Påven: Benedictus XVI, den kontemplative som ber för kyrkan
Charlotta Smeds - Vatikanstaten
"Ett jubileum som berör oss alla". När påven Franciskus hälsade pilgrimer efter Angelus på de heliga Petrus och Pauls högtid, påminde han om att den 29 juni 1951, prästvigdes Joseph Ratzinger i katedralen i Freising - ett ögonblick som Benedictus XVI själv har upprepat vid flera tillfällen är det centralt i hans liv.
Blicken vänd mot Gud
Applåderna på Petersplatsen uttrycker den stora kärlek de troende känner för påven emeritus, efter påvens ord fulla av tacksamhet och närhet:
”För 70 år sedan vigdes påven Benedictus XVI till präst. Till dig, Benedictus, käre far och bror, går vår tillgivenhet, vår tacksamhet och vår närhet. Han lever i klostret, en plats för kontemplativa här i Vatikanen, för att be för kyrkan. För närvarande är han Vatikanens kontemplative, som tillbringar sitt liv i bön för kyrkan och för Rom stift, som han är biskop emeritus för.”
Påven Franciskus upprepade sitt tack:
”Tack, Benedictus, käre far och bror. Tack för ditt trovärdiga vittnesbörd. Tack för att din blick ständigt är vänd mot Guds horisont: tack!”
Sommardagen för 70 år sedan
70 år har gått sedan den dagen i katedralen i Freising, då påven emeritus vigdes till präst av kardinal Michael von Faulhaber, ärkebiskop av München och Freising. "Vi var mer än fyrtio kandidater – minns han senare i en biografi – och när vi kallades, och svarade vi Adsum, ”Jag är här". Det var en underbar sommardag, som är oförglömlig, det viktigaste ögonblicket i mitt liv.
"Du behöver inte vara vidskeplig, men när den äldre ärkebiskopen lade händerna på mig, steg en liten fågel - kanske en lärka - upp från katedralens huvudaltare och sjöng en glad liten sång; för mig var det som om en röst från ovan sa till mig: oroa dig inte, du är på rätt väg", skriver Ratzinger.
Därefter, i september 2006, under den apostoliska resan till Bayern, återvände Benedictus XVI till dagen för hans prästvigning och närheten till Jesus: "När jag var där, prokastrerad på golvet, och insvept under helgonlitaniorna, insåg jag att vi inte är ensamma på den här vägen utan att de heligas stora samfund vandrar med oss och de heliga som fortfarande lever, de trogna i dag och i morgon, stödja oss och följer oss. Sedan var det handpåläggning ... och slutligen, när kardinal Faulhaber ropade på oss: 'Iam non dico vos servos, sed amicos' - 'Jag kallar er inte längre tjänare utan vänner', då upplevde jag prästvigning som en inbjudan till gemenskapen med Jesu vänner, som är kallade att vara med honom och att förkunna hans budskap”.
