Påvens Angelus: Advent är en tid för omvändelse

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Evangeliet den andra söndagen i Advent presenterade de första raderna i Markusevangeliet, (Mark 1: 1-8) där Johannes döparen visar vägen för sina samtida på samma sätt som Adventstiden gör för oss, som en förbereder oss för att ta emot Herren vid jul. Vid tolvslaget på söndagen talade påven till troende som hade samlats på Petersplatsen för att be Angelus.

Vad betyder omvändelse?

Påven Franciskus inledde sin Angelussreflektion med att beskriva denna trosresa som han kallade för en omvändelseresa:

”Vad betyder ordet "omvändelse"? I Bibeln betyder det framför allt att ändra riktning och orientering; med andra ord även tankesättet. I det moraliska och andliga livet betyder omvändelse att vända sig från det onda till det goda, från synden till Guds kärlek.”

Detta var det Johannes döparen förkunnade i den judiska öknen, förklarade påven. Han "förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. (v 4). Att ta emot dopet, genom att bli nedsänkt i Jordaniens vatten, var ett yttre och synligt tecken på omvändelse för dem som lyssnade på hans förkunnelse och som hade bestämt sig för att göra bot.

”Men det dopet var värdelöst, det var bara ett meningslöst tecken, om det inte fanns någon vilja att omvända sig och förändra sitt liv”, sa påven.

Resans första aspekt – överge synden

Påven betonade att ”omvändelse innebär smärta över begångna synder, önskan att befrias från dem, och beslutet att utesluta dem för alltid från sitt liv”. Men hur utesluter man synden från sitt liv? Påven fortsatte:

”För att utesluta synden måste vi även avvisa allt som är kopplat till den: den världsliga mentaliteten, en överdriven uppskattning av bekvämligheter, den överdrivna uppskattningen av njutning, välbefinnande, rikedom. Ett exemplet på detta avvisande ger dagens evangelium oss i Johannes döparen: en allvarlig man som avstår från det överflödiga och som söker det väsentliga. Här är omvändelsens första aspekt: avvisandet av synd och allt världsligt. Resan börjar med att man avvisar dessa saker.”

Nästa etapp – söka Gud

Omvändelsens andra aspekt är sökandet efter Gud, fortsatte påven. Frigörelse från det världsliga i sökandet efter Gud och hans rike:

”Att överge bekvämligheter och den världsliga mentaliteten, är inte ett mål i sig, en askes bara för att göra bot. Kristna är inte "fakirer". Att överge synden och det världslig är inte målet, utan syftar till att uppnå något större, Guds rike, gemenskapen med Gud, vänskapen med Gud.”

Frestelserna hindrar oss

Påven Franciskus observerade att ”det är inte lätt, eftersom det finns så många band som de håller oss nära synden:

”Frestelserna drar alltid ner oss. Mycket håller oss knutna till synden: inkonsekvens, modlöshet, ondska, skadliga miljöer, dåliga exempel. Ibland är dragningskraften mot Herren så svag och det nästan känns som om Gud är tyst.  Hans löften verkar vara avlägsna och orealistiska för oss, som bilden av den omsorgsfulla herden, i läsningen ur Jesaja idag (jfr Jes 40:1,11). Och då frestas vi att säga att det är omöjligt att verkligen konvertera.”

Omvändelse: att ta mot Guds nåd

Det är lätt att tappa modet, noterade påven. Men omvändlesen är inte omöjlig. Stanna inte upp när du får denna modlösa känsla, för den är som kvicksand, den medelmåttiga existensens kvicksand. Vad kan man göra när man vill fortsätta framåt men känner att man inte kan?:

”Först och främst, kom ihåg att omvändelse är nåd. Ingen kan konvertera av egen styrka. Det är en nåd som Herren ger dig, och därför måste man be till Gud med kraft att han ska omvända oss, att vi verkligen omvänder oss, i den mån vi öppnar oss för Guds skönhet, godhet, till Guds ömhet. Gud är inte en elak och dålig fader, nej. Han är öm, han älskar oss så mycket, som den gode herden, som söker det sista fåret i sin hjord. Han är kärlek. Omvändelse innebär att ta emot Guds nåd. Du börjar gå, för att han får dig att gå, och du kommer att se hur han kommer dig till mötes. Be och gå, ett steg framåt i taget.”

Fri från synd och världslighet

Avslutningsvis vände sig påven Franciskus som alltid i slutet av en Angelusreflektion, till Jungfru Maria för att be om hennes förbön:

”Allraheligaste Maria, som vi firar som den obefläckade avlelsen i övermorgon, hjälp oss att alltmer frigöra oss från synd och världslighet, för att öppna oss för Gud, för hans ord och hans kärlek som förnyar och frälser.”