Hela påvens katekes: Bönen 15. Jungfru Maria, den bedjande kvinnan
Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten
I våra katekeser om bönen möter vi idag Jungfru Maria som bedjande kvinna. Jungfru Maria bad. När världen ännu inte vet att hon finns, när hon är en anspråkslös flicka som trolovats med en man av Davids hus, då ber maria. Vi kan föreställa oss den unga flickan i Nasaret försjunken i tystnad, i ständig dialog med Gud, som snart skulle ge henne ett uppdrag. Hon är redan full av nåd och obefläckad ända sedan sin avlelse, men ännu vet hon ingenting om sitt överraskande och märkvärdiga kall och om det stormiga hav som hon måste genomkorsa. En sak är säker: Maria hör till den stora skara av människor med ödmjukt hjärta som de officiella historikerna inte tar med i sina böcker, men som Gud har använt för att förbereda sin sons ankomst.
Maria styr inte sitt liv på egen hand. Hon väntar på att Gud skall ta kontrollen över hennes väg och leda henne dit han vill. Hon är foglig, och med denna inställning förbereder hon de stora händelser där Gud skall bli närvarande i världen. Katekesen påminner om hennes ständiga och omsorgsfulla närvaro i Faderns välvilliga plan och under hela Jesu liv (jfr KKK nr 2617-2618)).
Maria befinner sig i bön när ärkeängeln Gabriel kommer till Nasaret med sitt budskap. Hon uttalar sitt “här är jag”, litet och väldigt, som i samma stund gör att hela skapelsen rycker till i glädje, ett ”här är jag” som föregåtts av många andra i frälsningshistorien, från många förtröstansfulla och fogliga människor, från många som lydde Guds vilja. Det finns inget bättre sätt att be än att som Maria inta en inställning av öppenhet, att öppna hjärtat för Gud: ”Herre, som du vill, när du vill och hur du vill”. De ber så, det blir inte arga för att dagarna är fulla av problem. De går verkligheten till mötes och vet att i ödmjuk kärlek, i kärlek som erbjuds i alla situationer, blir vi redskap för Guds nåd. Herre, som du vill, när du vill och hur du vill. En enkel bön, som innebär att vi lägger vårt liv i Herrens händer: vi låter honom leda oss. Så kan alla be, nästan utan ord.
Bön förmår lugna rastlöshet. Vi är rastlösa, vi vill få allt redan innan vi ber om dem, vi vill ha allt genast. Denna rastlöshet skadar oss, och bön förmår lugna rastlösheten och förvandla den till foglighet. När jag är rastlös ber jag, och bönen öppnar mitt hjärta och hjälper mig att foga mig i Guds vilja. Under bebådelsen korta ögonblick förmådde jungfru Maria jaga bort rädslan, fast hon anade att hennes “ja” skulle utsätta henne för svåra prövningar. Om vi i bönen förstår att varje dag som Gud ger oss är ett kall, då kan vi vidga vårt hjärta och ta emot allt. Så lär man sig att säga: ”Det som du vill, Herre. Lova mig bara att du skall vara närvarande i varje steg jag tar på min vandring”. Detta är viktigt: att be Herren vara närvarande i varje steg vi tar på vår vandring: att han inte lämnar oss ensamma, att han inte överger oss i prövningen, att han inte överger oss i svåra stunder. Det är vad vi ber om i slutet av Fader vår: den nåd som Jesus själv har lärt oss att be Herren om.
Marias bön åtföljer hela Jesu liv, ända till hans död och uppståndelse. Och till sist fortsätter hon, och åtföljer den nyfödda kyrkans första steg (jfr Apg 1:14). Maria ber med lärjungarna som genomgått korsets skandal. Hon ber med Petrus, som gett efter för sin rädsla och som har gråtit av samvetsförebråelser. Maria är där, med lärjungarna, mitt bland de män och kvinnor som hennes son har kallat till att utgöra hans gemenskap. Maria är inte präst bland dem, nej! Det är Jesu moder som ber med dem, i gemenskap, som en gemenskapens medlem. Hon ber med dem och för dem. Och återigen föregriper hennes bön den framtid som är på väg: genom den Heliga Andens gärning blev hon Guds moder, och genom den Heliga Andens gärning blir hon kyrkans moder. Genom att be med den nyfödda kyrkan blir hon kyrkans moder och åtföljer lärjungarna i kyrkans första steg i bön och väntan på den Heliga Anden. I tystnad, hela tiden i tystnad. Marias bön är tyst. Evangelierna berättar bara en gång om att Maria har bett med ord: på bröllopet i Kana, när hon bad till sin son för världfolket som vara på väg att göra bort sig. Det går ju inte att ens föreställa sig att man avslutar ett bröllop med att dricka mjöl för att det inte fanns något vin! Och hon ber sim son att lösa problemet. Marias närvaro är i sig bön, och hennes närvaro bland lärjungarna i salen på övre våningen i väntan på den Heliga Anden, är en närvaro i bon. Så föder Maria kyrkan, hon är kyrkans moder. Katekesen förklarar: “I den ödmjuka tjänarinnans tro blir Guds gåva mottagen så som den hade väntat på sedan tidens början” (KKK nr 2617).
I jungfru Maria upphöjs naturlig kvinnlig intuiton genom hennes unika förening med Gud i bön. När vi läser evangelierna lägger vi därför märke till att hon ibland verkar försvinna för att sedan återkomma i avgörande stunder: Maria är öppen för Guds röst som leder hennes hjärta, som leder hennes steg dit där hennes närvaro behövs. Den tysta bönen hos en moder och lärjunge. Maria är närvarande för hon är moder, men hon är också närvarande för att hon är den främsta lärjungen, den som lärt bäst av alla av Jesu undervisning. Maria säger aldrig: “Kom, jag skall lösa problemet åt er”. I stället säger hon: “Gör det han säger åt er” och pekar på Jesus. Så uppför sig en lärjunge, och hon är den främste lärjungen: hon ber som moder och hon ber som lärjunge.
”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2:19). Så beskriver evangelisten Lukas Herrens moder i sin berättelse om Herrens barndom. Allt som händer omkring henne avspeglas i hennes hjärtas djup: dagar fulla av glädje och mörka stunder, när också hon har svårt att förstå längs vilken väg återlösningen skall kunna ta sig fram. Allt hamnar i hennes hjärta för att det skall rannsakas av hennes bön och förvandlas av den. Det må handla om de vise männens gåvor elle rom flykten till Egypten, ja också om den fasansfulla lidandets fredag: modern tar vara på allt och bär fram det i sin dialog med Gud. Någon har liknat Marias hjärta vid en dyrbar pärla, som formats och slipats av hennes tålmodiga mottagande av Guds vilja genom att meditera i bön över Jesu mysterier. Tänk om också vi kunde likna vår moder litet grann! Med ett hjärta som är öppet för Guds ord, ett hjärta i tystnad och lydnad, ett hjärta som tar emot Guds ord och låter det gro som utsäde för kyrkans bästa.
