Hela påvens katekes - Bönen 5. Abrahams bön

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten

200603 Bönen 5. Abrahams bön

Helt oväntat hörs en röst i Abrahams liv. En röst som uppmanar honom att ge sig ut på en vandring som förefaller helt absurd: en röst som vill att han skall överge sitt fosterland, sina familjerötter, för att ge sig iväg mot en ny framtid, en annorlunda framtid. Och att lita på ett löfte är inte lätt, det krävs mod. Och Abraham litade på löftet.

Bibeln tiger om den förste patriarkens förflutna. Det är logiskt att anta att han tillbad andra gudar. Kanske var han en lärd man, som var van vid att betrakta himlen och stjärnorna. Herren lovar nämligen att hans ättlingar skall bli talrika som stjärnorna på himlen.

Och Abraham ger sig av. Han lyssnar till Guds röst och litar på hans ord. Detta är viktigt: han litar på Guds ord. Och med denna Abrahams avfärd uppstår ett nytt sätt att se på relationen till Gud; därför är patriarken Abraham viktig i de stora andliga traditionerna, den judiska, den kristna och den islamiska, som en fulländad gudsman, som förmår underkasta sig Gud också när dennes vilja förefaller hård, ja rentav obegriplig.

Abraham är därför Ordets man. När Gud talar, blir människans det ordets mottagare och hennes liv den plats där det ber att få inkarneras. Det är något helt nytt i människans religiösa vandring: man börjar se den troendes liv som ett kall, en kallelse, som en plats där ett löfte förverkligas. Människan rör sig i världen, inte belastad av ett tungt mysterium, utan med hjälp av kraften i det löftet, som en dag skall förverkligas. Och Abraham trodde på Guds löfte. Han trodde och drog bort utan att veta vart han skulle komma – så säger Hebreerbrevet (jfr 11:8). Men han litade på Gud.

När vi läser Första Mosebok upptäcker vi hur Abraham bad i oupphörlig trohet mot detta Ord, som då och då trädde fram längs hans väg. Sammanfattningsvis kan vi säga att i Abrahams liv blir tron till historia. Med sitt liv, med sin förebild, lär oss Abraham denna vandring, denna väg där tron blir historia. Man ser inte längre Gud bara i kosmiska fenomen, som en avlägsen Gud, som kan injaga skräck. Abrahams Gud blir “min Gud”, min personliga historias Gud, som leder mina steg, som inte överger mig; mina dagars Gud, mina äventyrs följeslagare; Gud som är Försynen. Jag frågar mig, och jag frågar er: är detta vår erfarenhet av Gud? ”Min Gud”, Gud som följer mig på vägen, Gud i min personliga historia, Gud som leder våra steg, som inte överger mig, mina dagars Gud? Är detta vår erfarenhet? Låta oss fundera på detta.

Denna Abrahams erfarenhet omvittnas också av en av andlighetens mest originella texter: “Mémorial” av Blaise Pascal. Den börjar så här: “Abrahams Gud, Isaks Gud, Jakobs Gud, inte filosofernas och de visas Gud. Visshet, visshet. Känsla. Glädje. Frid. Jesu Kristi Gud”. Denna “Mémorial” skrevs ned på ett litet stycke pergament, som man efter hans död fann sytt i en av filosofens dräkter. Den uttrycker inte någon intellektuell reflexion som en lärd man som han kunde formulera om Gud, utan den levande, erfarna känslan av hans närvaro. Pascal antecknar rentav det exakta ögonblick då han kände denna verklighet och äntligen fick möta den: på kvällen den 23 november 1654. Det är inte en abstrakt Gud eller en kosmisk Gud, nej. Det är en persons Gud, ett kalls Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, Gud som är visshet, som är känsla, som är glädje.

“Abraham ber först och främst genom att handla. Han är en tystnadens människa, som vid varje etapp av sin livsväg bygger ett altare åt Herren” (Katolska kyrkans katekes 2570). Abraham bygger inget tempel, men längs sin vandring lämnar han stenar som minns att Gud gått förbi där. En överraskande Gud, som när han besöker honom i tre gästers skepnad, som han och Sara tar emot med stor gästfrihet, och som förkunnar för dem att deras son Isak skall födas (jfr 1 Mos 18:1-15). Abraham var hundra år gammal, hans hustru nittio, mer eller mindre. Och de trodde, de litade på Gud. Och Sara, hans hustru, blev havande. I den ålder! Detta är Abrahams Gud, vår Gud, som åtföljer oss.

Så blir Abraham Guds familjemedlem, som kan gräla med honom men alltid förblir honom trogen. Han talar med Gud och grälar med honom. Ända till den yttersta prövningen, när Gud ber honom att offra just sonen Isak, ålderdomens son, den ende arvingen. Här blir tron ett drama för Abraham, som att vandra i mörkret, under en himmel där det denna gång inte finns några stjärnor. Och det händer ofta också oss, att få vandra i mörkret, men med tron. Gud själv skall hejda Abrahams hand när den är redo att hugga, för han har sett att han var beredd att ge upp allt (jfr 1 Mos 22:1-19).

Bröder och systrar, låt oss lära av Abraham, låt oss lära oss att be i tro: att lyssna till Herren, att vandra med honom, samtala med honom, ja också gräla med honom. Vi skall inte vara rädda för att gräla med Gud! Jag skulle vilja säga något som kan verka vara kätterskt. Ofta har jag träffat människor som sagt till mig: “Vet du att jag brev arg på Gud” – ”Vågade du bli arg på Gud?” – ”Ja, jag blev arg” – ”Men det är en form av bön!”. För det är bara en son eller dotter som kan bli arg på pappa och sedan finna vägen tillbaka till honom. Låt oss lära oss av Abraham att be med tro, att samtala med Gud, diskutera med Gud, men att alltid vara redo att ta emot Guds ord och lyda det. Med Gud lär vi oss att tala som en son eller dotter till sin pappa: man lyssnar, svarar, grälar. Men uppriktigt, som en son eller dotter med sin pappa. Så lär oss Abraham att be.