Hela påvens katekes - Bönen 36. Jesus, förebild för och själ i varje bön
210602 Bönen 36. Jesus, förebild för och själ i varje bön
Evangelierna visar hur viktig bönen var i Jesu relation till sina lärjungar. Det framgår redan när han väljer ut dem som sedan blir apostlarna. Lukas berättar att de utvaldes i ett särskilt sammanhang av bön: ”Vid samma tid gick han upp på berget för att be, och natten igenom bad han till Gud. När det blev dag samlade han sina lärjungar, och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar” (6:12-13). Jesus valde ut dem efter en natt i bön. Det ser ut som det inte finns något annat resonemang bakom valet förutom bönen, Jesu dialog med Fadern. Att döma av hur dessa män sedan beter sig verkar det som om valet inte var så lyckat, för de flydde och lämnade honom ensam före hans lidande. Men det är just detta, och det faktum att bland dem fanns Judas, som skulle förråda honom, som visar att dessa namn stod skrivna i Guds plan.
Gång på gång ber Jesus för sina vänner. Ibland är han orolig för sina apostlar, men så som han har fått dem av Fadern, så bär han dem i sitt hjärta efter bönen, också med deras misstag, också med deras fall. Här upptäcker vi hur Jesus var läromästare och vän, alltid redo att vänta tålmodigt på att en lärjunge skall omvända sig. Höjdpunkten på denna tålmodiga väntan är den “väv” av kärlek som Jesus väver kring Petrus. Under sin sista måltid säger han: “Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder” (Luk 22:31-32). I stunder av svaghet gör det stort intryck på oss att veta att Jesu kärlek inte upphör. ”Men fader, om jag befinner mig i dödssynd, älskar Jesus mig då? – Ja – Och fortsätter Jesus att be för mig? – Ja – Men om jag har gjort riktigt onda ting och många synder, fortsätter Jesus att älska mig? – Ja”. Jesu kärlek och bön för var och en av oss upphör inte, tvärtom blir de intensivare, och vi är mittpunkten för hans bön! Detta måste vi alltid komma ihåg. Jesus ber för mig, han ber just n. u inför Fadern och visar honom de sår han har burit dit för att visa Fadern priset för vår räddning, det är den kärlek han hyser till oss. Men just nu kan var och en av oss tänka: ber Jesus för mig just nu? Ja. Detta är en stor visshet som vi måste ha.
Jesu bön återvänder i en avgörande stund av hans vandring, när han kontrollerar lärjungarnas tro. Återigen lyssnar vi till evangelisten Lukas: “En gång när han hade dragit sig undan för att be och lärjungarna var med honom frågade han dem: »Vem säger folket att jag är?« De svarade: »Johannes döparen, men somliga säger Elia och andra att någon av de gamla profeterna har uppstått.« – »Och ni«, frågade han, »vem säger ni att jag är?« Petrus svarade: »Guds Messias.« Han förbjöd dem strängt att tala om det för någon” (Luk 9:18-21). De stora vändpunkterna i Jesu uppdrag föregås alltid av bön men inte bara så där en passant, utan av intensiv och utdragen bön. I dessa stunder finns alltid bönen med. Med denna kontroll av tron verkar lärjungarna ha uppnått ett mål, men istället är det en ny början, för nu är det som om Jesus höjer tonläget i sitt uppdrag och talar öppet till dem om sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.
I detta perspektiv, som var svårt att acceptera för lärjungarna och är det för oss när vi läser evangelierna, är bönen den enda källan till ljus och kraft. Man måste be mer intensivt när vägen går uppför en backe.
Och just därför inträffar Förklaringen efter att han förkunnat för lärjungarna vad som väntade honom i Jerusalem. ”Han tog med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem” (Luk 9:28-31), det vill säga hans lidande. Denna förhandsvisning av Jesu härlighet äger rum i bön, medan Sonen är försjunken i gemenskap med Fadern och helt och fullt bejakade hans kärleks vilja, hans frälsningsplan. Och ur denna bön kommer ett klart ord för de tre lärjungarna: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom” (Luk 9:28-31). Ur bönen kommer inbjudan att lyssna till Jesus, alltid ur bönen.
Av denna hastiga genomgång av evangelierna framgår att Jesus inte bara vill att vi skall be som han ber, utan han försäkrar oss att även om våra böneförsök blir fel och overksamma, så kan vi alltid räkna med hans bön. Vi måste vara medvetna om detta: Jesus ber för mig. En gång berättade en bra biskop för mig om hur han hamnade i en svår stund och en stor prövning, och i Peterskyrkan såg han uppåt och läste denna mening: ”Petrus, jag skall be för dig”. Och det gav honom kraft och tröst. Och det sker varje gång som någon av oss vet att Jesus ber för honom eller henne. Jesus ber för oss. Just nu, just nu. Gör denna minnesövning genom att upprepa detta. När det kommer någon svårighet, när ni blir distraherade: Jesus ber för mig. Men fader, är det sant? Det är sant, det har han själv sagt. Låt oss inte glömma att det som bör upp var och en av oss i livet är Jesu bön för var och en av oss, med förnamn och efternamn, inför Fadern, medan han visar upp sina sår som är priset för vår räddning.
Även om våra böner bara blir stamningar, även om de försvagas av en vacklande tro, så får vi aldrig upphöra att förlita oss på honom, jag vet inte hur man ber, men han ber för mig. Våra försynta böner bärs upp av Jesu bön och vilar på örnvingar som bär dem upp till himlen. Glöm inte detta: Jesus ber för mig – Nu? – Nu. I prövningens stund, i syndens stund, också i den stunden, ber Jesus för mig med stor kärlek.
