Hela påvens katekes - Bönen 11. Bönen i psaltaren 2

Idag avslutar vi katekesen om bönen i psaltarpsalmerna. Vi börjar med att lägga märke till att i psaltarpsalmerna finns ofta en negativ gestalt, den “gudlöse”, den som lever som om Gud inte fanns. Det är en människa som inte respekterar det transcendenta, som saknar broms för sin arrogans, som inte fruktar domen över vad han eller hon tänker eller gör.

Därför framställer psaltaren bönen som livets grundläggande verklighet. Respekten för det absoluta och det transcendenta – det som askesens läromästare kallar ”helig Gudsfruktan” – är det som gör oss helt och fullt mänskliga, det är den begränsning som räddar oss från oss själva genom att förhindra oss från kasta oss över detta liv som glupska plundrare. Bönen är människans räddning.

Förvisso finns det också en falsk bön, en bön som bara syftar till att beundras av andra. Folk som går i mässan bara för att visa att de är katoliker, eller för att visa upp den senaste modellen som de har köpt, eller för att det förväntas av dem. De går till en falsk bön. Jesus har gett oss stränga förmaningar om detta (jfr Matt 6:5-6; Luk 9:14). Men när bönens sanna anda tas emot med uppriktighet och stiger ned i hjärtat, då låter den oss betrakta verkligheten med Guds egna ögon.

När man ber blir saker och ting “tjocka”. Det är märkligt i bönen, kanske vi börjar vi i något tunt, men i bönen blir det tjockt, tungt, som om Gud tar det i sina händer och förvandlar det. Den värsta otjänst man kan göra både Gud och människan är att be trött, vanemässigt. Att be som papegojor. Nej, man ber med hjärtat. Bönen är livets mittpunkt. Om bönen är där, då blir också vår bror, vår syster, vår fiende viktig. De första kristna munkarna har efterlämnat ett talesätt: ”Salig är den munk som efter Gud ser på alla människor som Gud” (Evagrius Ponticus, Traktat om bönen, nr. 123). Den som tillber Gud, älskar hans barn. Den som respekterar Gud, respekterar människorna.

Därför är bönen inte något lugnande medel för att minska ångesten i livet. En sådan bön är förvisso inte kristen. Tvärtom gör bönen var och en av oss ansvarig. Det ser vi tydligt i “Fader vår”, som Jesus lärde sina lärjungar.

För att lära sig detta sätt att be är psaltaren en viktig skola. Vi har sett att psaltarpsalmerna inte alltid använder raffinerade eller vänliga ord, och ofta visar de upp tillvaros ärr. Ändå användes alla dessa böner först i templet i Jerusalem och sedan i synagogorna, också de mest intima och personliga. Så här säger Katolska kyrkans katekes: “Bönens många olika uttrycksformer i psalmerna tar samtidigt gestalt i templets liturgi och människans hjärta” (nr. 2588). Så finner den personliga bönen inspiration och näring i Israels folks bön, först, och sedan kyrkans folks bön.

Också de psaltarpsalmer som talar i första person singularis, som anförtror en enskild människans innerligaste tankar och problem, är ett kollektivt arv och kan bes av alla och för alla. De kristnas bön har denna “andhämtning”, denna andliga “spänning” som håller ihop templet och världen. Bönen kan börja i dunklet i ett sidoskepp men avslutar sedan sitt lopp längs stadens gator. Och tvärtom kan den springa upp under vardagens sysslor och finna sin fullbordan i gudstjänsten. Kyrkornas portar är inga barriärer utan genomträngliga “membran”, som är redo att samla allas rop.

I psaltarens bön är världen alltid närvarande. Psaltarpsalmerna ger bland annat en röst åt Guds löfte att rädda de svagaste: ” De svaga förtrycks och de fattiga klagar, därför vill jag nu gripa in, säger Herren, jag vill ge hjälp åt den som föraktas” (12:6). De varnar för faran med världslig rikedom, för “Människan i all sin glans är utan förstånd, hon liknar de oskäliga djuren” (49:21). Eller så vidgar de horisonten till Guds blick över historien: ” Herren gäckar folkens planer och gör deras avsikter om intet. Men Herrens plan står fast för evigt, hans avsikter från släkte till släkte” (33:10-11).

Där Gud är, där måste också människan vara. Bibeln uttalar sig kategoriskt om detta: “Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: »Jag älskar Gud« men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder” (1 Joh 4:19-21). Bibeln medger att det kan hända att man söker Gud uppriktigt utan att någonsin finna honom; men den säger också att man inte får förneka de fattigas tårar, för då får man inte möta Gud. Gud står inte ut med “ateismen” hos den som förnekar hans gudomliga avbild i varje människa. Denna vardagsateism: jag tror på Gud men håller avståndet till andra och hatar dem. Detta är ateism i praktiken. Att inte erkänna människan som Guds avbild är ett helgerån, något vedervärdigt, den värsta skymf man kan ägna templet och altaret.

Kära bröder och systrar, psaltarpsalmerna hjälper oss att inte falla för “gudlöshetens” frestelse, det vill säga att leva och kanske också be som om Gud inte fanns, och som om de fattiga inte fanns.