Hela påvens katekes - Bön för kristen enhet
200120 Bön för kristen enhet
I den här katekesen skall jag tala om bön för kristen enhet. Veckan från 18 till 25 januari ägnas nämligen särskilt åt detta, åt att be Gud om enhetens gåva för att övervinna skandalen med splittringen mellan dem som tror på Jesus. Efter sin sista måltid bad han för de sina, “att de alla skall bli ett” (Joh 17:21). Det är vad han ber om före sitt lidande, vi kan säga att det är hans andliga testamente. Men vi kan lägga märke till att Herren inte har beordrat sina lärjungar att vara eniga. Han har inte ens hållit ett tal för att förklara varför enheten behövs. Nej, han bad till Fadern för oss, att vi alla skall bli ett. Det betyder att vi inte räcker, våra krafter räcker inte för att förverkliga enheten. Enheten är framför allt en gåva, en nåd att be om i bön.
Var och en av oss behöver den. Vi märker att vi inte ens förmår bevara enheten i oss själva. Också aposteln Paulus erfor en smärtsam splittring i sitt inre: att vilja det goda och dras till det onda (jfr Rom 7:19). Så insåg han att roten till de många splittringarna omkring oss – mellan människor, i familjen, i samhället, mellan folk och rentav mellan troende - finns inom oss. Andra Vatikankonciliet säger att “Ojämvikten i världen hänger ihop med den djupare ojämvikten i människans hjärta. För det är i människans inre som många element strider mot varandra […] Därför lider hon i sig själv av en splittring som skapar många svåra konflikter i samhället” (Gaudium et spes 10). Lösningen på splittringarna är alltså inte att strida mot någon, för splittring leder till mer splittring. Den sanna boten börjar med att man ber Gud om fred, försoning och enhet. Det gäller först och främst de kristna: enheten kan enbart komma som en frukt av bön. Diplomatiska ansträngningar och akademisk dialog räcker inte. Det visste Jesus och banade vägen för oss genom att be. Vår bön om enhet är så ett ödmjukt med förtröstansfullt deltagande i Herrens bön, som har lovat att Fadern skall lyssna till varje bön som bes i hans namn (jfr Joh 15:7). Och då kan vi fråga oss: ”Ber jag för kristen enhet?” Det är Jesu vilja, men vi går igenom listan på vad vi ber om, märker vi troligen att vi har bett föga eller aldrig om kristen enhet. Och ändå beror trons öde i världen just på enheten: Herren har nämligen bett om enhet oss emellan ”för att världen skall tro” (Joh 17:21). Världen skall inte tro för att vi övertygar den med goda argument, utan för att vi har vittnat genom kärleken som förenar oss och gör oss nära alla.
I dessa svåra tider är det viktigare än någonsin med bön för att enheten skall övervinna konflikterna. Det är dags att åsidosätta särintressen för att främja det gemensamma bästa, och för detta är vårt föredöme avgörande: det är av grundläggande betydelse att de kristna fortsätter på vägen mot full och synlig enhet. Gudskelov har många framsteg gjorts de senaste årtiondena, man vi måste hålla ut i kärlek och bön, utan att förlora hoppet och utan att tröttas. Det är en vandring som den Heliga Anden har väckt i kyrkan, i de kristna och i oss alla, och från vilken det inte finns någon återvändo. Bra framåt!
Att be är att kämpa för enheten. Ja, att kämpa, för vår fiende, djävulen, som ordet självt säger, splittrar, för det är i hans intresse att splittra. Han inspirerar splittring, överallt och på alla sätt, medan den Heliga Anden alltid leder till enhet. Oftast prövas inte djävulen oss i hög teologi utan i våra syskons svagheter. Han är listig: han förstorar de andras misstag och brister, sprider tvist, framkallar kritik och skapar partier. Guds väg är en annan: han tar oss som vi är, han älskar oss, men han älskar oss som vi är och tar oss som vi är; han tar oss när vi är olika, han tar oss när vi är syndare, och han leder oss alltid till enhet. Vi kan se efter hos oss själva och fråga oss om vi, på de platser där vi lever, ,ger näring åt konflikter eller om vi kämpa för att låta enheten växa med de redskap som Gud har gett oss: bön och kärlek. Konflikter ger man näring åt genom baktal. Baktal är djävulens enklaste vapen för att splittra den kristna gemenskapen, för att splittra familjen, för att splittra vänner, alltid för att splittra. Den Heliga Anden inspirerar alltid enhet.
Denna böneveckas tema handlar just om kärlek: “Var kvar i min kärlek: då skall ni bära rik frukt” (jfr Joh 15:5-9). Gemenskapens rot är kärleken till Kristus, som låter oss övervinna fördomar för att se den andre som en bror eller syster som vi alltid skall älska. Då upptäcker vi att de kristna i andra samfund, med sina traditioner och sin historia, är en gåva från Gud, att de är gåvor som är närvarande i våra stifts och församlingars territorier. Låt oss börja be för dem och, när det är möjligt, med dem. Så lär vi oss att älska och uppskatta dem. Konciliet påminner om att bönen är själen i hela den ekumeniska rörelsen (jfr Unitatis redintegratio 8). Låt därför bönen vara utgångspunkten för att hjälpa Jesus att förverkliga sin dröm: att de alla skall bli ett.
