföljelser i olika delar av världen, och vi måste hoppas och be att deras lidande skall upphöra så snart som möjligt. De är många: det finns fler martyrer idag än under de första århundradena. Låt oss uttrycka vår närhet till dessa bröder och systrar: vi är en enda kropp, och dessa kristna är blödande kroppsdelar i Kristi kropp som är kyrkan.
Men vi skall akta oss för att läsa denna saligprisning i självömkan. Andras förakt är inte alltid förföljelse. Kort efteråt säger Jesus att de kristna är “jordens salt” och varnar för att det kan ”mista sin kraft, för då “duger (det) inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna” (Matt 5:13). Därför finns det också ett förakt som är vårt eget fel, när vi inte längre bär på smaken av Kristus och evangeliet.
Man måste vara trogen saligprisningarnas ödmjuka väg, för det är den som gör att man hör till Kristus och inte till världen. Man kan tänka på hur det gick med Paulus: när han trodde att han var rättfärdig var han i själva verket en förföljare, men när han upptäckte att han var en förföljare, blev han en kärlekens man, som glatt utstod förföljelsens lidande (jfr Kol 1:24).
Utstötthet och förföljelse gör oss, om Gud ger oss denna nåd, lika den korsfäste Kristus. De förenar oss med hans lidande och visar att vi lever ett nytt liv. Detta liv är Kristi eget liv, han som för oss människor och för vår frälsnings skull var “föraktad och övergiven av alla” (jfr Jes 53:3; Apg 8:30-35). Tar vi emot hans Ande kan det leda oss till att ha så mycket kärlek i hjärtat att vi kan ge vårt liv för världen utan att kompromissa med dess lockelser och att vi kan acceptera att den förkastar oss. Det är farligt att kompromissa med världen: den kristne är alltid frestad att kompromissa med världen, med världens anda. Att vägra kompromissa för att i stället gå Jesu Kristi väg är vägen till himmelriket, den största glädjen, den sanna glädjen. Och i förföljelserna är alltid Jesus närvarande och står oss nära, Jesu närvaro som tröstar oss och Andens kraft som hjälper oss att gå framåt. Därför skall vi inte tappa modet när ett liv i enlighet med evangeliet leder till att man blir förföljd. Anden är där och stöttar oss på denna väg.
