Hela påvens katekes - Bönen 24. Att be i vardagen
I den förra katekesen såg vi att den kristna bönen är förankrad i liturgin. Idag skall vi konstatera att från liturgin återvänder bönen alltid till vardagslivet: till gator, kontor, fordon… Och där fortsätter dialogen med Gud: den som ber är som en som är förälskad, som hela tiden bär med sig den älskade i hjärtat var man än befinner sig.
Allt omfattas av denna dialog med Gud: varje glädjeämne blir ett skäl till lovprisning, varje prövning blir ett tillfälle att be om hjälp. Bönen lever ständigt i livet, som glöden i brasan, även när munnen inte talar, men hjärtat talar. Varje tanke, även om den kan förefalla världslig, kan genomsyras av bön. Också i människans intelligens finns en bedjande sida: den är nämligen som ett fönster mot mysteriet: den belyser de få steg vi har framför oss och sedan öppnar den sig för hela verkligheten, denna verklighet som föregår den och som överskrider den. Detta mysterium har inte ett oroväckande eller skräckinjagande ansikte, nej: när vi lär känna Kristus förstår vi att där våra ögon och vår tankes ögon inte kan se, där finns inte ingenting, där finns någon som väntar på oss, där finns en gränslös nåd. Och så utgjuter den kristna bönen ett oövervinnerligt hopp i människans hjärta: vilken erfarenhet vår väg än leder oss till, kan Guds kärlek förvandla den till något gott.
Katekesen säger följande just om detta: ”När vi lyssnar till Herrens ord och deltar i hans påskmysterium, lär vi oss att be vid vissa tillfällen. Men hans Ande blir oss given som en källa till bön i det som händer varje dag. […] Tiden ligger i Faderns händer; vi möter honom i nuet – inte i går eller i morgon, utan i dag” (nr. 2659). Idag möter jag Gud, det är alltid mötets idag.
Ingen annan dag är så underbar som det idag vi lever i. Många tänker hela tiden på framtiden: ”Man det blir bättre i framtiden…”, men de tar inte emot dagen soom den kommer: det är människor som lever i fantasin, som inte förmår ta emot den konkreta verkligheten. Och idag är verkligt, idag är konkret. Och bönen äger rum idag. Jesus möter oss idag, i detta idag där vi lever. Och det är bönen som förvandlar detta idag till nåd, eller rättare sagt, som förvandlar oss: den mildrar vreden, bär up kärleken, mångfaldigar glädjen, ingjuter kraften att förlåta. I vissa stunder känns det som om det inte längre är vi som lever, utan som om nåden lever och verkar i oss genom bönen. Och när vi nås av en tanke av ilska, av missnöje, som leder oss till bitterhet, då stannar vi upp och säger till Herren: ”Var är du? Och vart är jag på väg?” Och Herren är där, Herren skall ge oss rätt ord och råd för att gå vidare utan denna det negativas bittra smak. För bönen är alltid positiv, om vi nu kan använda ett så profant ord. Alltid. Den leder dig framåt. Om vi tar emot varje dag som börjar i bön, då får vi mod så att de problem vi måste ta itu med inte blir hinder för vår lycka, utan tvärtom kall från Gud, tillfällen för oss att möta honom. Och när man har Herrens sällskap, då känner man sig modigare, friare, och också lyckligare.
Låt oss därför alltid be för allt och alla, också för våra fiender. Jesus gav oss detta råd: “Bed för era fiender”. Låt oss be för våra kära, men också för dem som vi inte känner; låt oss rentav be för våra fiender, som jag sade, så som bibeln ofta uppmanar oss att göra. Bönen fyller oss med en överflödande kärlek. Låt oss först och främst be för alla olyckliga människor, för dem som gråter i sin ensamhet och förtvivlar för att de tror att det inte kan finnas en kärlek som bultar för dem. Bönen gör underverk; och då förstår de fattiga att också i deras prekära situation har en kristens bön gjort Jesu medlidande närvarande: han såg med stor ömhet på folkskarorna som var trötta och förvirrade som får utan herde (jfr Mark 6:34). Låt oss inte glömma att Herren är medlidandets Herre, närhetens Herre, ömhetens Herre: tre ord som vi aldrig får glömma. För det är Herrens stil: medlidande, närhet, ömhet.
Bönen hjälper oss att älska andra, trots deras misstag och synder. Människan är alltid viktigare än sina gärningar, och Jesus har inte dömt världen, han har räddat den. De som alltid dömer andra lever ett olyckligt iv, de dömer och fördömer hela tiden: det är ett olyckligt liv. Jesus kom för att rädda oss: öppna ditt hjärta, förlåt, rättfärdiga andra, förstå, var också du nära andra, hys medlidande, hys ömhet som Jesus. Man måste älska var och en och minnas i bönen att vi alla är syndare och att vi alla på samma gång är älskade av Gud. Om vi älskar världen på detta sätt, med ömhet, skall vi upptäcka att varje dag och allting bär i sitt fördolda på ett fragment av Guds mysterium.
Katekesen fortsätter: “En av Guds rikes hemligheter, som blivit uppenbarad för ”de små”, Kristi tjänare och saligprisningarnas fattiga, är att be vid det som sker varje dag och varje ögonblick. Det är gott och riktigt att be om att rättfärdighetens och fredens rike skall påverka historiens gång. Likaså är det viktigt att med hjälp av bön lyfta upp enkla och vardagliga situationer. Alla böneformer kan verka som den surdeg vid vilken Herren liknar Guds rike” (nr. 2660).
Människan – mannen och kvinnan – är som en vindfläkt, som gräset (jfr Ps 144:4; 103:15). Filosofen Pascal skrev: “Det är inte nödvändigt att hela världsalltet skall ta till vapen för att krossa henne; det räcker med litet vattenånga, en vattendroppe, för att döda henne” (Tankar, 186). Vi är bräckliga varelser, men vi kan be: detta är vår största värdighet, och det är också vår styrka. Fatta mod! Be i varje ögonblick, i varje situation för där är Herren oss nära. Och när en bön är enligt Jesu hjärta utverkar den underverk.
