Påven till Iraks biskopar, präster och ordensfolk: Hoppet är vaccinet mot modlösheten
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Påven Franciskus kallar sin apostoliska resa i Irak 5-8 mars en pilgrimsresa och vill med den visa hela det irakiska folket sin närhet och uppmärksamma alla de folk som, liksom en mosaik, utgör verkligheten i landet. Resan, med mottot Ni är alla bröder och systrar (jfr Matt 23:8), går i syskonskapets tecken, som han förklarar i sitt videobudskap till irakierna inför resan. Han vill uppmuntra alla folk att tillsammans fortsätta på hoppets vandring som profeten Abraham inledde för tusentals år sedan på denna plats; Abraham, de monoteistiska religionernas gemensamma fader.
De kristna utgör en minoritet i Irak och 1,5% av befolkningen är katoliker. Iraks katolska biskopsförsamling samlar biskopar av fem riter: fyra orientaliska riter; kaldeiska, som är den största, syriska, armeniska och melkitiska; samt den latinska.
Efter välkomstceremonier i Bagdad och möten med landets president, myndigheter och diplomatiska kår mötte påven Franciskus landets biskopar, präster, ordensfolk, seminarister och kateketer i den syrisk-katolska katedralen Sayidat al-Nejat, Vår Fru av Frälsningen. Denna katedral har varit mål för två terrorattacker och bland dem den som utfördes av IS 31 oktober 2010 som skördade 48 personers liv, av dem 2 präster, och skadade omkring 70 personer. Påven togs emot i denna nyuppbyggda katedral - som också är minnesplats för martyrerna - av syrisk-katolska patriarken av Antiochia Ignace Youssif III Younan och syrisk-katolska ärkebiskopen av Bagdad msgr Ephrem Yousif Abba.
Försoning och pånyttfödelse
”Jag tackar Herren, som i sin försyn tillåter oss att träffas idag” – så inledde påven Franciskus sitt tal efter välkomstord av patriark Younan och den kaldeisk-katolske patriarken av Babylon kardinal Louis Sako.
”Vi är samlade i denna katedral Vår Fru av Frälsningen, som är välsignad med våra bröder och systrars blod, som här betalade det extremt höga priset för sin tro på Herren och hans kyrka. Må minnet av deras offer inspirera oss att förnya vår tillit till korsets styrka och dess frälsande budskap om förlåtelse, försoning och pånyttfödelse. Den kristne är just kallad att vittna om Kristi kärlek överallt och i alla tider. Detta är evangeliet att förkunna och förkroppsliga även i detta älskade land."
Hoppet är vaccinet mot modlösheten
“Ni alla delar glädjen och lidandet, hoppet och oron hos de troende i Kristus’”, sa påven och bad sina lyssnare att trots svåra pastorala utmaningar, som har förvärrats på grund av pandemin, aldrig låta den apostoliska ivern försvinna, ivern, som han sa är deras rötter från den första kyrkan med oavbruten närvaro fram till idag (jfr Benedictus XVI, postsynodala apostoliska uppmaning Kyrkan i Mellanöstern, 5). ”Vi vet hur lätt det är att bli smittad av modlöshetens virus som ibland verkar sprida sig omkring oss”, sa påven och påminde om att Herren har gett oss ett effektivt vaccin mot detta: ”Det är hoppet som föds i den uthålliga bönen och daglig trohet till vårt apostolat. Med detta vaccin kan vi gå framåt med ständigt ny energi för att dela med oss av evangeliets glädje, som missionerande lärjungar och levande tecken på närvaron av Guds rike, helighetens, rättvisans och fredens rike.”
Den levande tron på Jesus är smittsam
Världen behöver få höra detta budskap, sa påven och betonade att vi aldrig får glömma bort att Kristus främst har förkunnats av dem vars liv som har förändrats av evangeliets glädje. ”Som vi ser i Kyrkans antika historia på dessa platser, är en levande tro på Jesus ’smittsam’ och kan förändra världen”, påminde påven och citerade sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje 167: ”Helgonens förebilder visar oss att det att följa Jesus Kristus «inte bara handlar om något rätt och sant, utan också om något vackert, om något som kan fylla livet med en ny glans och djup glädje, också mitt i svårigheterna»".
Katolska gemenskapen i Irak - litet som ett senapsfrö
Han underströk att just svårigheterna är en del av de irakiska troendes vardagsliv med krig, förföljelse, bräcklig infrastruktur och kamp för en ekonomisk och personlig säkerhet, som ofta har lett till migration, även bland kristna. Påven tackade sina “biskops- och prästbröder” för att de står nära sitt folk och för deras apostolat för utbildning och välgörenhet: “Jag uppmuntrar er att hålla fast vid detta åtagande för att se till att den katolska gemenskapen i Irak, även om den är liten som ett senapsfrö (jfr Matt 13: 31-32), fortsätter att berika landet som helhet.”
Syskonskap
Påven talade sedan om att “Kristi kärlek ber oss att lägga all slags självcentrering och konkurrens åt sidan” och driver oss att skapa en gemenskap av bröder och systrar, som tar emot och tar hand om varandra (jfr Fratelli tutti, 95-96). Påven sa att han tänker sig de olika kyrkorna i Irak, med sina olika liturgiska och andliga traditioner, som enskilda färgade trådar som vävs ihop till en enda vacker matta - “Gud själv är konstnären som har utformat denna matta som han tålmodigt har vävt och omsorgsfullt lagar i viljan att vi alltid är sammanflätande med varandra som hans söner och döttrar”. Påven påminde om helige Ignatios av Antiochias ord i Ad Magnesios, 6-7: PL 5, 667: «Inget finns mellan oss som kan dela upp oss, […] det finns bara en bön, en ande, ett hopp, i kärlek och glädje» (reds övers). Påven underströk hur viktigt ”detta vittnesbörd om broderlig enhet är i en värld som så ofta är splittrad och söndersliten av uppdelningar!” Han betonade att varje ansträngning för att bygga broar mellan kyrkliga institutioner är en profetisk handling för kyrkan i Irak och ett svar på Jesus böner (jfr Joh 17:21; Kyrkan i Mellanöstern, 37).
Påven varnade sina lyssnare för att missförstånd och spänningar mellan dem förhindrar syskonskapets väv: ”Det är knutar som vi bär inom oss; vi är alla trots allt syndare. Men dessa knutar kan lösas upp av nåden, en större kärlek”, och av förlåtelse och broderlig dialog och av att tålmodigt ta på sig varandras bördor (jfr Gal 6:2).
Här vände sig påven i synnerhet till biskoparna och bad dem att stå nära sina präster och följa dem i bönen och vägleda dem i utvecklingen och så vara ett synligt tecken på de Gode herden (jfr Joh 10:14-15).
Herdar och folkets tjänare
Påven återgick till att tala till alla närvarande, som han sa har hört Herrens röst i hjärtat och som den unge Samuel svarat «Här är jag» (1 Sam 3:4). Påven inbjöd dem att upprepa detta svar varje dag, för att den leder dem att dela med sig av den Glada nyheten med entusiasm och mod och leva i ljuset av Guds ord. Han bad dem att gå ut bland sin flock och stå den nära och särskilt de unga, äldre, sjuka och fattiga och tjäna i en anda av medlidande, ödmjukhet, godhet och kärlek för att så verkligen tjäna Jesus (jfr Matt 25:40). ”Genom att tjäna Jesus i andra upptäcker vi den sanna glädjen. Ta inte avstånd från Guds heliga folk i vilket ni är födda. Glöm inte bort era mammor och mor- och farmödrar som har ’ammat’ er i tron, som Paulus skulle säga (cfr 2 Tim 1:5). Var herdar och folkets tjänare och inte statsfunktionärer.”
Martyrerna
Sedan talade påven om martyrerna som dog i terrorattacken i denna katedral för tio år sedan: “Deras död påminner oss starkt om att uppvigling till krig, hatiskt attityder, våld och blodsutgjutelse är oförenliga med de religiösa lärorna (jfr Enc. Fratelli tutti, 285)". Han påminde också om alla offer för våld och förföljelse, oavsett religiös tillhörighet.
Försoning och broderlig samlevnad
Påven talade om att han i morgon lördag kommer att möta ledarna för alla landets religiösa traditioner i Ur “för att än en gång förkunna vår övertygelse att religionen måste tjäna freden och enheten bland alla Guds folk”. Påven tackade alla de närvarande för deras insatser vad gäller försoning och broderlig samlevnad.
Öka de ungas hopp
“Jag tänker i synnerhet på de unga”, fortsatte påven, för att de är överallt, och särskilt i detta land, ”bärare av löftet och hoppet”. ”Här finns inte bara ett ovärderligt arkeologiskt arv, utan en oräknelig rikedom för framtiden – de unga!”, betonade han. ”De är er skatt och det gäller att ta hand om den, nära drömmarna, följa dem på vandringen och öka deras hopp.” Han underströk att de unga, tillsammans med de äldre, är ”diamantens spets och trädets godaste frukt: det är upp till oss att vårda dem väl och vattna dem med hopp”.
Del av frälsningshistorien
Påven påminde dem alla om att de genom sin kallelse “är inbjudna att vara missionerande lärjungar i detta land, som är så starkt sammanbundet med frälsningshistorien”. ”Ni är en del av denna historia” underströk påven, ”för att förkunna Herrens storhet och låta detta Guds, vår Frälsares folk jubla i anden (jfr Luk 1:46-47).
Påven bad slutligen om Vår Fru av frälsningens och aposteln Tomas' förböner för skyddet av dem alla.