Sök

Påvens Franciskus vid allmänna audiensen 4 november 2020 Påvens Franciskus vid allmänna audiensen 4 november 2020 

Hela påvens katekes - Bönen 13. Jesus som läromästare i bön

"I evangelierna kan vi återupptäcka Jesus Kristus som läromästare i bön, och bli hans lärjungar" - detta sa påven Franciskus i sin katekes vid allmänna audiensen 4 november. Här följer hela katekesen i översättning av Olle Brandt.

Under sin offentliga verksamhet använde Jesus hela tiden bönens kraft. Evangelierna berättar om hur han drog sig tillbaka till ensliga platser för att be. Deras beskrivningar är sobra och diskreta, och vi kan bara gissa hur dessa bönesamtal gick till. Men de vittnar tydligt om att Jesus aldrig försummade sin inre dialog med Fadern ens i de stunder då han ägnade sig mest åt fattiga och sjuka. Ju mer han försjönk i människors behov, desto mer kände han behovet av att vila i treenighetens gemenskap, att återvända till Fadern och Anden

I Jesu liv finns alltså en hemlighet, som är fördold för människoögon, och som är alltings mittpunkt. Jesu bön är något hemlighetsfullt, varav vi bara kan ana något, men som låter oss se hela hans uppdrag i rätt perspektiv. I dessa ensamma stunder – före gryningen eller om natten – försjunker Jesus i sin innerliga relation till Fadern, i den kärlek som varje själ törstar efter. Det är något som framstår tydligt redan under de första dagarna av hans offentliga verksamhet.

En lördag förvandlas till exempel det lilla samhället Kafarnaum till ett ”fältsjukhus”: efter solnedgången bär man fram alla sjuka till Jesus och han botar dem. Men före gryningen försvinner Jesus: han drar sig tillbaka till en enslig plats för att be. Simon och de andra söker efter honom, och när de finner honom säger de: ”Alla söker efter dig”. Vad svarar Jesus? ”Låt oss gå åt ett annat håll, till byarna här omkring, så att jag kan predika där också. Det är därför jag har gått ut” (Mark 1:35-38). Jesus är alltid ett steg före, i bönen till Fadern och i andra byar, andra horisonter, för att predika, för andra folk.

Bönen är det roder som styr Jesu rutt. Etapperna i hans uppdrag avgörs inte av framgångar, medhåll, den förföriska meningen ”alla söker efter dig”. Det som styr Jesu vandring är den mindre bekväma vägen, som lyder Faderns inspiration, som Jesus hörsammar och tar emot i sin ensamma bön.

Katekesen säger: “När Jesus ber, lär han oss redan att be” (nr 2607). Av Jesu förebild kan vi därför lära några av den kristna bönens grunddrag.

Först och främst har den första platsen: den är det första man längtar efter under dagen, något man gör i gryningen, innan världen vaknar. Den återger en själ åt det som annars inte skulle kunna andas. En dag utan bön riskerar att bli otrevlig eller tråkig. Allt som händer oss kan bli till ett blint öde som vi inte står ut med. Jesus lär oss i stället att lyda verkligheten och därigenom att lyssna. Bön är framför allt att lyssna till och att möta Gud. Då blir vardagens problem inte hinder utan kall från Gud att lyssna till och möta dem som står framför oss. Livets prövningar förvandlas så till tillfällen att växa i tro och kärlek. Vi kan se vardagens vandring och mödor som ett kall. Bönen kan förvandla till något gott sådant i vårt liv som annars skulle vara en dom. Bönen kan öppna en stor horisont för tanken och vidga hjärtat.

För det andra är bönen en kost som man skall ägna sig åt med uthållighet. Jesus själv säger: knacka på, knacka på, knacka på. Vi kan alla be då och då, då vi känner något särskilt. Men Jesus fostrar oss till en annan typ av bön: den som styrs av disciplin och övning och är en del av en livsregel. En uthållig bön förvandlar oss stegvis, gör oss starka i lidandets stunder, ger oss nåden att bäras upp av honom som älskar oss och alltid beskyddar oss.

Ett annat grunddrag i Jesu bön är ensamheten. Den som ber flyr inte från världen men föredrar ensliga platser. Där, i tystnaden, kan man höra många röster som vi gömmer i vårt inre: förträngda begär, sanningar som vi envisas med att kväva och så vidare. Och, framför allt, i tystnaden talar Gud. Varje människa behöver en plats för sig själv, för att odla sitt inre liv, där gärningarna återfinner en mening. Utan ett inre liv blir vi ytliga, oroliga, ängsliga – ångest skadar oss! Därför måste vi gå till bönen; utan inre liv flyr vi från verkligheten och från oss själva, vi blir män och kvinnor som ständigt är på flykt.

Till sist är Jesu bön en plats där man förnimmer att allt kommer från Gud och återvänder till honom. Ibland tror vi människor att vi är herrar över allt, eller tvärtom förlorar vi all självkänsla, vi kastas från det ena hållet till det andra. Bönen hjälper oss att finna rätt dimension, i relationen till Gud, vår Fader, och till hela skapelsen. Och allra sist är Jesu bön att lägga sig själv i Faderns händer, som Jesus gjorde i Getsemanes olivlund, i stundens ångest: ”Fader, om det är möjligt…, men ske din vilja”. Att lägga sig i Faderns händer. Det är bra när vi är oroliga och bekymrade. Den Heliga Anden förvandlar oss inifrån och leder oss till detta överlämnande åt Fadern: ”Fader, ske din vilja”.

Kära bröder och systrar, i evangelierna kan vi återupptäcka Jesus Kristus som läromästare i bön, och bli hans lärjungar. Jag försäkrar er att vi då finner glädje och frid.

 

07 november 2020, 13:54