Hela påvens katekes - Bönen 33. Att strida i bönen

210512 Bönen 33. Att strida i bönen

Den kristna bönen, liksom hela det kristna livet, är ingen semester. Ingen av de stora bedjande gestalter vi möter i bibeln och i kyrkans historia har haft ett ”bekvämt” böneliv. Ja, visst kan man be som en papegoja – bla, bla, bla, bla, bla – men det är ingen bön. Visst ger bönen en stor frid, men genom en inre kamp som ibland är hård och som kan åtfölja långa perioder i livet. Att be är inte lätt, och därför flyr vi från bönen. Varje gång som vi vill be kommer vi att tänka på många andra saker som just då förefaller viktigare och mer brådskande. Det händer mig också: jag skall be litet... Nej, jag måste göra det ena och det andra... Vi flyr från bönen, jag vet inte varför, men så är det. Nästan alltid när vi skjuter upp bönen märker vi sedan att de där göromålen inte alls var viktiga och att vi kanske rentav har slösat bort vår tid. Så bedrar oss Fienden.

Alls Guds män och kvinnor berättar inte bara om bönens glädje utan också om den irritation och möda som den kan framkalla. I somliga stunder är det svårt att hålla fast vid bönens tider och metoder. Det har funnits helgon som har fortsatt be i åratal utan att känna något välbehag, utan att känna att det tjänade till något. Tystnad, bön och koncentration är svåra att utföra och ibland gör människonaturen uppror. Vi skulle fördra att vara någon annan stans i världen, men inte just där, på den där kyrkbänken och be. Den som vill be måste minnas att tron inte är lätt och att den ibland går framåt i nästan fullständigt mörker utan hållpunkter. Det finns stunder i trons liv som är mörka och därför finns det helgon som talar om ”den mörka natten”, för man känner ingenting. Men jag fortsätter att be.

Katekesen räknar upp en lång rad fiender till bönen, de som gör det svårt att be och skapar svårigheter (jfr nr 2726-2728). Man kan rentav tvivla på att bönen verkligen kan nå den Allsmäktige. Varför tiger Gud? Om Gud är allsmäktig, skulle han kunna säga ett par ord och lösa situationen. Inför det gudomligas onåbarhet finns det andra som misstänker att bönen bara är något rent psykologiskt, något som kanske är nyttigt men som inte är sant och inte något man egentligen behöver. Man skulle rentav kunna vara praktiserande utan att vara troende. Och så vidare, mägder av förklaringar.

Men bönens värsta fiender finns i vårt inre. Katekesen kallar dem så här: ”modlöshet inför torka och sorgsenhet över att inte kunna ge allt åt Herren, för att vi ”äger mycket”, besvikelse över att vi inte blir bönhörda på ett sätt som motsvarar vår vilja, sårad stolthet som förhärdar sig i syndarens ömklighet” (nr 2728). Det är förstås en lista som skulle kunna göras mycket längre.

Vad skall man göra när man prövas, när allt tycks vackla? Om vi undersöker andlighetens historia märker vi genast att själens stora läromästare kände väl till den situation som vi just beskrev. För att komma över den har var och en av dem gett sitt bidrag: ett vishetens ord, eller ett råd om hur man skall möta tider av svårigheter. Det handlar inte om skrivbordsteorier utan om råd som kommer av erfarenheten, som visar hur viktigt det är att hålla ut och att fortsätta att be.

Det skulle vara intressant att gå igenom åtminstone några av dessa råd, för vart och ett av dem förtjänar uppmärksamhet. Ett exempel finner vi i den helige Ignatius av Loyolas Andliga övingar, en litet bok full av vishet, som lär ut hur man skapar ordning i sitt liv. Den låter oss förstå att det kristna livet är ett krig som handlar om att besluta att man vill strida under Jesu Kristi fana och inte under djävulens och att man måste försöka göra det goda också när det blir svårt.

I tider av prövningar är det bra att minnas att vi inte är ensamma, att någon vakar över oss och beskyddar oss Också ökenfädernas grundare den helige Antonios i Egypten fick genomleva förfärliga stunder då bönen förvandlades till hård strid. Hans levnadstecknare, den helige Athanasios av Alexandra, berättar att något av det värsta som hände detta eremithelgon inträffade när han var omkring trettiofem år och alltså nått medelåldern som för många innebär en kris. Antonios skakades av denna prövning men motstod den. När friden till sist återvände sade han till sin Herre med förebråelse i rösten: ”Var var du? Varför kom du inte genast för att göra slut på mitt lidande?” Och Jesus svarade: ”Antonios, jag var där. Men jag ville se dig strida” (Antonios liv 10). Att strida i bönen. Många gånger blir bönen en strid. Jag kommer att tänka på något som jag fick uppleva på nära håll när jag ar i det andra stiftet. Där fanns ett par som hade en nioårig dotter med en sjukdom som läkarna inte visste vad det var för något. Till sist sade läkaren på sjukhuset till mamman: ”Säg till din make att komma hit”. Maken var på jobbet; de var arbetare och arbetade varje dag. Hon sade till fadern: ”Flickan överlever inte natten. Det är en infektion och vi kan inte göra något åt den”. Den där mannen kanske inte gick i mässan varje söndag, men hans tro var stor. I tårar lämnade han sin hustru med flickan på sjukhuset, tog tåget och åkte sju mil till helgedomen för jungfru Maria av Luján, som är Argentinas skyddshelgon. Basilikan var redan stängd, det var klockan tio på kvällen, och han grep tag i basilikans grindar och bad till jungfru Maria hela natten och stred för dotterns hälsa. Detta är ingen fantasi, jag har själv sett det! Till sist, klockan sex på morgonen, öppnades kyrkan och han gick in för att hälsa på jungfru Maria. Han hade stridit hela natten och sedan återvände han hem. När han kom dit sökte han efter sin hustru men fann henne inte och tänkte: ”Hon har gett sig av. Nej, jungfru Maria kan inte göra mig detta”. Sedan fann henne, hon log och sade: ”Jag vet inte vad som hände; läkarna säger att allt har förändrats och att hon nu är frisk”. Den mannen stred i bön och fick ta emot en nåd av jungfru Maria. Jungfru Maria hörde hans bön. Och detta har jag själv sett: bönen gör underverk, för bönen går rakt in i Guds ömhet, för han älskar oss som en fader. Och när han inte ger oss en nåd skall han ge oss en annan som vi får se längre fram. Men man måste alltid strida i bönen när man ber om en nåd Ja, ibland ber vi om en nåd som vi behöver, men vi ber sådär slappt utan att strida, men så ber man inte om något som är viktigt. Bönen är en strid, och Herren är alltid med oss.

Om vi i en stund av blindhet inte kan uppfatta hans närvaro, så kommer vi att kunna göra det i framtiden. Då skall också vi kunna säga som patriarken Jakob: “Sannerligen, Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” (1 Mos 28:16). I slutet av vårt liv kan vi se tillbaka om säga: “Jag trodde att jag var ensam, men det var jag inte: Jesus var med mig”. Det kan vi alla säga.