Påven besökte Edith Bruck som överlevde Auschwitz

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Påven Franciskus läste intervjun med Edith Bruck, som berättar om den skräck hon och hennes familj upplevde under nazistförföljelsens tid, och han blev mycket berörd. Han bad därför att få träffa henne och besökte henne i hennes hem i centrala Rom på lördagen. Vid mötet deltog även L’Osservatore Romanos chefredaktör Andrea Monda, som den 26 januari förra året hade publicerat Francesca Romana de 'Angelis gripande intervju med författaren.

Hopp i avgrundens fasa

Edith Bruck är en judisk författare av ungersk härkomst, som har tillbringat två tredjedelar av sitt liv i Italien. Hon har ägnat sitt liv åt att berätta och vittna om vad hon såg. Två främlingar i koncentrationslägret Bergen-Belsen bad henne att göra det: "Berätta för dem, de kommer inte att tro dig, men om du överlever, berätta för vår skull också".

Och hon höll sitt löfte. Det som är slående vid läsningen är det hopp som Edith Bruck lyckas förmedla. Även när hon berättar om de mörkaste ögonblicken, om avgrundens fasa, vilken hon var nedsänkt i som barn, där hon förlorade en stor del av sin familj, lyckas hon alltid rikta blicken mot en vacker och god detalj, till en antydan av medmänsklighet, som gjorde att hon kunde fortsätta leva och hoppas.

Hon beskriver ett tillfälle, när hon arbetade i officerarnas kök i fånglägret, så frågar plötsligt kocken henne vad hon heter, och med darrande röst svarar hon Edith. "Jag har en flicka i din ålder" säger kocken och plockar upp en liten kam ur fickan och tittar på hennes huvud där håret just har börjat växa ut igen.

”Han gav mig kammen. Det var känslan av att möta en människa efter en lång tid. Jag blev rörd av den gesten som var ett tecken på liv, hopp”. Några små gester räcker för att rädda världen, säger Edith Bruck, som på lördagen tog emot påven i sitt hem.

Påvens besök

”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att påven skulle komma till mig”, sa hon till Vatican News efter besöket. ”När jag såg honom vid dörren brast jag ut i tårar. Han kramade om mig. Det var ett känslosamt möte. Han omfamnade mig som en fader, en bror.”

Edith Bruck berättade att hon hade förberett en skön fåtölj med kuddar till påven Franciskus och  bjudit honom på ricottakaka.

”Jag gav honom en av mina diktersamlingar som han uppskattade mycket. Vi blev alla förvånade. Det var verkligen ett ofattbart möte. Han stannade nästan två timmar. Jag var så rörd att se honom hemma hos mig.”

Att berätta har varit hennes liv

Den ungerska judinnan säger att de under de två timmarna pratade de om fasorna i koncentrationslägret Auschwitz. Påven lyssnade när hon beskrev hur hon upplevde absolut ondska. Men att hon även i mörkret, upplevde stunder av ljus.

Edith Bruck föräldrar och en av hennes bröder överlevde inte. Hon berättar att hon räddades tack vare sin syster: ”Vi stöttade varandra. Utan mig skulle hon inte ha överlevt, och utan henne skulle jag inte ha överlevt.”

Edith Bruck har tillbringat hela sitt liv att berätta, oc på lördagen delade hon med sig av sina minnen till påven.  

”Påven var mycket bedrövad över berättelserna om dessa oskyldiga människor som förintades. Men hoppet finns alltid där. Det finns alltid ett litet ljus, även i det mörkaste mörker. Utan hopp kan vi inte leva. I koncentrationslägret räckte det med att en tysk såg på dig med en medmänsklig blick. En gest räckte. Som när de gav mig en trasig vante, en kam, lite sylt i min matskål. I de gesterna  fanns det liv. Det fanns hopp.”