Hela påvens katekes - Bönen 23. Att be i liturgin
Bönen 23. Att be i liturgin
I kyrkans historia har ofta funnits en frestelse att utöva en intimistisk kristendom, som inte erkänner de offentliga liturgiska riternas andliga betydelse. Ofta hävdade denna tendens att det fanns en större renhet hos en religiositet som inte berodde på yttre ceremonier, som ansågs vara en meningslös eller skadlig börda. Kritiken riktades inte mot någon särskild rit eller något speciellt sätt att fira, utan mot själva liturgin, den liturgiska formen av bön.
I kyrkan finns det många former av andlighet som aldrig har integrerat liturgin. Många katoliker går i söndagsmässan men finner näring för sin tro och sitt andliga liv främst på annat håll, i olika fromhetsformer.
Under de senaste årtiondena har vi gått en lång väg. Det andra vatikankonciliets konstitution om liturgin Sacrosanctum Concilium är en milsten på denna vandring. Den förklarar på ett fullständigt och organiskt sätt hur viktig den gudomliga liturgin är för de kristnas liv, för där finner de den objektiva förmedling som är nödvändig eftersom Jesus Kristus inte är en idé eller en känsla utan en levande person, och hans mysterium är en historisk händelse. De kristnas bön går genom konkreta förmedlingar som bibeln, sakramenten, de liturgiska riterna, gemenskapen. I det kristna livet bortser man inte från den kroppsliga och materiella sfären, för i den blev Jesus Kristus vägen till räddning. Vi kan säga att vi måste be också med kroppen: kroppen träder in i bönen.
Därför finns det ingen kristen andlighet som inte har sina rötter i firandet av de heliga mysterierna. Katekesen säger så här: “Kristi och den helige Andes uppdrag som i kyrkans sakramentala liturgi förkunnar, aktualiserar och förmedlar frälsningsmysteriet fortsätter i ett bedjande hjärta” (nr 2655). Liturgin är inte bara spontan bön utan något mer och något mer originellt: den är en gärning som utgör grundvalen för hela den kristna erfarenheten, och därför är bönen också en händelse, en närvaro, ett möte. Den är ett möte med Kristus. Kristus blir närvarande i den heliga anden genom sakramentens tecken: därför måste vi kristna ta del av de heliga mysterierna. Jag vågar rentav säga att en kristendom utan liturgi är en kristendom utan Kristus. Utan den totale Kristus. Också i den mest avskalade rit, som den som somliga kristna har firat och firar i fängelse, eller i det fördolda i ett hem under en förföljelse, också där blir Kristus verkligen närvarande och ger ut sig själv till dem som tror på honom.
Just eftersom liturgin har en objektiv dimension måste den firas med glöd, för att den nåd som utgjuts i riten inte skall gå till spillo utan att nå ut till vars och ens liv. Katekesen förklarar detta mycket bra: “Bönen tillägnar sig liturgin medan den firas och fortsätter efteråt” (ibid.). Många kristna böner kommer inte från liturgin, men om de är kristna förutsätter de alla liturgin, alltså sakramenten som förmedlar Jesus Kristus. Varje gång vi firar ett dop, eller viger brödet och vinet i eukaristin, eller smörjer en sjuk människas kropp med vigd olja, då är Kristus här! Det är han som verkar och är närvarande som när han botade de sjukas svaga kroppsdelar eller överlämnade sitt testamente för världens räddning under den sista måltiden.
Den kristna bönen tar till sig Jesu närvaro i sakramenten. Det som är utanför oss blir en del av oss: liturgin uttrycker det rentav med den så naturliga gesten att äta. Det räcker inte bara att gå i mässan. Mässan är något man firar, inte bara prästen som leder den, utan alla kristna som deltar. Och mittpunkten är Kristus! Vi förenar oss alla med hans gärning, i våra olika gåvor och tjänster, för det är han, Kristus, som är liturgins huvudperson.
När de första kristna började fira sin gudstjänst gjorde det så genom att upprepa vad Jesus gjort och sagt med hjälp av den heliga andens ljus och kraft, för att deras liv skulle nås av den nåden och bli ett andligt offer som frambars till Gud. Detta var en verklig revolution. Paulus skriver i Romarbrevet: “Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst” (12:1). Vårt liv att kallat till att blu gudstjänst, men det kan inte ske utan bön, särskilt liturgisk bön. Denna tanke kan hjälpa oss alla när vi går i mässan: jag går och ber i en gemenskap, jag går och ber med Kristus som är närvarande. När vi går till ett dop är Kristus där, närvarande, det är han som döper. Någon kanske säger att det bara är något man brukar säga. Nej, det är det inte. Kristus är närvarande i liturgin och i liturgin ber du med Kristus som står vid din sida.
