Hela påvens katekes: Bönen 22. - Att be med bibeln
Idag tänkte jag tala om hur man kan be utifrån ett stycke i bibeln. Den heliga skrift har inte skrivits för att vara fånge på papyr, pergament eller papper, utan för att tas emot av en människa som ber och låter skriften gro i sitt hjärta. Guds ord går till hjärtat.
Katekesen säger att”Läsningen av de heliga skrifterna måste gå hand i hand med bön – man kan inte läsa bibeln som en roman - , så att denna blir ett samtal mellan Gud och människan” (nr. 2653). Så bär dig bönen, för den är en dialog med Gud. Just den där bibelversen skrevs också för mig, för århundraden sedan, för att ge mig ett Guds ord. Det skrevs för var och en av oss. Detta händer alla troende: ett stycke ur den heliga skrift som jag redan hört många gånger talar plötsligt till mig och kastar nytt ljus över en situation jag befinner mig i. Men den dagen måste jag infinna mig till mötet med det ordet, jag måste vara där och lyssna till ordet. Varje dag går Gud förbi och kastar sitt utsäde i vårt livs åker. Vi vet inte om han idag skall finna en torr mark full av tistlar, eller en gud gjord, som låter utsädet gro (jfr Mark 4:3-9). Det beror på oss, på vår bön, på det öppna hjärta med vilket vi närmar oss skriften för att den för oss skall bli Guds levande ord. Gud går ständigt förbi genom skriften. Och jag påminner om vad jag sade förra veckan, som jag lånade från kyrkofadern Augustinus: “Jag är rädd för Herren som går förbi”. Varför vara rädd? Rädd för att jag inte skall lyssna till honom, för att jag inte skall märka att det är Herren.
Genom bönen blir det som ett ordets nya människoblivande. Och vi är de “tabernakel” där Guds ord vill tas emot och bevaras, för att kunna besöka världen. Därför måste man närma sig bibeln utan biavsikter, utan att instrumentalisera den. I bibeln söker inte den troende stöd för sin egen filosofiska eller moraliska ståndpunkt, den troende hoppas på ett möte: den troende vet att dessa ord har skrivits i den heliga anden, och att de därför skall tas emot och förstås i samma ande för att mötet skall bli verklighet.
Det stör mig när jag hör kristna citera bibelverser som papegojor. ”O ja, Herren säger... han vill ha det så här...” Men har du mött Herren med den bibelversen? Det handlar inte bara om minne: det handlar om hjärtats minne, det som öppnar dig för mötet med Herren. Och det ordet, den bibelversen, leder dig till mötet med Herren.
Vi läser alltså skriften för att den skall ”läsas oss”: Och det är en nåd att kunna känna igen sig en person eller en situation. Bibeln skrevs inte för mänskligheten i allmänhet utan för oss, för mig, för dig, för män och kvinnor av kött och ben, män och kvinnor med för- och efternamn, som mig, som dig. Och Guds ord, som är impregnerat av helig ande, lämnar ingenting som förr när det tas emot med ett öppet hjärta, det ändrar på något. Och detta är nåden och kraften hos Guds ord.
Den kristna traditionen är rik på erfarenheter och reflexioner om bön med den heliga skrift. I synnerhet har det uppstått en metod som kallas “lectio divina”. Den uppstod i klostermiljö men används idag också av kristna i vanliga församlingar. Det handlar framför allt om att läsa ett stycke ur bibeln med stor uppmärkamhet, ja i “lydnad” mot texten, för att förstå vad den betyder i sig själv. Sedan träder man in i en dialog med skriften, så att dessa ord blir ett skäl till meditation och bön: utifrån texten börjar jag med att fråga mig vad den ”säger till mig”. Här är det lätt att gå vilse: man får inte glida in i subjektiva tolkningar, man måste stå kvar i den levande traditionen, som förenar var och en av oss med den heliga skrift. Och det sista steget i lectio divina är kontemplation. Här lämnar ord och tankar plats åt kärlek, som när förälskade betraktar varandra i tystnad. Bibeltexten är kvar, men som en spegel, som en ikon som man betraktar. Och så blir det en dialog.
Genom bönen kommer Guds ord och tar sin boning i oss och vi i ordet. Ordet inspirerar goda idéer och stöttar vår gärning; den ger oss kraft, frid, jag den ger oss frid också när den försätter oss i kris. Också “förvrängda” och förvirrade dagar ger det hjärtat en kärna av förtröstan och kärleken som skyddar det mot den ondes angrepp.
Så blir Guds ord kött – jag tar mig friheten att använda detta uttryck, att bli kött – hos dem som tar emot det i bön. Det finns urgamla texter som säger att de kristna identifierar sig till den grad med Ordet att även om man brände alla biblar i hela världen, skulle man ändå kunna rädda det ”avtryck” som de lämnat i helgonens liv. Det är väl uttryckt.
Det kristna livet handlar på en och samma gång om lydnad och kreativitet. En god kristen skall vara lydig men också kreativ. Lydig, för den kristne lyssnar till Guds ord; kreativ, för den kristne drivs av den heliga anden i sitt inre att tillämpa Guds ord och föra ut det. Jesus säger just detta i slutet av en tal med liknelser: “Varje skriftlärd som har blivit himmelrikets lärjunge är alltså som en välbärgad man som ur sitt förråd – sitt hjärta - kan ta fram både nytt och gammalt” (Matt 13:52). Den heliga skrift är en outtömlig skatt. Må Herren alltid låta oss ösas ur den genom bönen.
