Hela påvens katekes - Bönen 14. Uthållig bön
201111 Bönen 14. Uthållig bön
Vi fortsätter katekeserna om bönen. Någon sade till mig: ”Du talar för mycket om bön. Det behövs inte”. Jo, det behövs. För om vi inte ber, får vi inte den kraft som behövs för att gå vidare i livet. Bönen är som livets syrgas. Bön är att dra till oss den Heliga Andens närvaro, som alltid leder oss framåt. Därför talar jag så mycket om bön.
Jesus visade oss en förebild i sin ständiga och uthålliga bön. Hans ständiga dialog med Fadern i tystnad och inre samling är kärnan i hela hans uppdrag. Evangelierna berättar också om hur han uppmanade sina lärjungar att be ihärdigt, utan att tröttas. Katekesen påminner om tre liknelser i Lukasevangeliet som betonar denna sida av Jesu bön (jfr KKK nr 2613).
Bönen måste först och främst vara envis, som mannen i liknelsen som fått besök av en oväntad gäst och därför mitt i natten går till en vän och ber honom om bröd. Vännen svarar “nej!” för han ligger redan i sängen, men mannen insisterar tills han tvingar vännen att gå upp och ge honom bröd (jfr Luk 11:58). En envis bön. Men Gud är tålmodigare än vi, och den som bultar med tro och uthållighet på hans hjärtas port skall inte bli besviken. Gud svarar alltid. Alltid. Vår Fader vet mycket väl vad vi behöver. Envetenhetens syfte är inte att informera eller övertyga honom, utan att ge näring åt vår längtan och väntan.
Den andra liknelsen är den om änkan som vänder sig till en domare för att få rätt. Denne domare är korrupt och skrupellös, men till sist ger han efter för änkans envishet och bestämmer sig för att låta henne få som hon vill (jfr Luk 18:1-18). Och han tänker: “Det är bättre att jag löser problemet åt henne så blir jag av med henne, så hon inte kommer hit och klagar hela tiden”. Denna liknelse låter oss förstå att tron inte är stundens entusiasm utan att modigt vara redo att åkalla Gud, också att ”gräla” med honom, utan att upp inför det onda och inför orättvisan.
Den tredje liknelsen berättar om en farisé och en tullindrivare som går till templet för att be. Farisén skryter inför Gud med sina förtjänster; den andre känner sig ovärdig att ens gå in i helgedomen. Men Gud hör inte den förstes bön, de högmodigas, medan han uppfyller de ödmjukas (jfr Luk 18:9-14). Det finns ingen sann bön utan ödmjukhet. Det är just ödmjukheten som låter oss be om något i bönen.
Evangeliernas undervisning är klar och tydlig: man skall be ständigt, även när allt verkar förgäves, när Gud verkar vara döv och stum och vi känner att vi slösar bort vår tid. Men även om himlen mörknar upphör den kristna inte att be. Den kristnes bön är som den kristnes tro. Och somliga dagar kan tron verka vara en illusion, en ofruktbar möda. Det finns mörka stunder i vårt liv och i de stunderna verkar tron vara en illusion. Men att ägna sig åt bön innebär att också acceptera denna möda. ”Fader, jag ber men jag känner inget… jag känner att mitt hjärta är torrt”. Men vi måste gå vidare, också med denna de mörka stundernas möda, de stunder då man inte känner något. Många helgon har fått erfara trons mörka natt och Guds tystnad – när vi knackar på och Gud inte svarar – och dessa helgon höll ut.
I dessa trons nätter är den som ber aldrig ensam. Jesus är inte bara en bönens vittne och lärare, han är mer än så. Han tar emot oss i sin bön, för att vi skall kunna be i honom och genom honom. Och detta är den Heliga Andens verk. Det är därför som evangelierna uppmanar oss att be till Fadern i Jesu namn. Johannesevangeliet återger följande ord av Herren: ”vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen” (Joh 14:13). Och Katekesen förklarar att “Jesu bön är grunden för vår visshet om att bli bönhörda” (nr 2614). Den ger de vingar som människans bön alltid har längtat efter.
Det går inte att låta bli att tänka på psaltarpsalm 91, som är full av en förtröstan som springer fram ur ett hjärta som sätter allt sitt hopp till Gud: “Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt, hans trofasthet är en sköld och ett bålverk. Du behöver inte frukta nattens fasor eller pilen som flyger om dagen, inte pesten som smyger i dunklet eller farsoten som härjar i middagshettan” (Ps 91: 4-6). Det är i Kristus som denna underbara bön uppfylls, det är i honom som den finner sin fulla sanning. Utan Jesus riskerar våra böner att inte bli annat än mänsklig ansträngning, som oftast misslyckas. Men han har tagit på sig varje rop, varje suck, varje jubelrop, varje bön om hjälp… varje mänsklig bön. Och vi får inte glömma den Heliga Anden som ber i oss: det är den som leder oss till att be, som leder oss till Jesus. Den är den gåva som Fadern och Sonen har gett oss för att nå fram till mötet med Gud. Och när vi ber är det den Heliga Anden som ber i våra hjärtan.
Kristus är allt för oss, också i vårt böneliv. Det sade kyrkofadern Augustinus med vältaliga ord som vi också finner i Katekesen: ”Han ber för oss som präst; han ber i oss som vårt huvud; vi ber till honom som vår Gud. Låt oss därför i honom höra våra röster och hans röst i oss” (nr 2616). Och det är därför som den kristne som ber inte fruktar någonting utan anförtror sig åt den Heliga Anden, som har getts oss som en gåva och som ber i oss, och som väcker vår bön. Må den Heliga Anden, bönens läromästare, lära oss bönens väg.
