Hela påvens katekes - Bönen 16. Den nyfödda kyrkans bön
201125 Bönen 16. Den nyfödda kyrkans bön
Kyrkans första steg i världen åtföljdes av bön. Apostlarnas skrifter och den storslagna berättelsen i Apostlagärningarna tecknar bilden av en kyrka på vandring, en kyrka som är verksam men som i bönemötena finner en grundval och impuls för missionsverksamheten. Bilden av den första gemenskapen i Jerusalem är utgångspunkten för varje annan kristen erfarenhet. Lukas skriver i Apostlagärningarna: “de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna” (2:42). Gemenskapen deltog troghet i bönen.
Här finner vi fyra typiska drag för kyrkans liv: lyssnandet till apostlarnas undervisning är det första; det andra är den inbördes hjälpen; det tredje är brödbrytandet och det fjärde är bönen. De påminner oss om att kyrkans tillvaro är meningsfull om den förblir fast förenad med Kristus, det vill säga i gemenskapen, i hans Ord, i eukaristin och i bönen. Det är så vi förenas med Kristus. Förkunnelse och trosundervisningen vittnar om vad mästaren sade och gjorde; det ständiga sökandet efter broderlig gemenskap bevarar från egoism och splittring; brödsbrytelsen förverkligar Jesu närvaros sakrament mitt ibland oss: han skall aldrig vara frånvarande, i eukaristin är det han som är där. Han lever och vandrar med oss. Och till sist bönen, som är ett rum av samtal med Fadern genom Kristus i den Heliga Anden.
Allt det som växer i kyrkan utanför dessa “koordinater” har ingen grund. För att tillämpa urskiljning på en situation måste vi fråga oss om vi i denna situation finner dessa fyra koordinater: förkunnelse, ständigt sökande efter broderlig gemenskap – nästankärlek -, brödsbrytelse – det vill säga det eukaristiska livet och bönen. Varje situation måste bedömas utifrån dessas fyra koordinater. Det som inte har dessa fyra koordinater är inte kyrkligt. Det är Gud som gör kyrkan, inte uppståndelsen kring gärningar. Kyrkan är inte en marknad; kyrkan är inte en grupp företagare som startar ett nytt företag. Kyrkan är den Heliga Andens verk, som Jesus har sänt oss för att samla oss. Kyrkan är Andens verk i den kristna gemenskapen, i gemenskapslivet, i eukaristin, i bönen, alltid. Och allt det som växer utanför dessa koordinater är utan grund, som ett hus som byggts på sand (jfr Matt 7:24-27). Det är Gud som gör kyrkan, inte uppståndelsen kring gärningar. Det är Jesu ord som fyller våra ansträngningar med mening. Det är i ödmjukhet som man bygger världens framtid.
Ibland känner jag en stor sorg när jag ser en gemenskap som med de bästa avsikter slår in på fel väg, för de tror att man gör kyrkan med stora möten, som om den var ett politiskt parti: majoritet, minoritet, vad menar den ene eller den andre… ”Detta är som en synod, en synodväg som vi måste gå”. Jag undrar: var är då den Heliga Anden? Var är bönen? Var är gemenskapskärleken? Var är eukaristin? Utan dessa fyra koordinater blir kyrkan ett mänskligt samfund, ett politiskt parti – majoritet, minoritet – förändringar genomförs som om det handlade om ett företag, med majoritet och minoritet… Men där finns inte den Heliga Anden. Och den Heliga Andens närvaro garanteras just av dessa fyra koordinater. För att värdera en situation, om den är kyrklig eller inte kyrklig, kan vi fråga oss om där finns dessa fyra koordinater: gemenskapsliv, bön, eukaristi, förkunnelse…, hur livet utvecklas i dessa fyra koordinater. Om detta saknas, då saknas Anden, och om Anden saknas, då är vi en förträfflig sammanslutning för välgörenhet, ja kanske också ett kyrkligt parti, men inte kyrka. Och därför kan inte kyrkan växa genom sådant: den växer inte genom proselytism, som vilket företag som helst, den växer genom sin lockelse. Och vem är det som lockar? Den Heliga Anden. Vi får aldrig glömma vad Benedictus XVI sade: “Kyrkan växer inte genom proselytism utan genom sin lockelse”. Om den Heliga Anden saknas, som är det som lockar till Jesus, då finns där inte kyrkan. Det blir en fin klubb för vänner, utmärkt, med goda avsikter, men det är inte kyrkan, det är ingen synodalitet.
När vi läser Apostlagärningarna upptäcker vi att den kraftfulla motorn bakom evangelisationen är bönemöten, där den som deltar får erfara Jesu levande närvaro och berörs av Anden. Medlemmarna i den första kristna gemenskapen – men detta gäller i alla tider, också för oss idag – erfar att historien om mötet med Jesus inte slutar med hans himmelsfärd utan fortsätter i deras liv. Allt blir levande genom att man berättar vad Herren har sagt och gjort – genom att lyssna till Ordet – genom att be för att få träda in i gemenskap med honom. Bönen inger ljus och värme: Andens gåva tänder glöden i dem.
Katekesen säger några förtätade ord om detta: “ Den Heliga Anden som påminner den bedjande kyrkan om Kristus leder henne även in i hela sanningen och inspirerar henne till nya formuleringar som uttrycker det outgrundliga kristusmysteriet som verkar i kyrkans liv, sakrament och uppdrag” (nr. 2625). Detta är vad Andern gör i kyrkan: den påminner om Jesus. Jesus själv sade: han skall undervisa er och ni skall minnas. Mission är att minnas Jesus, men inte bara som en minnesövning. När de kristna går längs missionens vägar påminner de om Jesus medan de gör honom närvarande på nytt; och av honom, av hans ande, får de energin för att gå, för att förkunna, för att tjäna. I bönen försjunker den kristna i Guds mysterium, Gud som älskar alla människor, som vill att evangeliet skall förkunnas för alla. Gud är Gud för alla, och i Jesus har varje skiljemur rasat en gång för alla: som Paulus säger: han är vår fred, ” han som gjort de två lägren till ett” (ef 2:14). Jesus har gjort enhet.
Så fick den första kyrkans liv sin rytm av en ständig rad av firanden, möten, bönetider, i gemenskap och enskilt. Och det är Anden som ger kraft åt förkunnarna som ger sig ut på resa, och av kärlek till Jesus seglar de över haven, möter faror, underkastar sig förödmjukelser.
Gud ger kärlek, Gud begär kärlek. Detta är den mystiska roten till hela det troende livet. De första kristna i bön, men också vi som kommer många århundraden efteråt, genomlever alla samma erfarenhet. Anden ger liv åt allting. Och varje kristen som inte är rädd för att ägna tid åt bönen kan göra aposteln Paulus ord till sina: ” Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig” (Gal 2:29). Bönen gör dig medveten om detta. Det är bara i tillbedjans tystnad som man erfar hur sant detta är. Vi måste återupptäcka känslan av tillbedjan. Tillbedja, tillbedja Gud, tillbedja Jesus, tillbedja Anden. Fadern, Sonen och Andfen: tillbedja. I tystnad. Tillbedjans bön är den bön som låter oss upptäckta att Gud är början och slutet på hela historien. Och denna bön är Andens levande eld som ger kraft åt vittnesbörd och mission.
