”Fratelli tutti" - påven Franciskus sociala encyklika
Charlotta Smeds - Vatikanstaten
Vilka är de stora idealen men även de konkreta, praktiska sätten för att bygga en mer rättvis och broderlig värld i dagliga relationer, i samhället, i politiken, i institutionerna?
Detta är den fråga som "Fratelli Tutti" avser att svara på. Påven definierar den en "social encyklika" (6) som tar sin titel från den Helige Franciskus av Assisis "Förmaningar" – ord som helgonet använde "för att tala till alla bröder och systrar och uppmana dem till en livsstil med evangeliets smak"(1). Encyklikan vill främja en världsomspännande strävan efter broderskap och social vänskap. I bakgrunden finns Covid-19-pandemin som "oväntat bröt sig in precis när jag skrev detta brev". Men den globala nödsituationen har visat att "ingen kan rädda sig på egen hand” och att tiden verkligen har kommit för att "drömma som en mänsklighet" där vi "alla är bröder och systrar" (7-8).
Den snedvridna samtiden
I det första av åtta kapitel, med titeln "Skuggorna av en sluten värld", fokuserar dokumentet på samtidens många snedvridningar: manipulation och deformation av begrepp som demokrati, frihet och rättvisa; själviskhet och ointresse för det allmänna bästa; förekomsten av en marknad baserad på vinst och en slit-och-s släng kultur; arbetslöshet, rasism, fattigdom; skillnaderna mellan rättigheter och dess avvikelser som slaveri, människohandel, kvinnors utsatthet, först utnyttjade sedan tvungna att abortera, organsmuggling (10-24). Detta är globala problem som kräver globala handlingar, understryker påven och sätter fingret på det han kallar "murkultur" som gynnar spridningen av maffior, närda av rädsla och ensamhet (27-28).
Den barmhärtige samaritanen
Encyklikans svarar på alla dessa skuggor med ett lysande exempel, den barmhärtige samaritanen, till vilken det andra kapitlet är tillägnat, "En främling på vägen". I det betonar påven att samhället är sjukt när det vänder ryggen till smärta och är en "analfabet" i att ta hand om de svaga och utsatta (64-65). Alla är vi kallade att närma oss varandra (81), övervinna fördomarna och de personliga intressena. I själva verket är vi alla medansvariga i byggandet av ett samhälle som vet hur man ska inkludera, integrera och lindra dem som lider (77). Kärlek bygger broar och vi "är skapta för kärlek" (88), tillägger påven och uppmanar särskilt kristna att se Kristus in alla uteslutna (85). Principen om förmågan att älska enligt "en universell dimension" (83) tas också upp i det tredje kapitlet "Att tänka och skapa en öppen värld". Påven Franciskus uppmanar oss att "gå ut ur oss själva"(88), öppna oss för vår nästa enligt kärlekens dynamik som tenderar mot "universell gemenskap"(95). I grund och botten - påminner encyklikan om - definieras människans andliga struktur av den kärlek som får oss att söka det bästa för den andras liv (92-93). Känslan av solidaritet och broderskap uppstår i familjen som ska skyddas och respekteras för sitt "primära och väsentliga uppdrag att fostra och bilda" (114).
Privat egendom sekundär
Rätten att leva med värdighet kan inte förnekas någon, fortsätter påven, och eftersom rättigheterna är utan gränser kan ingen förbli utesluten, oavsett var de föddes (121). I detta perspektiv uppmanar påven också till att tänka på "en etik för de internationella relationerna" (126), för varje land tillhör även utlänningar och territoriets goda kan inte förnekas dem i nöd, de som kommer från en annan plats. Den naturliga rätten till privat egendom är därför sekundär principen om skapelsens universella destination (120). Encyklikan lägger också en särskild tonvikt på frågan om skulder till utlandet: utan att påverka principen om att de måste betalas, hoppas påven ändå att detta inte äventyrar de fattigaste ländernas tillväxt och välfärd (126).
Migrationen reglerad globalt
En del av det andra och hela det fjärde kapitlet, "Ett hjärta öppet för hela världen", är tillägnade temat migration: med sina "sårade liv" (37), på flykt från krig, förföljelse, naturkatastrofer, samvetslösa människohandlare, uppslitna från sina ursprungssamhällen, måste immigranter välkomnas, skyddas, främjas och integreras. I mottagarländerna krävs den rätta balansen mellan skyddet av medborgarnas rättigheter och garantin för mottagande och hjälp till invandrare (38-40). Speciellt ger påven några "oumbärliga svar" särskilt vad gäller de som flyr från "allvarliga humanitära kriser": öka och förenkla beviljandet av visum; öppna humanitära korridorer; säkerställ bostäder, säkerhet och väsentliga tjänster, erbjud jobb och utbildningsmöjligheter; uppmuntra familjeåterförening; skydda minderåriga; garantera religionsfrihet. Det som behövs framför allt – enligt dokumentet - är att migrationens styrs på ett globalt plan som utgår från långsiktiga projekt, bortom enskilda nödsituationer, i namnet av en solidarisk utvecklingen för alla folk (129-132).
Politiken - i folkets tjänst
Temat för det femte kapitlet är "Den bästa politiken", vilket enligt påven är den som representerar välgörenhetens mest värdefulla former genom att ställa sig i det allmänna bästas tjänst (180) och förstår värdet av folket, som en öppen kategori; en politik öppen för konfrontation och dialog (160). Denna "popularism" som påven Franciskus antyder, står i kontrast till den "populism" som ignorerar legitimiteten i begreppet "folk" och som söker konsensus för att sedan utnyttja folket för egen vinning (159). Men den bästa politiken är också den som skyddar arbetet, ”det sociala livets oumbärliga dimension” och ser till att alla får möjlighet att utveckla sina förmågor (162). Den bästa strategin mot fattigdom, bekräftar encyklikan, syftar inte bara till att hålla antalet fattiga nere, utan snarare att stödja dem i solidaritetens och subsidiaritetens synvinkel (187). Dessutom är politikens uppgift att finna lösningar på allt som angriper de grundläggande mänskliga rättigheterna, såsom handel med organ, vapen och droger; sexuell exploatering; slavarbete; terrorism och organiserad brottslighet. Påven gör en stark appell om att definitivt eliminera människohandeln, "en skam för mänskligheten" och hungern, som är "kriminell" eftersom mat är "en omistlig rättighet" (188-189).
Nej till marknadsstyrd politik
Det är nödvändigt att politiken fokuserar på den mänskliga värdigheten och inte underkastar sig ekonomin eftersom "marknaden ensam inte löser allt": "massakrerna" orsakade av finansiella spekulationer har visat på detta (168). Därför har folkrörelser en särskild betydelse: de är sanna ”strömmar av moralisk energi”, och måste vara involverade i samhället på ett samordnat sätt. På detta sätt kan man gå från en politik "för" de fattiga till en politik "med" och "av" de fattiga (169). Ett annat hopp encyklikan uttrycker gäller reformen av FN. Inför den övervägande ekonomiska dimensionen är det FN:s uppdrag att ge begreppet "nationernas familj" en innebörd genom att arbeta för det allmänna bästa, utrotningen av fattigdom och skyddet av de mänskliga rättigheterna. Genom att otröttligt använda "förhandlingar och överläggningar" - säger det påvliga dokumentet – måste FN främja rättigheternas kraft över rätten till makt (173-175).
Vänlighetens mirakel
Från det sjätte kapitlet "Dialog och social vänskap" framträder livskonceptet som "konsten att mötas", även med de i världens periferier och med ursprungsfolken, för "man kan lära sig något av alla och ingen är värdelös" (215). Påven uppmanar till att återfinna "vänlighetens mirakel" och beskriver en attityd som är "en stjärna i mörkret" och som "befriar från den grymhet, ångest och distraherade brådska" som råder i vår samtid (222-224). I det sjunde kapitlet, "Stigar för nya möten”, betonar påven värdet och främjandet av fred. Freden är "proaktiv" och syftar till att forma ett samhälle baserat på att tjäna andra och på försoning och ömsesidig utveckling. Fred är ett "hantverk" där var och en måste göra sin del av en uppgift som aldrig tar slut (227-232). Länkat till fred är förlåtelse: vi måste älska alla, utan undantag - läser vi i encyklikan - men att älska en förtryckare betyder att hjälpa honom att förändras och inte låta honom fortsätta att förtrycka sin nästa (241-242). Förlåtelse betyder inte straffrihet, utan rättvisa och minne, för att förlåta betyder inte att glömma, utan att överge ondskans och hämndens destruktiva kraft. Glöm aldrig "fasorna" som Förintelsen, atombombningarna i Hiroshima och Nagasaki, förföljelserna och de etniska massakrerna, uppmanar påven. Vi måste alltid minnas för att inte bedövas, utan hålla det kollektiva samvetets låga brinnande. Det är även viktigt att komma ihåg det goda. (246-252)
Livets helighet
En del av det sjunde kapitlet tar upp krig och beskriver de som "ett konstant hot" och en "förnekelse av alla rättigheter", ett "misslyckande av politik och mänsklighet", och "den skamliga kapitulationen för ondskans krafter". På grund av att kärnvapen och kemiska- och biologiska vapen som drabbar många oskyldiga civila, kan vi idag inte längre tala om ett möjligt "rättfärdigt krig", utan vi måste kraftigt upprepa "Inga fler krig!". Den totala elimineringen av kärnvapen är "ett moraliskt och humanitärt imperativ". De pengar som används till vapenupprustning bör istället gå till en världsfond som inrättas för att eliminera hunger (255-262). En lika tydlig ståndpunkt uttrycker påven vad gäller dödsstraff: det är otillåtet och måste avskaffas över hela världen. "En mördare förlorar inte sin personliga värdighet - skriver påven - Gud är hans garant" (263-269). Samtidigt bekräftas behovet av att respektera "livets helighet" (283) - idag verkar "vissa delar av mänskligheten kunna offras", såsom ofödda, fattiga, funktionshindrade och äldre (18).
Garantera religionsfrihet
I det åttonde och sista kapitlet reflekterar påven över "Religioner som tjänar broderskapet i världen" och upprepar att terrorism inte beror på religion utan på felaktiga tolkningar av religiösa texter, liksom på hunger, fattigdom, orättvisa och förtryck (282-283). En väg för fred mellan religioner är därför möjlig; men religionsfriheten måste garanteras – alla troendes grundläggande mänskliga rättighet (279). I synnerhet belyser encyklikan här kyrkans roll. Kyrkans uppdrag förvisas inte till den privata sektorn, och även om kyrkan inte engagerar sig politiskt, avstår den inte heller från att engagera sig i existensens politiska dimension, uppmärksamma det gemensamma bästa och oroa sig för den integrerade mänskliga utvecklingen, enligt de evangeliska principerna (276-278).
Dialog för broderskap
Slutligen citerar påven Franciskus ”Dokumentet om mänskligt broderskap för världsfred och samexistens”, som han undertecknade den 4 februari 2019 i Abu Dhabi, tillsammans med storimamen av Al-Azhar, Ahmad Al-Tayyib. Ur denna milstolpe av den interreligiös dialog vädjar påven om att använda dialogen som väg, gemensamt samarbete, som uppförande och ömsesidig kunskap, och som metod och kriterium (285) i det mänskliga broderskapets namn (285).
