Påven: Min dröm om ett Europa som folkens vän

Charlotta Smeds - Vatikanstaten

Fyra drömmar – som lutar sig mot en väsentlig övertygelse: det kan inte finnas ett autentiskt Europa utan de pelare som den första tanken såg som grund, det vill säga en plats där folk är förenade i solidaritet, efter att ha varit ett tragiskt schackbräde för krig och murar.

Påven Franciskus riktar sig till kardinal Pietro Parolin i ett slags öppet brev till den gamla kontinenten, där hans vision – med ideal och samtidigt förankrad i virusets verklighet - är inympad med de drömmar som två olika föregångare uttryckte, Robert Schulman, en av Europas grundare och helige Johannes Paulus II, som strängt försvarade Europas kristna rötter.

Vägskälet: splittring eller broderskap

Tillfället som inspirerar påven Franciskus att skriva sitt långa brev är en sammanflätning av jubileer som kardinal Parolin ska delta vid, relaterade till det 50 år långa samarbetet mellan Heliga Stolen och de europeiska institutionerna, liksom de 40 år sedan Comece, den Europeiska biskopskonferensen föddes. Dessa två anledningar tillsammans med de 70 år sedan Schumandeklarationen, med vilken Europa vände ryggen till krigets splittringar, ligger bakom påvens brev. 

Och det är just de möjliga splittringarna idag, i en historisk tidpunkt som tvärtom kräver enhet, som driver påven att upprepa ett känt koncept. ”Pandemin - skriver han - är som ett vägskäl som tvingar oss att göra ett val: antingen fortsätter vi på den väg som vi valt under det senaste decenniet, präglad av autonomins frestelse, som leder till växande missförstånd, konflikter och motsättningar; eller så upptäcker vi "broderskapets väg".

"Europa återupptäck dig själv"

Franciskus konstaterar att Covid-krisen har ”förtydligat denna frestelse att vandra ensamma och oberoende och leta efter ensidiga lösningar på ett problem som sträcker sig utanför staternas gränser". Men efter kriget "föddes en medvetenhet om att tillsammans och enade är vi starkare”, att "enheten är överlägsen konflikten" och att solidaritet kan vara "en byggstil i historien”, vilket man läser i Evangelii Gadium. I påven Franciskus hjärta ekar det Johannes Paulus II utropade den 9 november 1982 i Santiago de Compostela, i slutet av sin pilgrimsfärd till Spanien: "Europa återupptäck dig själv".

Djupa rötter

Detta berömda "Europa återupptäck dig själv, var dig själv" tolkas av påven Franciskus med liknande iver när han riktar sina ord till Europa: "du, som har varit en smed av ideal genom århundradena och nu verkar förlora sin kraft, stanna inte upp för att titta tillbaka på ditt förflutna som om det vore ett minnesalbum, för med tiden bleknar även de vackraste minnena tills man glömmer dem".

Att återupptäcka sig själv är likvärdigt med att återupptäcka de "ideal som har djupa rötter", hävdar påven, och förklarar att det betyder ”inte att Europa ska vara rädd för sin egen tusenåriga historia, för den är snarare ett fönster mot framtiden än ett mot det förflutna”. Frukta därför inte "behovet av sanningen" som stimulerade de antika grekiska tänkarna, "behovet av rättvisan" som utvecklades i den romerska lagen, eller "behovet av evigheten, som berikades av mötet med den judisk-kristna traditionen".

Europa - en familj

Ur denna värdegrund presenterar påven Franciskus sina fyra visioner. "Därför drömmer jag om ett Europa som är vänligt mot personen och folken. En plats där allas värdighet respekteras, där personen är ett värde i sig själv och inte ett föremål för ekonomiska beräkningar eller en handelsvara". Europa är därför för påven en plats som "skyddar livet", arbetet, utbildningen, kulturen, som vet hur man skyddar "dem som är mer ömtåliga och svaga, särskilt äldre, de sjuka som behöver dyr vård, och de funktionshindrade”. Och som en naturlig konsekvens leder denna första vision till den andra, där påven skriver: "Jag drömmer om ett Europa som är en familj och en gemenskap", med andra ord en "familj av folk" som "lever i enhet, genom att värdesätta skillnaderna, först och främst den grundläggande skillnaden mellan man och kvinna". Och här sammanfattar påven Franciskus drömmen med att tala om Europa som ett solidariskt och broderligt samfund, i motsats till splittrad kontinent med "enskilda och oberoende verkligheter", som lätt kommer att vara "oförmögna att bemöta framtidens utmaningar".

Europa med öppna blickar och dörrar

Påvens tredje dröm är "ett stödjande och generöst Europa", en "välkomnande och gästfri plats, där välgörenheten - som är den främsta kristna dygden - övervinner alla former av likgiltighet och själviskhet”. Påven konstaterar att "att vara solidariskt innebär att vara nära", och för Europa betyder det att vara ”tillgänglig och villig att genom internationellt samarbete stödja de andra kontinenterna, särskilt Afrika”, och hjälpte till att läka de många konflikter som sliter sönder kontinenten. Påven uppmärksammar även invandrare, och uppmanar till att inte bara hjälpa till i omedelbara behov utan under den långa integrationen. Kort sagt insisterar påven på "ett Europa som är en gemenskap av solidaritet", det enda som kan "bemöta denna utmaning på ett lönsamt sätt, då varje partiell lösning redan har visat sig vara otillräcklig".

Bortom konfessionalism och sekularism

Och slutligen den fjärde drömmen, som påven uttrycker så här: "Ett hälsosamt sekulärt Europa, där Gud och Caesar är distinkta men inte motsatta". Vilket för påven betyder en plats "öppen för transcendens, där de troende är fria att bekänna sin tron ​​offentligt och ge sin syn på samhället". Påven skriver att för Europa är "konfessionalismens tid över, men förhoppningsvis - är hans önskan – även en viss typ av sekularism som stänger dörrarna för andra och framför allt för Gud, eftersom det är uppenbart att en kultur eller ett politiskt system som inte respekterar en öppenhet för det transcendentala inte tillräckligt respekterar den mänskliga personen”.

En framtid att skriva

Påven Franciskus sista ord är en uppmananing till de kristnas "stora ansvar" att engagera sig i förändringarna inom alla områden "där de lever och arbetar" och han anförtrodde det "kära Europa" till dess skyddshelgon, Benedictus, Cyrillus och Methodius, Birgitta, Catarina av Siena och Teresa Benedicta av korset, ”i vissheten om att Europa fortfarande har mycket att ge världen".