Hela påvens katekes - Bönen 7. Mose bön
Översättning Olle Brandt
I denna vandring genom temat “bön” har vi sett att Gud aldrig har föredragit att ha med “lätta” bedjande att göra. Och inte heller Mose är någon svag samtalspartner, ända sedan den dag han kallades.
När Gud kallar honom, är Mose mänskligt räknat en misslyckad människa. Andra Mosebok beskriver honom som en flykting i Madians land. Som ung hade han känt medlidande med sitt folk och hade också tagit ställning för de förtryckta. Men han upptäcker snart att trots sina goda avsikter är det inte rättvisa utan våld som hans händer sprider. Här går hans drömmar om ära i spillror. Mose är inte längre en lovande ämbetsman i början av en snabb karriär, utan en som missat alla chanser och nu vallar en hjord som inte ens är hans. Och det är just i Madians öken som Gud kallar Mose till uppenbarelsen i den brinnande busken: “’Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud’. Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud” (2 Mos 3:6).
Gud talar och uppmanar honom att på nytt engagera sig för Israels folk, men Mose svarar med sin rädsla och sina invändningar: han är inte värdig detta uppdrag, han känner inte Guds namn, israeliterna kommer inte att tro honom, han stammar... Många invändningar. Det ord som oftast kommer över Mose läppar varje gång han riktar en bön till Gud är frågan: ”varför?” Varför har du sänt mig? Varför vill du befria detta folk? I Moseböckerna finns det rentav en dramatisk episod där Gud förebrår Mose för hans brist på tillit, en brist som gör att han inte får träda in i det förlovade landet (jfr 4 Mos 20:12).
Med dessa farhågor, och med detta hjärta som ofta vacklar, hur kan Mose be? Mose verkar rentav vara en människa som vi andra. Och detta händer oss också: när vi drabbas av tvivel, hur kan vi då be? Vi känner ingen impuls att be. Och hos Mose slås vi inte bara av hans styrka utan också av hans svaghet. Han får Guds uppdrag att föra vidare Lagen till sitt folk, han grundar gudstjänsten, förmedlar de högsta mysterierna, men det förhindrar honom inte att ha starka band av solidaritet till sitt folk, särskilt i frestelsens och syndens timma. Han är alltid nära knuten till sitt folk. Mose har aldrig glömt sitt folk. Och detta är något stort hos herdarna: att inte glömma folket, att inte glömma rötterna. Det är vad Paulus säger om sin älskade unge biskop Timoteos: ”Kom ihåg din mamma och din mormor, dina rötter, ditt folk”. Mose är så nära vän till Gud att han kan tala med honom ansikte mot ansikte (jfr 2 Mos 33:11); och han förblir så nära vän till människorna att han känner medlidande med deras frestelser, när de plötsligt blir nostalgiska och tänker tillbaka på det förflutna, när de var i Egypten.
Mose förnekar inte Gud men inte heller sitt folk. Han är bunden till sitt blod, han är bunden till Guds röst. Mose är alltså inte någon auktoritär och despotisk anförare; tvärtom beskriver Fjärde Mosebok honom som “en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden” (jfr 12:3). Trots sin priviligierade ställning upphör inte Mose att höra till de fattiga i anden som får sin näring längs vägen av tillit till Gud. Han är en man av folket.
Så blir förbön Mose främsta sätt att be (jfr Katolska kyrkans katekes 2574). Hans tro på Gud blir ett med hans faderskänslor för sitt folk. Bibeln beskriver honom oftast med händerna upplyfta mot Gud som människa som är en bro mellan himmel och jord. Också i de svåraste stunderna, också den dag då folket förnekar Gud och honom själv som ledare för att göra sig en guldkalv, förmår inte Mose ta avstånd från sitt folk. Det är mitt folk. Det är ditt folk. Han förnekar varken Gud eller folket. Och han säger till Gud: “Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!” (2 Mos 32:31-32). Mose köpslår inte om folket. Han är en bro, en förebedjare. De två, Gud och folket, och han i mitten. Han säljer inte sitt folk för att göra karriär. Han är ingen karriärist, han är en förebedjare: för sitt folk, för sitt kött, för sin historia, för sitt folk och för Gud som har kallat honom. Han är en bro. Det är en strålande förebild för alla herdar som skall vara en ”bro”. Därför kallar man dem pontifex, brobyggare. Herdarna är broar mellan folket de tillhör och Gud, som de tillhör genom sitt kall. Så är det med Mose: ”Herre, förlåt deras synd, för om du inte förlåter dem, utplåna då mitt namn ur din bok. Jag vill inte göra karriär på mitt folks bekostnad.”
Och detta är den bön som sanna troende odlar i sitt andliga liv. Även om de ser människors brister och avstånd från Gud, så fördömer dessa bedjande dem inte, de tar inte avstånd från dem. Förbönens inställning är typisk för helgonen, som i Jesu efterföljd är ”broar” mellan Gud och hans folk. I den bemärkelsen är Mose Jesu största profet, vår förespråkare och förebedjare (jfr Katolska kyrkans katekes 2577). Och också idag är Jesus pontifex, bron mellan oss och Fadern. Och Jesus ber för oss, han visar Fadern de sår som är priset för vår räddning, och ber för oss. Och Mose är en bild av Jesus som idag ber för oss.
Mose stimulerar oss att be med samma glöd som Jesus, att be för världen, att minnas att den trots all sin bräcklighet ändå tillhör Gud. Alla tillhör Gud. De värsta syndarna, de ondaste människorna, de mest korrumperade direktörerna, är alla Guds barn och Jesus känner detta och ber för alla. Och världen lever och blomstrar tack vare den rättfärdiges välsignelse, fromhetens bön, som helgonet, den rättfärdige, förebedjaren, prästen, biskopen, påven, lekmannen, vilken döpt som helst, oupphörligt ber i historiens varje stund och plats. Låt oss tänka på förebedjaren Mose. Och när vi vill fördöma någon och vi blir arga inombords - det är bra att bli arg men inte att fördöma – då ber vi för den människan: det skall hjälpa oss.
